Underbara snöfredag!

Det känns verkligen som om jag har ett ytterst litet spann med veckodagsrelaterade rubriker som jag återanvänder varje vecka… Men ja, idag fick jag ju lägga till ett ”snö”!
Boo-yaah.

Jag kom igång sent idag – alldeles för sent med tanke på att jag kommer att ta ”ledigt” på måndag när jag ska till Ikea och diverse andra affärer. Men jag försov mig (jo, man kan göra det även om man ”jobbar” hemifrån), var seg med frukosten och var tvungen att gå ner och mata fåglarna åt pappa, Kerstin och Julia (alltså deras tamfåglar) innan jag kunde sätta igång.

Så det blev ”working lunch”, haha. Ett tips om ni gillar Finn crisp: (Vem gör inte det förresten?! Så gott jue, min favvo är de med extra kummin.) Ha ärtskott på dem! Mmmm. Bra grejer.
En bra grej var iaf att jag inte hade missuppfattat webbutvecklingen som jag satt och slet mitt hår för igår eftermiddag – av någon anledning hade gedit (html-redigeraren jag använder just nu) sparat css-dokumentet i fel mapp, så html-sidan hittade den inte (förstås, eftersom sökvägen inte stämde i koden). Så det problemet var lätt att åtgärda åtminstone!

Oooch där blev det nördigt och ytterst begränsat intressefokus igen, haha. Sorry! Men det är så underbart att brinna för något igen.
Nu ska jag fylla på mitt te (Julbock) och fortsätta. Laters!

Snart, snaaaart, mina vänner. . .

Insåg just att klockan snart är midnatt?! Tiden bara skenade iväg när jag satte mig vid datorn för snart 1,5 timma sedan och ”bara skulle kolla lite grejer”, ni vet. Haha. Oh well. Med andra ord är det bara ett knappt DYGN kvar innan vi går in i årets BÄSTA och sista månad! :O:O
Men nu… *trumvirvel* är det läggdags! Weeeeyyy. Nattis!♥

denna via weheartit

Prestationsångest.

Alltså. Jag sitter och kollar på A-uppgiften i programmering2. Man ska skapa ett grafiskt gränssnitt till en kortlek. Jag SUGER på den där grafiska biten i programmeringen, ärligt talat. Läraren har tipsat om några tidigare ”verk” och den första var så sjuuukt simpel. Jag ba ”HAHAHA, jamen jahaaaa, det här kan ju fan till och med jag göra snyggare!”. Kanske var det inte så svårt ändå, liksom.
Sedan öppnar jag två andra. Börjar typ grina. De får typ de där standardkortlekarna på datorn att se ut som något Jolene, 2 år har programmerat. Wääääääähhhh. Jag vill så gärna ha A i den här kursen också, men I aint gonna lie… jag vet fan inte om jag är kapabel till det med den uppgiften.

Lite snyftigt, men så måste det få vara ibland också.

Det slog mig just att det här blir den första julen utan Bertil. 🙁 
Såhär skrev jag på ett annat forum när vi precis låtit honom somna in:

”Det känns som om någon slitit bort en del av mig, något saknas mig och det gör så fruktansvärt ont. I mina ögon var – ÄR han fortfarande den där lilla, lilla valpen som satt i min handflata när vi åkte hem från kenneln för åtta år sedan. Som var så liten att han snubblade på mattkanten med sina små, små mjuka tassar.

Senast mamma var här med honom så fick han vara hos oss en natt extra medan hon åkte till min storasyster och bodde där de sista dagarna. Han var så lycklig. Så nöjd över att ha mig för sig själv (katterna utgjorde inget hot, liksom). Mer än att han var min hund så var JAG hans människa. Gud vad jag älskar den där hunden.

Och nu är han inte kvar hos oss längre. 

Men hur är det möjligt när jag kan känna precis hur hans mjuka öron och skägg kändes, hur pälsen var strävare på ryggen och hur den virvlade sig precis där i vecket vid de där stora öronen? Hur?
. . . 

Hur går livet vidare? Jag förstår inte. Jag gör verkligen inte det.

Jag har funderat lite på det där nu. Det är snart 8 månader sedan vi förlorade vår lilla hund och jag minns fortfarande den där känslan som om det var igår – jag visste inte hur jag någonsin skulle bli riktigt glad igen, liksom. Men livet går oundvikligen vidare – och även om det kan kännas svårt eftersom det gör att det blir ett större och större avstånd från den sista stunden man hade med sin saknade, så är det ju ändå tur. En slags lättnad. Den där förlamningen i bröstet släpper och man kan tänka tillbaka på den tiden man fick tillsammans utan att tårarna svämmar över och man förvandlas från uppsluppen till lipsill på två sekunder. Man blir lite enklare att handskas med i sociala sammanhang, helt enkelt.
Det är ju inte som om man inte är medveten om att man högst troligen kommer att överleva sina husdjur, men inte fan gör det saken lättare när den tiden kommer för att ta farväl. Och jag kommer aldrig att avstå från att skaffa djur baserat på hur ont det gör att förlora dem – hur kan sorg över en älskad vän vara något som väger tyngre än åratal av minnen som kommer att få dig att le långt efter att tiden tillsammans på jorden är över? Vissa kanske tycker det, men definitivt inte jag. 🙂 Alla åren som vi fick med Bertil var år som han lyste upp våra liv och vi lyste upp hela hans liv. 
När jag vänder på det så, så känns det på något sätt bättre och jag fann en stor tröst i det i våras – vi var hela hans liv. Tänk att DU är huvudpersonen i någons hela värld! Hur fint är inte det? 
I alla fall. 
Det jag ville få sagt: Vi saknar dig, Bertil. Så mycket. Men vi minns dig med värme! Jag kommer att sakna dig i mitt knä när det är dags för Kalle Anka på julafton.

katt & hund
Puff rynkar på näsan åt Berra. 🙂

Jaja, så länge man kommer dit man ska till slut så.

Luggen (LUGGJÄVELN) är upptvingad med en hårnål.
Får flashbacks från när jag hade blekt sönder håret och 
verkligen inte hade någon lugg så att jag var tvungen att
fästa upp den såhär hela tiden för att dölja det… Sedan
dess hatar jag den uppsättningen, kan jag lugnt säga. ;(

Herreguuud vad jag var seeegstartad med programmeringen idag! Jag förstår inte varför, men det är som om jag typ sitter och skrämmer upp mig själv i en dryg timma eller så innan jag börjar – varenda gång.
Letar tips och inspiration till lösningar på nätet, försöker bygga upp någon slags algoritm i huvudet innan jag efter alldeles för lång tid faktiskt gör mig själv tjänsten att ta fram BLOCK OCH PENNA och krafsar ner den där luddiga och inte särskilt detaljerade algoritmen som troligtvis inte skulle imponera på min lärare, dricker lite te och tänker att nuuu, nu börjar jag… Fast först måste jag leta reda på och kolla igenom några program som jag skrivit tidigare, för dem kan jag återanvända vissa delar av ooooch så vidare och så vidare. Och sedan, så fort jag importerar det första paketet på den första raden så är jag ju igång. Sjukt lång transportsträcka dit bara.

Well, the wheater outside is frightful

För att inte allt ska fixas på samma gång på lördag så försöker jag fördela adventsfixet lite nu under veckan. Igår tvättade jag överkastet och bäddade rent med lakanen med tomte-kossor (frågor på det?) som vi fått av mamma, så sovrummet känns redan lite juligt.

Puff och jag har myst i soffan en stund nu,  jag ska klä på mig lite och ge mig ut i det FANTASTISKA vädret innan det är dags att programmera. 🙂 laters! ♥