Virus-paranoia och kloka ord om byxor.

Jag upptäckte ett virus (eller ett virusliknande program) på min dator när jag startade den idag. Egentligen blev jag inte ens förvånad, för jag kan peka ut den exakta tidpunkten under gårdagen då viruset planterades: Jag laddade ner en massa fonter (aka typsnitt på svenska – kom jag på nu. Jag känner att jag blir mer och mer Victoria Silvstedt:ad ju äldre jag blir: Jag kan bokstavligt talat bli frustrerad när jag sitter och skriver skoluppgifter och inte får fram vad jag vill ha sagt på svenska. Engelskan har så många bra uttryck! Ibland kan jag känna mig som han den där sjuuukt irriterande killen i P3 som alltid ska vara så ”amerikansk”: Cujo, Kojo, what’s-his-face. Ledsen för det. Ledsen för denna långa parantes också. Jag och Sabina är bra på sådana. Ni kanske inte vet vem Sabina är, men hon är min tvillingsjäl från ett forum för inbördes beundran – aka ett skribentforum som vi hängde mycket på förr i tiden. Okej, vidare!) och hittade en som jag tyckte såg trevlig ut – på en annan sida än den jag vanligtvis laddar ner mina fonter (TYPSNITT) från.
Låt mig understryka detta här och nu – det är i princip ALLTID en dålig idé att vika av från din vanliga stig, oavsett om det är på webben eller rent bokstavligt en stig ute i skogen. (I livet rent allmänt kan det vara nyttigt, men det är inte vad det här inlägget ska handla om.) I synnerhet på webben, kanske. För om vi snackar riktiga skogsstigar så kan du alltid få hjälp att bli hittad med en helikopter och skallgångskedja om det skulle gå illa, men när det kommer till nätet och din dator – då är det du själv som måste agera helikopter och skallgångskedja. Ugh.
Detta är med andra ord vad jag har varit sysselsatt med större delen av förmiddagen. Nu har jag tagit bort x antal (förbannade helvetes-)program som installerats sååå himla fiffigt tillsammans med typsnittet i fråga samt nervöst stundtals suttit och bara stirrat på antivirusprogrammets process med den fullständiga sökning som jag beordrat det att göra. 70 minuter tog det. Men den hittade ingenting. Inte heller ett annat program som söker efter spyware och liknande fann något. Sååå. PEPPAR PEPPAR. Förhoppningsvis så har jag lyckats avlägsna skiten. Problemen som de där skräpprogrammen yttrade sig i, vilket var evigt återkommande popup-annonser och en fake-undersökningssida som kom upp när du surfade, har inte heller synts till sedan jag tog bort det sista programmet jag hittade.
Slutsats: Förhoppningsvis slipper jag ominstallera hela datorn. Den tanken är ju liksom föga lockande.

Det komiska här – och det är här vi kommer till paranoian – är att i vanliga fall så är jag den lite mer nojiga av mig och Tobbe. Jag är en ältare och nojare av stora mått och Tobbis är den där betryggande halvan av helheten som utgör oss.
Men när det kommer till sådant här så är vi totalt motsatta. Hans svar när jag messade honom att jag misstänkte ett virus var ”Ajdå, bästa isf är tyvärr att installera om datorn. Det är vad jag hade gjort.”
Hahaha, NO SHIT? Som om jag inte visste att a) det är klart att det är det bästa och mest stensäkra sättet att veta att viruset är borta – men det FINNS andra lösningar och b) det är klart att det är det första han hade gjort. När det kommer till sådana här situationer så ser han helt i svart eller vitt.
Nu känner jag mig som sagt hyfsat lugn, men jag blir lite paranoid jag med när han säger tröstande saker som ”Jag blir alltid paranoid att något ligger gömt ändå, liksom”. SHUT UUUUP!
Oh well. Jag ska köra några fler sökningar med antiviruset i helgen och vara extra uppmärksam på hur datorn beter sig. Jag blir lite kallsvettig bara av att tänka på allt som måste installeras om jag installerar om windows… huuu. Men är det nödvändigt så är det såklart värt det.

UPDATE 16.45:
Det blir en ominstallation. Weeeeeeeeeeee.

Just det! De kloka orden sagda om byxor, ja. Jag kände att jag var tvungen att leda er till dem, om ni inte redan har läst texten på Hellogiggles (jag har blivit smått beroende av hellogiggles på senaste tiden, det är mitt lilla lyckopiller i webbform). LÄS OCH LÄR HÄR (eller nicka igenkännande, snarare).

Här har vi…

Jag somnade när vi tittade på Mästerkockarna som vi spelade in igår. Klockan var då runt sex… Ehehehe. Jag var så uppe i varv igår kväll eftersom soffan skulle komma idag och vaknade tidigt imorse av samma anledning. Jag är som ett litet barn på det sättet. Det behöver inte ens vara någon så ”stor” grej som det här, utan det kan vara typ dagen före löning/csn och jag får ett upprymt pirr i magen, haha.
Anyways… hence my trötthet ikväll. Nu har jag förstås piggnat till lite, lagom till läggdags! Och imorgon är det ju fredag! Hurra!

Deluxe edition

 (För er som inte är The Sims-nördar så är rubriken en referens till en specialutgåva av det första spelet. Ahhh *hand mot bröstet* sådana minnen!)

NU ÄR DEN HÄR! Och JAG KAN INTE KOMMA ÖVER hur snygga de svartbetsade benen blev med guld(mässing)hjul! Jag visste att min magkänsla inte lurade mig. 😉
Jag vill typ ha bilderna av de där benen och hjulen som bakgrundsbild på telefonen… eller till mitt morgonalarm.

mio, howard, soffa, couch, oxford delux, black and gold, svart och guld
Och här är vår satsning för att undvika att vår nya älskling går samma öde till mötes som den gamla:

(Men skulle de ens försöka klösa på min Howard… då får de se ett psykbryt de sent glömmer.)

Den är såå… fluffig. Jag älskar den. De perfekt rundade armstöden, den svängda formen, fluffet, höjden, benen. BENEN. Hallelujah. Amen.

Hush little baby, don´t say a word

Såhär har jag och Puff i sällskap med mig känt oss hela veckan. SÅ TRÖTT. Alarmet ringer 06.30 men jag snoozar till typ åtta. Jag har till och med sovit igenom snoozningar flera gånger! Vintertröttheten, alltså. Jag sa åt Tobbe att tända sin sänglampa innan han gick hemifrån idag, så att ljuset skulle hjälpa mig att vakna till. Tror ni det hjälpte? Svar nej. Tur att jag har nära till min arbetsplats i a f 😉 (Några steg bara. Från soffan där jag äter frukost till kontoret. Perfa.)

Retuscheringens historia.

Jag blir sådär barnsligt MIND BLOWN av alla grejer man kan göra med Photoshop. Som på bilden nedan, trolla bort ett bås på en strand och få det att se ut som om den aldrig varit där. WTF? 

Jag jobbar med en uppgift till min kurs ”Digitala bilder” där vi utgår från den här sidan som visar fotoretuscheringens historia. Otippat underhållande till stor del, i synnerhet fascineras jag av de första (äldsta) fotona. Hur bar de sig åt liksom? 😀 Måste varit så galet pilligt att stå och mecka med foton i ett mörkrum.

Carrie – vem ÄR du egentligen?!

Jag kollar ju på The Carrie Diaries och jag tycker det är en söt serie med skön nostalgivibe. Men det främsta skälet till att man kollar är ju för att man älskar Carrie! (Och är kär i Sebastian Kydd, förstås.) Och man skulle äntligen få veta mer om hennes historia – för det är egentligen inte mycket som ursprungsserien förtäljer om det: Carries ungdom (och större delen av de andra tjejernas också, för den delen) är dold i en mystisk dimma.

Men nu när jag ligger i sängen och slökollar på de där gamla SATC-avsnitten som man sett såå många gånger (på trean, vardagskvällar) så blir jag mer och mer irriterad. Irritationen BORDE ju riktas mot The Carrie Diaries eftersom manuset är skrivet lååångt efter originalserien, men istället blir jag arg på vuxen-Carrie. Som igår, när hon berättar för den där knasiga herren på Vogue att hennes pappa lämnade familjen när hon var 5 år och att hon inte pratat med honom sedan dess. WTF??????? Jag vill skrika:
”NEJ CARRIE; NU LJUGER DU! Din pappa tar ju hand om dig och din punkiga lillasyster under er uppväxt! För din mamma DÖR! DÖÖÖÖR! Och ni alla tre är så ledsna, men klarar er ändå bra eftersom ni har en så fin relation.”
Och förra veckan blev jag arg eftersom de nämnde något om hur Carrie och Samantha träffades och det stämde inte alls ihop med TCD’s storyline.

Men på allvar: Vad är det för fel på manusförfattarna till The Carrie Diaries? Om man nu ska göra en prequel till en så älskad serie – varför tar man sig sådana extrema friheter när det kommer till de mest fundamentala fakta? Har de ens SETT originalserien?
Och jag förstår att de kanske inte tänker att det är samma målgrupp som ska se på tonårsdramat om Carrie, men de måste ju ändå ha räknat med att vi är en stor grupp som ”växte upp” med Sex and the city som skulle tycka det var roligt att se den här serien?
Jag menar… att a) hennes pappa lämnar familjen när Carrie är ett litet barn och låter den ensamstående mamman ta hand om Carrie (och systern?) (SATC) och b) mamman dör i cancer när Carrie går i high school och pappan är very much närvarande och curlar både Carrie och Dorrit (TCD) – det är två väldigt skilda scenarion som dessutom bäddar för två väldigt skilda erfarenheter av hur män är och beter sig. Kunde de åtminstone inta ha synkat den detaljen?

Jag har inte läst The Carrie Diaries-böckerna, men serien är ju baserad på dem. Så egentligen är det väl manusförfattarna till SATC som tog sig friheter – men å andra sidan så är TCD-böckerna skrivna efter att serien blev så stor. Nåja. Nu har jag fått det ur mig, nu kan jag gå vidare i livet. Amen.

Rant about T E A (låter bättre än ”orerande om te”)

Åhhhh, imorse när jag just hade avslutat min frukost så knackade det försiktigt på dörren – och där utanför stod ett postbud med en muuuy, muy efterlängtad låda i sina framsträckta händer. Min Teapig-leverans! 
Jag gillar att beställa saker från Storbritannien, för de har ofta leverans direkt till dörren som ingår. Som nu, alltså. Det känns lite lyxigt när en postbil stannar till utanför huset BARA för min (och mitt te’s) skull! 
Jag har bara hunnit testa Chocolate flake téet – men det bådar mycket, mycket gott för de andra. Jag drack det med uppvärmd mjölk i och det var sååå gott… att jag dog lite inombords. Av lycka, that is. Och jag avnjöt det såklart i min Teapigs-mugg i fint benporslin. Jag har verkligen längtat efter att ha en rejäl, klassisk mugg som ändå är tunn – som mina Månses eller min fina kattkopp (Roy Kirkham) som jag fick i julklapp. Det är verkligen det godaste att dricka ur! Märkligt att det kan göra sådan skillnad. 
Sammanfattning: Både te och mugg får högsta (!!) betyg. Fo realzz, y’all.
Deras ”Morning glory” var tidigare betitlat ”English breakfast”, men jag tycker de gjorde rätt i att döpa om det till något eget, för jaa: Det doftar sådär mäktigt och härligt som man vill att ett frukost-te ska dofta och det har absolut english breakfast-arvet i sig… men med något mer, liksom. Skulle man ställa det här bredvid en påse av exempelvis Liptons motsvarighet så skulle Liptons gula påse skrynkla ihop sig och gråta av mindervärdeskomplex. 
Notera att detta säger jag efter att enbart ha doftat på Morning glory! Men jag är inte ens orolig över att bli besviken nu.
update 14.05:
Nu har jag testat och kan intyga att det stämmer. 😉

Visst är den lilla bebis-förpackningen söt? Jag kunde inte låta bli att beställa en testförpackning innehållandes två påsar av ”Rooibos créme caramel”, även om jag inte brukar dricka rooibos om jag får välja själv annars. Men det är ju koffeinfritt, så det vore ju trevligt om jag kunde hitta ett sådant som jag gillar och kan dricka på kvällen. Vi får se!

Tårarna sprutar!


Världens finaste tjej, världens finaste låt – och hon framförde den här låten eftersom hennes swifties önskat det så länge. Hur kan man inte lipa så att det blir stänkfläckar på glajerna? Just sayin´.
PLUS!!! Hennes föräldrar (framförallt pappa Swift) i slutet! Awwww!

Jake Gyllenhaal borde känna ett visst styng av ånger, om jag får säga det själv.

update: Jag misstänkte att det skulle hända: klippet har blockerats av youtube. Arggh. Ska se om jag kan hitta ett annat.