Jag har aldrig haft problem med att sysselsätta mig själv. Att vara själv har varit något jag har valt snarare än att bli lämnad åt. När någon frågar vad jag gör när jag är för mig själv och inte gör något speciellt så blir jag lätt lite ställd; Det finns ju alltid något att göra? I synnerhet i vår moderna tid (ursäkta klyschan).

Jag kan utan problem spendera en halvtimma med att sitta och like:a och sortera bilder på weheartit eller unsplash, läsa bloggar, kolla runt på webbshopar, titta på vloggar på youtube… Jag har snarare svårt att greppa hur man kan finna sig sysslolös nuförtiden? Nu kan jag ju till och med kombinera två saker jag älskar: att promenera och att läsa, tack vare ljudbokstjänster.

Jag är en av dem som uppskattar social media och möjligheten att hålla mig up to date med vad mina vänner gör och dem om vad jag har för mig – utan att behöva ha direktkontakt med dem hela tiden! Ahhh, teknikens under.

”Psychologists now believe that social media is a really
valuable tool for introverts, because it allows them to communicate
and even network on their own terms.”
– Sophia Amoruso, ”#GIRLBOSS”

Men. För ja, det finns ett sådant. Ibland tar mitt behov av att klara mig själv och vara ifred överhanden. När jag är ledsen är ett bra exempel på detta. Jag isolerar mig och orkar inte ens tänka tanken på att ha sällskap. Och det är helt okej. En stund. Ett litet tag: beroende på vad som har hänt. Men förr eller senare kommer jag alltid till en punkt då jag vet att jag borde låta mig distraheras, kliva ut från mitt dystra fort och låta mig svepas med i andras energi och välvilja.

Jag vet det här nu. Och egentligen har jag nog vetat det länge, men saker händer i livet som fördunklar och får en att glömma saker som man alltid har sett som självklara. Det är LIVET™ for you, damer och herrar.

Under en tidsrymd som varade lite för länge så fann jag mig periodvis inte lika bekväm med att vara själv längre. Snarare så kunde jag komma på mig själv med att känna mig ensam istället. Det är en dålig sak, i synnerhet för någon som älskar att vara för sig själv i vanliga fall. Det var under den här tiden som det gick upp för mig att så som jag mådde då – och hade gjort till och från sedan jag gick i gymnasiet – inte var något man måste klara på egen hand, att det var en sjukdom. Och vet ni? Sjukdomar ska man ta emot hjälp för.

Under våren har jag fördjupat mig i min självkännedom. Eller, de senaste tre åren har jag i princip tagit varje dag som ett steg i att gå till botten av vem jag faktiskt är och vad jag tycker om att göra, vad som gör mig illa till mods, vilken typ av människor jag graviterar mot, får energi utav och vilka jag mår bäst av att inte lägga mer energi än nödvändigt på.
Det handlar inte nödvändigtvis om att klippa band eller helt utesluta folk från din tillvaro hit och dit – ibland är ju det rent praktiskt inte möjligt.

Så, detta var vad jag gjorde för att fördjupa mig i min självkännedom:  Jag läste böcker om att vara introvert. Och myyyy goodness, var DET igenkänning på hög nivå!? Svar ja. Och mer än jag hade någon slags eureka-upplevelse gällande just den biten att jag är ett skolboksexempel av en introvert personlighetstyp (det var ärligt talat ingen ENORM överraskning) så upplevde jag en sådan befriande känsla av att DET ÄR OKEJ.

Det är okej att känna sig fysiskt utmattad efter att ha haft sitt ”social mode” i ON-läge under x antal timmar. 
Det är okej att längta efter att få vara hemma helt ensam från morgon till läggdags en lördag. 
Det är faktiskt helt, alldeles, superjätteokej att inte ens vilja hänga med sin allra bästa vän jämt, att inte vara tillgänglig dygnet runt, att välja sig själv framför andra och annat när man känner att man behöver det. Eller inte ens behöver, utan bara vill det.

När det kommer till förhållanden och relationer generellt så dras vi ju till människor som vi känner förstår oss. Som begriper sig på den lustiga lilla människan som vi alla är innerst inne, med knasiga vinklar och underliga vrår. Det är så enkelt, på det finaste av vis, att tycka om och uppskatta någon som ser allt det och som får en att känna sig förstådd. Men det är så lätt att gå vilse i det och glömma bort att försöka förstå oss själva.

DET är vad jag har jobbat med att göra under de senaste åren. En vanlig reaktion när jag nämner det för andra är ett par förvånat höjda ögonbryn och en spontan kommentar i stil med ”men du verkar så trygg i dig själv ju!”.
Ja, jag vet! Visst är det fantastiskt?! (Hehehe.) Men att ha stark integritet och att genuint tycka om sig själv behöver inte vara samma sak. Det ena kan vara en följd av det andra, men de behöver inte följa tätt inpå varann.
Man kan kanske sammanfatta det som att för att komma dit där jag är idag, det vill säga en irriterande harmonisk och självgod ensamvarg med skarpa sociala förmågor, var jag tvungen att tvivla på mig själv tusen gånger om. Men varje gång så bevisade jag i slutändan för mig själv att jag gjorde rätt – jag hade följt min magkänsla för att jag innerst inne förstod att det var vad jag behövde för att komma vidare.
Jag har lärt mig att förstå mig på mig själv bättre och bättre och därmed verkligen tycka om mig själv.

Varför har jag komponerat det här inlägget just nu?
För att sista gången jag kan minnas en stund då jag inte tyckte om att umgås med mig själv var för snart ett år sedan.
Det var sista gången jag lät tron på att någon annan inte ville umgås med mig, färga av sig på min förmåga att trivas i mitt eget sällskap. Den gången, för ett år sedan, plockade min lillasyster upp mig, tog hand om mig och såg till att jag inte kände mig ensam längre. Jag bestämde mig för att köra mitt race, efter det. Jag äääälskar att umgås med dem jag håller av, men jag älskar min egentid också. Båda sakerna är lika dyrbara för mig. Men jag behöver mer av det senare. Och det är okej!

Puss!