”Run bitch, run!” pt 7: Från andra hållet.

Jag ställde alarmet på 05.30 idag, tjugo minuter tidigare än annars när jag ska springa. Eftersom jag kör ett Tone it up-pass och stretchning nu när jag kommer tillbaka så behöver jag de där extra minuterna för att inte komma igång med pluggandet alltför sent.
Jag har insett att jag måste börja variera mina rundor, för det blir tråkigt i längden och är inte särskilt utvecklande att springa exakt samma väg hela tiden. På samma sätt som det var värsta kicken bara att våga sig ut och springa och på det viset kliva ur min comfort zone så har den där gamla vanliga rundan blivit en ny sådan – och där inträffar ju ingen magi, det är vi ju överens om, right?

Idag sprang jag därför nerför Älgstigen istället för Höjdgatan, som jag brukar. Stora bitar av rundan är förstås detsamma, men det räcker med små förändringar för att skillnaden ska kännas stor. Nu började jag ju med de bitarna av stan som brukar vara slutet, liksom. Jag har nästan som en tvångstanke att jag måste springa genom Stadsparken (det är bara typ 50 meter, vår stadspark är anpassad till vår lilla stads storlek kan man säga), jag gillar att springa där för då känner jag mig som Claire Underwood och då får jag alltid liiite lite mer pepp och kraft att springa lite till.
Fotnot på det: Den enda besvikelsen med säsong 2 av House of cards var att man inte fick se Claire springa mer än typ… en gång?

Resultat: Nytt hastighetsrekord (vilket förvisso inte säger så mycket, men jag hänvisar till citatet här ovanför *wink wink*) och nytt distansrekord. Yay! Det är sant som Matilda sa när jag började: Det är extra roligt i början för då slår man ju sina rekord hela tiden! Haha. True dat.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *