Saker jag köpt de senaste dagarna:

Jeans + senilsnören

Någon av mina jobbnätter förra helgen (jag är hyfsat säker på att det var natten mellan lördag och söndagen) så hittade jag mina älsklingsjeans i grått på rea. Klick klick. Jag hade ett par gråa jeans sommaren 2006 som jag köpte på rea på Gina Tricot. Jag älskade verkligen de där jeansen. De var dessutom mina första stuprörsjeans, minns jag nu. Som sagt, jag älskade dem. Kände mig som Kate Moss i dem. (Rent löjeväckande önsketänkande, förstås.) Sedan gick jag ner massor i vikt och de där grå stuprörsjeansen blev baggy istället – not in the good way, så att säga. Sedan dess har jag inte hittat ett par grå jeans som gett mig samma känsla som de där billiga gina-jeansen gjorde under sensommaren och hösten 2006 (som var en ganska miserabel tid i mitt liv på många sätt, men jag hade åtminstone ett par jeans som jag älskade och det betyder mer än man kan tro, I tell you! På samma sätt som ens favoritgosedjur eller en snuttefilt gjorde en trygg som liten så kan de perfekta jeansen eller solglasögonen – oh yes – ge dig samma känsla i vuxen ålder, påstå inget annat!).
Okej, de här var knappast lika billiga. Reapriset låg på drygt 700. Men det är min jeansmodell och de har den perfekta nyansen av grått. Och bortsett från att jag svettades som en gris efter att ha krängt på mig dem i 25 plusgrader så fick de mig att känna mig lite, lite mer som Kate Moss än jag gjort sedan jag använde de där gamla jeansen sista gången.

Igår hade jag ett mindre trauma när jag upptäckte att jag tappat mina älskade Ray Ban Clubmasters på Kvantum medan vi handlade. PANIKEN. Jag var helt övertygad om att jag sett dem för sista gången och i bilen hem grät jag förtvivlade och bittra tårar. Jag hade dock lämnat mitt nummer i förbutiken ifall de skulle få in dem – och vi hann knappt komma hem och plocka upp varorna förrän min telefon ringde. Någon kille hade hittat dem i entrén och lämnat in dem. Alltså!! Underbara, ärliga människor.♥ Jag = världens mest lättade och lyckliga tjej. Helt oskadda var de också.
Så idag, efter att jag och Sofia ätit lunch på stan, knatade jag in på AH Optik och pekade på ett par senilsnören som jag spanat på i skyltfönstret. Jag vill ALDRIG mer vara med om att tappa ett par av mina älsklingar! Herregud.
Jag har ju nämnt det förut: Jag måste traumatiserats av att ha tappat bort ett gosedjur eller något när jag var liten, för jag hatar verkligen att tappa bort saker. Jag mår fysiskt illa av ångesten det orsakar. Min förtvivlan står liksom inte i vettig proportion till vad det är jag saknar (även om mina Ray Bans räknas som några av mina käraste ägodelar). För mig är det som om någon dött. Som sagt: Inte vettigt. Men man kan ju inte rå för hur man känner, heller.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *