Dag 29 – Mina ambitioner

Jag klurar fortfarande på vad mina ambitioner är. Men det känns som en sådan sak som jag helst håller för mig själv. Jag kan ha väldigt svårt för att öppna mig om drömmar och framtidsplaner, på allvar liksom, utan att skämta bort det. Jag antar att det beror på vissheten att om jag skulle misslyckas och det inte blir som jag tänkt, då är det bara jag och jag ensam som är medveten om nederlaget.
Självklart har jag ambitioner, men ärligt talat så är de lite luddiga, åtminstone att försöka sätta ord på. För mig är de nog så klara de kan bli… Men med tanke på att det finns de som läser bloggen och ärligt talat inte förstår hur jag tänker egentligen… Jag vill inte göra mig så sårbar. Jag är lite trött på det. På att bli misstolkad och felciterad och allmänt missförstådd.
Saken är den att när man börjar prata om sådant som mål i livet och dylika ting, då ska folk alltid börja förklara för en hur man ska gå tillväga. När de inte har en aning.

Vill ni veta en hemlis? (eftersom att temat är att lära känna mig på 30 dagar och jag inte kan bjuda på några direkt djupsiktiga ambitioner)
Många (de flesta?) tror nog att jag inte har en enda hemlighet, att jag pratar så mycket att det omöjligt kan finnas något kvar som jag inte har berättat. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Under alla ord finns det så oändligt mycket som jag inte säger. De uttalade orden är som gruskorn som döljer allt jag inte delar med mig av. Är det inte ofta så? Som när någon frågar ”Hur är det med dig?” och du har en skitrisig dag och känner dig grinfärdig, men ändå svarar ”Jodå, det är braaa…”. Där har ni gruskornen.
Jag brukar tänka att de med störst skådespelartalang är de som ingen tror har det, för de spelar sin roll som normal och bekymmersfri så väl att det tycks omöjligt att han eller hon inte skulle vara fullständigt tillfreds med tillvaron.
Nu låter det här väldigt deppigt, men jag menar inte att det behöver vara dåliga saker man håller för sig själv. Jag är helt enkelt bara en ganska inbunden person – samtidigt som jag förstår att folk tycker att jag är utåtriktad. Det kanske jag är också. Till en viss gräns. Det är Tvillingens förbannelse! Ständigt denna kluvenhet. Haha.

Min stora, grundläggande ambition är att känna frid. Det är vad jag söker i tillvaron. En balans. Tillståndet av ZEN.
De andra… de tar vi en annan gång, okej?

Frrrreakeeeyy

Jag ska till tandläkaren imorgon eftermiddag, för första gången sedan… ja, sedan innan jag fyllde 20 i alla fall.De lät så snälla så i telefonen så det gjorde mig lite mer avspänd, men liiiite ångest har jag allt. Lite läskigt känns det ju. Lite… ja. Lite otäckt. Jag vet inte alls vad jag ska förvänta mig. Mina förbannade visdomständer ska de ta en titt på och så får vi se vad som ska hittas på där (hjälp!)… Sedan hoppas jag att jag inte har 70 000 hål. Men jag har alltid varit noga med mina tänder, så jag hoppas att det är någorlunda okej. Jag försöker förbereda mig på att jag ska ha hål – fast jag har ju inte haft några tandrelaterade problem utöver visdomsgaddarna, så… Ja, den som lever får se, helt enkelt. Häääh.

SÖNDAG IGEN

Jag är inte så värst bakis, men däremot så är jag irriterad i halsen och har en fruktansvärt jobbig rethosta som gör mig frustrerad och har gett mig huvudvärk.  Så JÄVLA IRRITERANDE.
Vi ska snart åka och handla lite mat, Tobbe ska till Eskilstuna på bortamatch och jag ska ut till Lisö med pappa & Kerstin (och Lilly, som är hos dem). DEt är nämligen Jens födelsedag idag! Och Viktors! Festligt!

Nu ska jag sätta i linser och sminka mig lite. Vi hörs sen. PUSS

SWEET SATURDAY

Lediga lördagar är fina grejer. Tobbe köpte sjukt mycket godis även denna helg, Kvantum har billigt, billigt. Kallar godiset så svarar min karl. Själv har jag äntligen lyckats med att bunkra upp med Gotländsk Sommarblandning i tehyllan! Tog ett till hg av Mammas Mirakel också, för det jag köpte förra veckan har gått åt! 🙂
Vi ska på kalas för Viktor om en timma, så jag måste byta om, piffa smink och hår typ… PRONTO! Puss!

Dag 28 – Det här saknar jag

Jag saknar saker på olika sätt. (Ja, det gör vi ju alla.)
Som sorg t ex. Det är ju en saknad som först är så smärtsam och tung att den tycks omöjlig att härda igenom, men så en dag så inser du att den har blivit något mjukt och varmt inne i hjärtat istället. Uthärdlig. Om än fortfarande ledsam, eftersom någon eller något fattas dig – men uthärdlig. Och på sitt sätt; Vacker. (vilket är ett ord jag är extremt sparsam med eftersom det lätt missbrukas och blir enbart klistrigt och lite cheesy. Urtvättat.) I ordets rätta bemärkelse.
Det är så jag saknar Aina & Isak, farmor och farfar. De dog när jag var 11-12 år. Jag saknar dem fortfarande och undrar ofta hur det skulle varit om de fortfarande fanns, om de hade fått träffa Lilly & Jolene och sett oss barnbarn växa upp. Jag skulle ge mycket för att få bjuda hem dem till oss på en kopp te.
Jag, perserkatten Sudden (farmors ögonsten) och farfar.

Sedan finns det bokstavliga saker som jag saknar!
Och sedan mer förnimmelsen av något, som jag saknar… även om jag vet att de kommer tillbaka snart.
Som att vara solbrun och jätteblond och att kunna gå ut en kväll med jeansshorts och collegetröja.