DrömVåningen?

Av en slump blev jag förälskad i den här vindsvåningen som säljs här i Nynäs nu. Den är så häftig! Jag ser framför mig hur det skulle bli när man tar bort de omoderna tapeterna – måla allt i vitt! Vitt är vitt är vitt är VITT♥ – och bytte ut kyl/frys och spis i köket… samt förr eller senare fixade till den lilla wc´n och då främst tog bort heltäckningsmattan. Sedan är man one (VERY) happy camper, skulle jag vilja säga!

Det är den första lägenheten jag sett sedan vi hittade Drömmis som jag ens fantiserat om att bo i… Känner mig nästan otrogen. Hahah:)

bilder via hemnet

En annan sorts utmaning.

Jag var ju så lycklig över att jag var klar med mina kurser i programmering till jul, tänkte att det var det som verkligen var en riktig utmaning, hela grejen med att lära sig ett nytt (program)språk.
Och ja. Det är skönt. Den där stressen varje fredag när jag satt och slet mitt hår (och oftast förde en intensiv dialog med Stefan, som var till jättestor hjälp, på facebook) för att få klart min programkod, paniken i bara tanken att inte lämna in veckans uppgift i tid… Det är skönt att slippa. Men jag inser nu att det här med Digitalt skapande är en minst lika stor utmaning, även om det inte är lika svårt rent praktiskt. Men det handlar om att ta fram en mer halvflummig och kreativ sida, något som jag trodde att jag var bra på men som jag inser nu att jag bara skrapat lite på ytan av. Veckans uppgift är att illustrera en längtan som man haft eller har och beskriva den, både i bild och i ord. När jag först läste den så tänkte jag ”Ha! Piece of cake.”. Sedan skrev jag ner ordet på ett papper och lät det ligga framme på mitt skrivbord under helgen för att få hjärnan att jobba och klura ut vad som poppade fram när jag såg ordet.

Längtan.

Jaha ja. Fint. Skrivet med kursiv stil med min nya, tjusiga kalligrafi-penna.
Jag tror att jag har ett hum om vad jag kopplar ordet till. Min längtan. Men det är ju mer en känsla än något faktiskt, något man kan ta på. Ehhmmmmmm.

Och nu har jag suttit i x antal timmar de senaste dagarna och stirrat på mitt tomma Photoshop-ark och inte kommit på något vettigt alls. Gah.

Och ändå – ändå – är jag så medveten om att det är just det här som jag brinner för och vill göra. Är inte det fint ändå, att komma på vad man vill bli när man blir stor vid den blygsamma åldern av 26 år? 

Förena nytta med nöje

Medan jag övar på att få bättre koll på funktionerna i Photoshop så gjorde jag ett litet sommarkollage för att muntra upp mig lite, jag känner mig lite deppig idag. Tror det beror på vädret:(
En grej som jag verkligen måste bli bättre på är att fotografera mina vänner!!! Kollar man igenom mina bilder så verkar det ju typ som att jag inte träffade – träffar – någon utanför familjen, typ. Men det vet jag ju att jag gjorde – och gör. Jag är bara för upptagen med att umgås för att ta bilder:( Note to self: Sluta vara social mot den du umgås med och ta bilder på henne/honom istället.
Summer 2012, collage
GAH, älskar verkligen mina runda solglajs från Whitney Port/BikBok!!! 
Längtar efter att ta fram dem igen.

Hej!

Några saker bara, lite snabbt:

Jag önskar jag var en sån där händig DIY:are. Jag vill måla min blompedestal samt vår tv-möbel vita. Jag har färg och jag har penslar – men jag har liksom inte… Den rätta ambitionen (?).  Jag kan se mig själv sätta igång med projektet – för att sedan tappa tålamodet efter en halvtimma. Inte bra. När jag ger mig på sånt där själv så blir det oftast inte alls som jag tänkt mig och dessutom hafsigt gjort (jag är en typisk tvilling på alla sätt och vis).
Jag vill ha det som den här tjejen. Fast i Drömmis istället för en stuga vid havet. Men den viben liksom. Typ NU.

Jag blir glad varje gång jag kommer på att det är onsdag idag. Redan! Yay.

Jag var trött imorse. Jag och Puff låg och drog oss medan vinden och regnet huffade och puffade utanför fönstret. Jag övervägde faktiskt att ta min före-frukost-promenad på löpbandet, men gav mig ändå ut sedan. Duktigt va?! Måste klappa mig själv på axeln för det faktiskt. Hehe. När jag väl kom hem igen var jag dyngsur. Jag fick på allvar hänga in jackan i duschen, för den droppade så.

Nu ska jag duscha. Kul va? LATERS.

Trevligt. Mycket trevligt.

Jag har ju berättat tidigare om hur jag finner den där känslan av att finna något som jag sökt rent berusande. Magisk. Underbar. Etc etc etc. Idag fick jag uppleva det igen! Ohjjäääähhh.
Min stationära dator börjar ju bli lite trött, vilket jag nämnt för ett tag sedan. Dock så kostar det ju tyvärr pengar att köpa delar till och bygga en ny dator (ja, Tobbe låter mig inte köpa ett färdigt paket, utan nu ska det byggas Jessica-dator också – för all del, så länge herrn sköter byggandet! Dessutom får jag en bättre dator för pengarna då, så it makes sense.) och för att få möjlighet att spara ihop lite bananer så vore det ju toppentoppen om min nuvarande kunde få en liten uppfräschning i form av en ominstallation. Det har dock funnits ett minst sagt besvärande problem i det fallet: den lilla förvaringspärmen som Windows-skivan jag behövde var placerad i, var spårlöst försvunnen sedan flytten. Vi har alltså till och från under det senaste året letat efter den.
  Vi har bokstavligt talat gått igenom varenda pinal i våra två överfulla förråd och förhoppningsfullt grävt i byrå- och skrivbordslådor minst tre gånger i någon naiv tro att vi liksom förbisett denna lilla förvaringspryl och att den helt plötsligt bara skulle ligga där och se snäll och beskedlig och ”här har jag väntat på att bli hittad hela den här tiden”:ig ut. Men ack nej. Den har varit som borttrollad.
Idag fick jag ett sådant där letar-ryck som jag bara får ibland. Inte ofta. Men när de kommer, då bara vet jag att jag kommer att få se resultat. Det är som om det pirrar i skinnet liksom, av den där övertygelsen och spänningen i när jag kommer hitta det. Jag gick ner i källaren och gick igenom allt. ALLT. Sedan fastnade jag med en av mina gamla dagböcker så till slut så kom Tobbis ner och hjälpte mig att stuva in allting och på så sätt återställa den nästan magiska illusionen av att man öppnar förrådsdörren och möts av en vägg – innan man inser att väggen är gjord av prylar istället för tegel och betong.
  
  Väl uppe i lägenheten igen och vis av kunskapen att den inte var i källaren så bara visste jag att den var här någonstans. JAG VISSTE! Likt en jakthund som fått upp ett spår (eller bara Nizze som fått korn på en nykissad fläck i snön) så började jag dra fram grejer från skrubben för att kunna få utrymme till att ställa Bekväm-pallen därinne och på så sätt komma åt hyllorna närmast taket – den bortglömda förvaringen. Missförstå mig inte nu, jag är väl medveten om att vi har förvaringsutrymme där och det är jättebra, men eftersom det är så meckigt att komma åt vad man nu behagar placera däruppe så blir det lätt att man tvingar in grejerna på de lägre nivåerna, så att säga.

Och däruppe, under och bakom några blommiga sittdynor, så var den: Kassen med fotoalbum samt våra viktigaste datortillbehörsskivor. Mina Sims och Tobbes spel… och den lilla svarta förvaringspärmen. BOO-YAH.

Med andra ord: Min dator är nu ominstallerad och betydligt piggare.
Okej, nu går jag och lägger mig. Ses imööörrrn!♥