Semester pt 3

Julikväll

Det är tyst. Sådär tyst så att ljudet av tangenterna när jag skriver hörs tydligt och syrsorna lägger ljudkulissen tillsammans med någon kille som spelar tv-spel eller kollar på någon sport några hus bort; han brölar med jämna mellanrum. Ibland hörs några måsar på avstånd, ibland flyger en kvittrande svala förbi.

Jag sitter på min balkong och det är fånigt varmt fortfarande. 20 grader. Äntligen en rimlig temperatur, liksom?
Jag har inget direkt problem med hettan om dagarna (fast jag är tacksam över att vara ledig och inte behöva vistas i kollektivtrafiken), däremot oroar jag mig över katterna när jag märker hur besvärade de är av den. Jag håller ett ständigt vakande öga över dem och blir lika lättad varje gång jag ser dem stå vid vattenskålarna och dricka.

Lizzie har äntligen börjat äta ordentligt igen, efter sjukhusvistelsen. Idag har hon t o m gluffat i sig både sin egen och Puffs blötmat, den som han bara petat lite i och sedan tittat sorgset på mig som för att säga ”det är för varmt för att äta”.
Hon blir dock fortfarande SJUUUUUKT kränkt varje gång jag måste ge henne medicin, dvs 3 ggr/dag. Idag är det åtminstone mindre än en vecka kvar på medicinkuren. Sedan får vi se vad provsvaren säger på återbesöket.
Jag är orolig men hoppfull. Min lilla katt. 💘

Igår åt jag och Joppe middag med mamma och Jollis. Jolene gjorde kaffe åt oss efter maten. Hon börjar bli så stor, hon med. Lilly börjar femman nästa månad. FEMMAN!!! Jag har så mycket minnen från när jag själv började femman. Det är en sån där grej som känns som för bara några få år sedan, precis runt hörnet… och på samma gång som ett helt liv sedan. (Närmare bestämt 2/3 av mitt liv.)
Åh, jäkla kiddos att växa fort. Jolene har ju liksom varit vår lilla pluttis… och nu vet hon hur man gör en perfekt kopp bryggkaffe. 😭😍

Semester pt 2

Det blev som så att jag tog semester den här veckan med! SÅ KAN DET GÅ🤓💁🏼‍♀️

I lördags hängde jag och Joppis i hamnen större delen av dagen.
Det råkade bli en dagsfylla. 🤷🏼‍♀️
… 🌡🔥
Jag har lite gammalt knästrul som har kommit tillbaka när jag springer, så jag promenerar mycket just nu. Lika bra. 🙄

💖 Lizzie-update 🐱

Det här är en text från min instastory onsdagen den 11 juli.

Att skaffa ett husdjur är att veta att man kommer att överleva en varelse man älskar och som utgör en stor del av ens vardag. Gör den bättre, ger den mening, gör dig till medelpunkten i djurets liv.

Trots att man vet det här så är känslan när man ställs inför situationen att djuret är sjukt något som känns som en blixt från klar himmel. Det är som att man har intalat sig själv att de är odödliga, att de alltid ska vara med en – de är ju en del av hela ens väsen. Det där tjafset om att man vet att de kommer att gå bort en dag, det var ju bara något som var långt, långt bort i en avlägsen framtid.

Det svåraste, det allra, allra svåraste är att skilja min egna själviska önskan att ha kvar min katt hos mig från vad som egentligen är bäst för henne.
Att fatta beslut grundade på mer än ens barnsliga rädsla för att förlora sin bundsförvant, sitt gosedjur.

Lång historia kort:
Min Lizzie är en gammal katt. Problemen hon har som gjort henne sjuk sitter i njurarna, vilket det ofta gör på katter, i synnerhet när de blir äldre. 
Jag fick ett par olika alternativ på behandlingar och ingen är optimal. 
När den största till slut valdes bort pga jag känner min katt och det skulle vara en självisk lösning för mig, inte för henne så kom jag tillsammans med veterinären fram till att hon får komma hem. Jag fortsätter behandlingen, ger henne antibiotika och så ser vi hur det går.

Det kan gå bra. Hon kan repa sig, må hur fint som helst under en lång tid framöver. Det kan gå dåligt.
Oavsett så är jag så ont-i-hjärtat-tacksam att hon får spendera sin sista tid hemma, där hon känner sig trygg, nöjd, blir bortskämd och gosad med och känner att jag finns här.

”Vi ser hur det går. Det är bara du som känner din katt, du som vet när det är dags att säga hejdå”
sa veterinären.

 

Och idag, just precis i den här stunden, känner jag att det inte är dags.

Semester pt 1

☕📖✨

Jag har delat upp min semester lite i år. Nu är jag ledig i en vecka, sedan jobbar jag nästa vecka innan jag går på två veckors ledigt igen. Jag är glad att jag gjorde så, jag vet med mig att jag blir extremt rastlös och ångestbenägen om jag är ledig alltför länge i ett svep.

Semestern började inte bra. Jag och Joppe spenderade 8 timmar på Bagarmossens djursjukhus i lördags, med en sjuk Lizzie. Hon är inlagd sedan dess och jag och Puff saknar henne hemskt mycket här hemma. 

Om man ska fokusera på något annat (vilket är svårt, men nästan ett måste för att få dagarna att gå) så har mina nya möbler kommit. Allt skulle kommit samtidigt, men min drömmiga fåtölj hade ”försvunnit” och fanns inte att finna när leveransdatumet infann sig. Så jag fick mina köksstolar, nattduksbord och balkongbänk i torsdags medan fåtöljen slutligen hittade hem hit igår. Det enda jag inte monterat än är mitt nattduksbord, jag väntar på att målarna ska bli helt klara i sovrummet.

En snapshot av fåtöljen och köksstolarna 😍

Jag är SÅ GLAD och nöjd med alltihop! Jag har drömt om en matchande fåtölj till min Oxfordsoffa, i just det där blårandiga tyget, i så många år och den är precis så mysig att kura ihop sig i som jag har föreställt mig i alla år. Det är dock en kamp för att hinna haffa den först – Puff gillar den också, som ni ser. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag får se vad Lizzie tycker om den också.

Hoppas att sommaren behandlar er väl. Och håll tummarna för att Lizzie repar sig och får komma hem till oss igen – SNART!!!! – är ni gulliga?💙

Har precis börjat läsa MARIAN KEYES nya roman. 💖🤓 Orginaltitel är ”The Break”, vilket är way more rimligt än den svenska titeln, som känns extremt anpassat efter vad bokförlaget TROR att målgruppen är ute efter.

Sommarfestligt

Heeeeej.

Igår hade vi sommarfest på jobbet, vilket även innefattade THE REVEAL av vad vårt nya bolagsnamn ska bli. Det är fortfarande lite hemligt eftersom de andra kontoren står på tur för ”avtäckning”, men vi är rörande överens om att det är ett namn vi kommer att känna oss betydligt mer bekväma med än vårt nuvarande. 🤓

Det var väldigt mysigt att ha som en liten sommaravslutning innan alla börjar gå på semester. Jag fick liksom lite sådär ”ja, nu är det faktiskt SOMMAR-sommar”-känsla när jag satt där med mina fina, fina kollegor som jag tycker SÅ MYCKET OM.  På DG hade vi alltid fest som en avslutning av sommaren, vilket makes sense där eftersom man då hade slitit hela högsäsongen och sommarjobbarna skulle tackas av. Jag gillar dock det här att fira in något, snäääääppet bättre. Man slipper den där bitterljuva känslan av avslut då.

Uppdukat på innergården. DET VAR SÅ MYSIGT.
Bland girlanger och glas. Helloww 👋
🍾Fizzy bubblech 🥂

Och här är lite annat som jag pysslat med på senaste:

Joppe och jag åkte ut på sjön och fikade i söndags. DE HÄR MUNKARNA VAR OFÖRSKÄMT GODA och mina naglar är extremt oglamouröst nedbitna. 🤷🏼‍♀️
I onsdags var det frukostklubb! 🥐💘
I måndags lunchade jag och Henry på Pom & Flora. 🍽
Midsommar!!
För några veckor sedan var jag och Matilda och såg Katy Perry i Globen. DET VAR EN FET SHOW. Jag är tyvärr inte särskilt såld på hennes senaste album (Witness), men jag äääälskar ju hennes tidigare, så det var lätt värt det.
Katy 🎊

 

Juni.

Hej kompisar!
Jag jobbar hemma idag för att kunna ta emot målarna som kom hit och gick igenom lite och hämtade nycklar i morse.

På många sätt är det en underbar dag. Jag behöver öva på att säga det: Det är en underbar dag! Jag har inte vågat säga så utan att känna ett ängsligt fladder i magtrakten på många, många år. Om kvällarna är det en annan sak, då kan man krypa ner i sängen med ett nöjt leende och konstatera att det var en fantastisk dag, baserat på fakta.
Att säga det såhär tidigt på dagen är livsfarligt – som att be om att dåliga saker ska inträffa och göra den allt annat än bra.

Att släppa in ljuset gör dig utsatt för mörkret och det är därför det kräver så sjukt mycket mod för att våga vara genuint lycklig. 
Vet ni när jag insåg att jag var redo att slå upp dörrar och fönster på vid gavel och låta det där ljuset strömma in obehindrat? I Paris, såklart. Jag hade kanske varit redo ett tag, men det var där det skedde. 

Svar ja: Joppe hjälpte mig att trycka matchande tshirts åt oss att sova i på resan.

Jag vaknade på vårt fina, mysiga, ljusa hotellrum med franska balkonger utanför de stora fönstren och visste att det skulle bli en FANTASTISK JÄVLA DAG. Och flera yttre faktorer hade såklart ett finger med i spelet: Muttley och jag utgör en strålande reskompiskombo, jag hade sovit gott och JAG VAKNADE I PARIS… Men den stora magin hade skett inom mig.
FAN vad härligt det är med personlig utveckling, hörrni. Paris var liksom den förlösande faktorn och det gör att min kärlek till den staden blir rent löjligt stark.

VIDARE! Den här dagen: Solen strålar men det är svalare än vad det varit på flera veckor, fåglarna kvittrar till de loja vindarnas susande i björkarna och tallarna utanför mitt hus, det doftar pion från mina födelsedagsbuketter i hela lägenheten och jag ska äntligen få det målat och fixat här hemma, som jag väntat och sett fram emot sedan början av året. Eeeek. 🙈😍

En underbar gammal vän

Jag har inte läst en fysisk bok på över ett år, vilket är HELT HELT SJUKT egentligen, med tanke på hur mycket jag faktiskt uppskattar att ha en bok tillhands. Men jag skaffade BookBeat i början av förra året, vilket är guld värt när man pendlar, och det gjorde mig liksom lite bekväm.

På senaste tiden har jag saknat att läsa, inte bara lyssna, och jag visste precis vad jag var sugen på.

Det är sommartider = jag börjar automatiskt att sakna mina älskade Marian Keyes-karaktärer. Så nu på morgonen gick jag till min bokhylla och tog fram mitt tummade, solblekta och välbläddrade exemplar av ”En oväntad semester”.

Jag har tjatat om den här boken SÅ MÅNGA GÅNGER förr, men den är värd alla lovord. Den – tillsammans med i princip alla Marians romaner – blir nästan bättre för varje gång jag läser den, jag ser nya nyanser i den svarta humorn och förvånas ibland över att jag har större empati för karaktärer som jag tidigare avfärdat.

Om jag skulle hisspitcha den här boken så skulle det bli något i den här stilen:

Rachel är en 27-årig irländska som bor i New York i mitten av 90-talet. Hon gillar att festa och har lite svårt att få livet att falla på plats, som alla andra. En kväll blir det lite mycket av både kokain och sömntabletter. Hennes rumskamrat lyckas inte väcka henne morgonen därpå och misstar en dikt Rachel skrev när hon var hög som ett hus, om en snattare som ”inte kan ta mer” och får samvetskval, som ett självmordsbrev. Plötsligt är Rachel klassad som en missbrukare och hon ger efter viss kamp upp sina försök att övertyga familj och vänner om motsatsen och låter sig läggas in på ett behandlingshem på Irland. Hon behöver ju trots allt vila lite, så varför inte ta chansen när den erbjuds?

Om du inte läst den: GÖR DET!!! Och om du har det: Dags att läsa den igen!! 😍🤓