Souvenirer med kärlek från Italien – the real deal

En katt(unge) gjord av vulkanisk sten (eller något dylikt, vi är inte helt säkra på materialet) – och till synes dränkt i glitter – som Jenny överraskade mig med på kvällen efter vårt besök i Pompeji (den sista dagen före hemresan, alltså i fredags). Jag är jätteglad över den, inte bara för att det var så fint av henne men också eftersom det verkligen är en regelrätt souvenir från den mytomspunna platsen som jag var smått besatt av under en period i början av tonåren. Sådär nördigt fascinerad som man kunde bli i den åldern, ni vet? Eller… som man fortfarande kan bli, faktiskt. Den står nu på fönsterbrädan i sovrummet, så att morgonsolen får den att glittra så mycket som möjligt. 😉

En liten ”lättlurad-turist”-tavla från Amalfi. En träbit med ett fint tryck på som någon suttit och lagt lite extra färg och glitter på. Jag gav €12 för den, men vi gillade den och ville ha ett litetminne från dagscruisen vi gjorde den dagen med en båt som gick via Capri, Positano & Amalfi innan den vände tillbaka till Sorrento. 
NOTERA att det är en katt inblandad! Haha. Den här är placerad på den lilla wc´n i sovrummet – så kan man sitta och drömma om Italien medan man gör sin business. Hehe.

Min Penny Lane-magnet från Liverpool har fått sällskap! Den här magneten fick Tobbis välja ut (eftersom jag valde Amalfi-tavlan). Klart att vi måste ha ett specifikt kitchigt minne från staden där vi bodde längst under vår resa! (4 nätter.) Underbara Sorrento. Må vi ses igen en dag.
Jag tänker att detta är början på en samling! Tänk när vi är pensionärer och sitter med barnbarnen och berättar om alla kylskåpsmagneter vi samlat på oss under våra resor tillsammans! Fantastico!

Det här är vad vi kan kalla en ofrivillig souvenir. Vår enda hela dag i Rom så var det över 40 grader varmt och jag hade på mig converse. De nya som jag knappt gått in ordentligt. Så utöver att det kändes som att ha fötterna i kokande kastruller efter någon timma på Colosseum så gjorde det något så överjävligt ont att jag förvandlades till en liten gnällande och självömkande barnunge ju längre tid jag var tvungen att gå. Jag kunde verkligen känna hur blåsorna växte på mina stackars väl tillagade fossingar. I slutet av dagen hittade jag till slut dessa och så fort jag betalat dem så sprang jag ut ur krimskramsbutiken, satte mig på trappan in till den och tog mödosamt – och TACKSAMT – av mig tortyrkamrarna (aka conversen). HERREGUUUUD! Det kändes som att gå på MOLN! Jag var så lycklig och lättad att lidandet var över att jag var nära att börja grina. Halva upplevelsen av att vara i och att uppleva Rom, denna fantastiska stad, hade ju liksom pajats av att jag inte kunde koncentrera mig på något annat än att jag hade så jävla f***igt ont: Nu, med dessa ”Titta här! Här har ni en tvättäkta turist minsann!”-skyltar på fötterna kunde jag äntligen börja njuta. De var mina bästa vänner under resten av resan. De vandrade på gatorna i Rom, Sorrento, Amalfi och Positano och dammades ner totalt under vår vandring i Pompeji och hettan där. Älskade turistskylt-flippiefloppies, jag är er evigt tacksam.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *