Jessica äter raggmunkar (och får ÄNTLIGEN användning av de där matdekalerna i fotoappen)

RAGGMUNKSTISDAG
Tisdagar när vi är schemalagda i skolan har blivit heliga. Det är nämligen RAGGMUNKSDAGEN på lunchrestaurangen som huserar i skolbyggnaden. Alltså. De är så smööööriga och saftiga. Vi sitter liksom och bara njuuuter andaktsfullt, med endast små pauser för att utbrista lyriska fraser som ”MMM-MMM-MMM!!!!” eller ”Så JÄÄÄVLA gott!!!”. Sedan lutar vi oss nöjt bakåt på stolarna och skrockar över vårt höjda kolesterolvärde.
#worthIt

Jessica bor i sin säng

sovrumscentralen

Jaa, alltså vi har inte monterat min tv-möbel än, så TiVo:n får bo i sovrummet i några dagar. Och jag har inget emot att hänga i min nya säng, ärligt talat. Den är allt jag hoppades att den skulle vara! Saknar kanske min gamla, fluffiga Stjärnbädden-bäddmadrass lite… Men den nya är faktiskt jättemysig den med. Jag sov galet gott natten till idag… och på tal om det så ska jag avsluta mitt javascriptande nu och sova. Puss!

(Hah! Som svar på det gjorde Puff just ett ljud  sömnen.)

Jessica beklagar sig över SL

Yo.
Mjääähhhp mjääähhp mjäähhp. Min energi rann av lite när jag skulle åka hem och inte kom längre än till Centralen. Därifrån var jag tvungen att ta tuben för att kunna åka vidare från Stockholm södra.
Alltså alla dessa jävla VÄXELFEL bryter ner min själ, bit för bit. Från att ha haft en förbluffande – ja, rent anmärkningsvärt – smärtfri pendlingshöst och vinter så har den senast månaden bjudit på något strul varje vecka. Och för varje onödig, extra timme jag tvingas slösa i väntan på tåg eller ombord på försenade tåg, desto mer känner jag att jag kommer närmare och närmare brytpunkten då jag kommer att bli… extremt bitter på SL. Milt uttryckt.
Den där frustrationen när man verkligen behöver komma hem och sätta sig och plugga och tågen strular så att du riktigt kan se hur betydelsefull studietid rinner iväg på att i princip bara stå och trampa på en tågperrong – det är inte okej. GAAAHHHHHH.

Okej, idag var de åtminstone bra på att informera om vad som gällde. Det ska de ha cred för.

Åhh vad jag bara vill gå och lägga mig på sängen och blunda en stund… Gah.

/put on your shades/ cause i’ll be dancin’ in the flames/

BRA HELG TACKARTACKARRR
Heeeej!!
Åhhhh. Ja. Det har verkligen varit en bra helg. Som, givetvis, har gått i ett helt sinnesrubbat tempo just därför. I fredags var det fest! En mycket bra sådan.
Gårdagen spenderades på Lidingö.♥ Kom hem vid åtta. Somnade som ett litet barn vid elva.
Idag har det varit full rulle större delen av dagen. Tobbe har hämtat det sista av sina prylar och jag har varit på Lisö en sväng med pappa för att hämta madrasser, sedan hem igen och fixa sista grejerna med T, därefter byggde jag sängen. Alltså. Det är inte det lättaste att få madrasserna på plats i en sängstomme helt själv. Eller, det är faktiskt inte så lätt ens när man är två. Är mycket nöjd med mig själv.

svelvikOch just nu känns allt lite såhär:

Nu ska jag gå och inviga sängen! Pusssss!!

Jessica tittar på tv

Igår kväll när jag kollade på Hollywoodfruarna så började jag till slut nästan oroa mig för att mina ögon skulle fastna i ett oskönt läge eftersom jag himlade så mycket med dem. Det har tydligen blivit min nya grej. Jag sitter och rullar med ögonen medan jag har min tekopp under näsan. Irriteras och förfäras över dumheterna jag beskådar i rutan. Skämskudde-ögonblicken. De uppenbart utstuderade ”spontana sägningarna”.
*himlar med ögonen och pustfrustar irriterat*

En bra grej var att jag kom in lite sent i programmet, så jag fick spola tillbaka på TiVon. Vilket ju även innebar att jag kunde spola förbi de längre sekvenserna med Gunilla. Usch. Helst skulle jag bara ha Maria hela tiden. Hon kan få tuffa runt och vara mysig i en timma, vad mig anbelangar.

Rapport

Cali cali caliihh

Heeeej.
För att skriva om något annat än mitt php-pluggande så visar jag upp min fina Starbucks-mugg, importerad från det sooooliga Kalifornien av min fina storasyster. Stor och rejäl, samma form som min bruna jag köpte på flygplatsen i Liverpool. Den bästa!

När jag tar lunchbreak ska jag kolla på Russel Brands intervju med SoA-casten som jag helt missat (från 2012!!), som Patty tipsat mig om. Bra att ha något att se fram emot.
Över och ut.

/Daydream believer/

helgsumma, april
1) Jag slog äntligen till på en ÅRSTID-lampa. Tycker verkligen om den och har spanat på den VARENDA gång jag varit på Ikea det senaste året eller så. Nu har de sänkt priset på den från 199 till 149 kr, så jag kände att ”nu är den ju ÄNNU mer prisvärd goddammit!” och plockade på mig en. Vill redan ha en till…
2) Mitt nya, fina köksbord! Jag älskar runda bord. Och har varit fixerad av pelarbord i några år nu, men att vara sambo innebär (tyvärr, hehe) att man ibland måste kompromissa… Så vad gör man när man inte längre behöver göra det? Man köper sitt runda pelarbord såklart!! Det här är Ikeas Ingatorp. Jag har varit lite sur på Danne, för jag har spanat in det här ett bra tag nu och bestämt mig för att köpa det så fort allt var ordnat för mig med bostad… och när jag visade honom det så köpte han ett likadant! He totally stole my thunder! Hahah. Men, mao: Vad han än säger, det var MITT bord först, även om han ÄGDE det först. Jag har vittnen! ;)♥ Han vann dock MASSOR av pluspoäng när han hjälpte mig att bygga ihop det igår direkt när jag kom hem med det. Bästa.
3) Två av det jag älskar mest här i livet: Min wimmie och kaffe! Sofia var verkligen den tappraste igår. Vet inte vad jag skulle göra utan den där filuren.
4) En ”ALL OF THIS IS MIIIINE”-selfie, lördag fm.

Ni vet när man drömmer en otäck dröm, kanske att du är jagad och/eller försöker komma undan från något eller bara en sån där obehaglig krypande dröm, som egentligen kanske inte har något otäckt som du kan peka ut exakt, men som har ett obehagligt mörker över sig? Ni vet? Och har man otur så vaknar man mitt i den drömmen, kanske med bultande hjärta och svettig panna och drömmen liksom hänger kvar? Och du kliver upp, tar tag i dagen… men får som vågor av den där obehagskänslan som klingar kvar efter drömmen över dig stup i ett under resten av dagen. Även om dagen är ljus och varm, allt går som det ska, ditt kaffe smakar gott och dina vänner får dig att skratta och må bra. Och då måste du påminna dig själv om att det var en dröm, att du inte behöver ha den där känslan.
Är ni med mig? Vet ni vad jag menar?

Jag befinner mig lite i ett sådant stadium just nu. From i fredags förmiddag så äger jag inte längre hälften av Drömmis, utan hela. 100% min. Japp. Så blev det!
Det är en underbar känsla att ha löst det här och äntligen fått ett avslut på det blurriga och oklara kapitlet ifråga om vart jag ska ta vägen, hur jag ska bo och allt som följer med det. Det har varit en lång, påfrestande period då jag känt mig väldigt otrygg. Jag har verkligen insett hur mycket det betyder för en människa att ha någonstans att liksom ”ha sina rötter”. En plats som man vet är ens fasta punkt. Det är ju Drömmis för mig. Herregud vad jag älskar den här lägenheten (som ju många av er vet). Att leva i ovisshet om huruvida jag skulle bo kvar om en månad eller vara på en helt annan plats då, det var som att aldrig riktigt kunna andas riktigt djupt och bara njuta av stunden.
Som att det hela tiden blåste en oviss, stökig vind kring mitt huvud.

Nu har den vinden stillats.

Men eftersom jag haft den vinande kring mig i nästan ett halvårs tid så är det ovant att inte höra den. Den har blivit min vardag. Och precis som med den där känslan som drömmarna kan lämna efter sig så måste jag liksom påminna mig om att jag inte behöver vara rädd och orolig längre. Jag kan andas lugnt igen. Det är svårt att sluta känna det där lilla trycket över bröstet när det blivit en del av ditt väsen under en lång tid. Det är som när man varit på sjön och man känner havets gungande flera dagar efter att man klivit i land. Men nu kan jag äntligen, äntligen… stanna upp och påminna mig själv om att min plats… är MIN igen. Och jag kan göra vad jag vill med den!

Med det sagt: Igår var jag på Ikea. Sofia och jag gjorde en tjejgrej av det. Finaste Sofia alltså! Eller finaste familjen Isaksson, förresten. Hennes pappa hade tömt sin firmabuss så att vi kunde stuva in alla mina stora, platta paket utan problem.♥
Jag köpte sängstomme, bord, tv-möbel och lite annat smått som behövdes och Sofia var such a good sport, med det största tålamodet. Det här var mitt fjärde besök på Ikea inom loppet av två och en halv vecka: Det känns snart som att jag kan deras aktuella sortiment utantill.

Nu ska jag tentaplugga. Mitt pluggfokus har fått sig en törn under den här perioden, så nu hoppas jag att jag äntligen ska få mer ro i hjärnan igen, för att fortsätta suga i mig sådant som jag vill lära mig. (:

Ett år med löpningen

Den 19:e mars förra året gav jag mig ut på min första löprunda utomhus. Innan dess hade jag avverkat oräkneliga mil på löpband, men jag hade liksom inte känt mig bekväm nog att våga mig på att springa ute. När jag läser det inlägget som jag skrev efter den rundan idag så inser jag – likt så många före mig, som frälsts utav löpningen och dess magiska kraft – att det har hänt SÅ MYCKET under det här året som gått sedan den rundan. Att springa är ju så tacksamt på det viset – du utvecklas snabbt om du ”stick to it”. Dock så vill jag faktiskt säga att det bästa med löpningen inte är att min kondition förbättrats, utan att det har blivit som en slags meditation för mig.
Jag har sprungit när jag varit glad, jag har sprungit för att bli glad.
Jag har sprungit när jag varit ledsen, rent förtvivlad och med tårar rinnande nerför kinderna och jag har sprungit för att lätta på min ångest.
Jag har sprungit i i stort sett alla väderlekar, något jag aldrig hade trott när jag började. Regn, snö(storm), tryckande sommarvärme och svala eller ljumma vår- och höstkvällar. (Senast idag: I hagel och strålande kvällssol – samtidigt.) Och jag har haft röviga rundor, under vilka jag svurit över hur segt och tungt det känns i kroppen, men jag har aldrig ångrat en enda liten tur med mina Nike’s på fötterna.
runbitchrun
Mina bästa investeringar i löpningen?
1) Mina flyknits, helt klart. Från att ha haft en jäkla massa strul med knäna de första tre månaderna så gick jag till att inte ha haft några problem alls sedan jag införskaffade dem i juni. Förklaringen är så simpel och blir som en uppenbarelse för dig om du läser…
2) ”Born to run” av Christopher Mcdougall. Åhhh, jag blir helt lyrisk av att tänka på den! Det går liksom inte att inte finna inspiration att springa av att läsa den.

Sammanfattningsvis: Jag älskar att springa. Det har blivit en självklar del i min vardag och i mitt liv i största allmänhet. Det är en kärlekshistoria, helt enkelt.

/Nobodys fool/

Tankar på tåget, på min barndomsbästis 29-årsdag (GRATTIS Johanna!) :

För mig är inte vänskap något särskilt komplicerat egentligen. Jag kräver inte massor av mina vänner, jag älskar dem förbehållslöst och utan något spel. (Sådant lämnade jag i grundskolan.) Jag har alltid varit en sådan person som man antagligen älskar eller hatar. Jag är väldigt mycket av allt jag är, liksom. Jag har några sådana där vänner som det kan gå flera år från en date till nästa, men man vet ändå att vänskapen finns där. Den rinner inte ut i sanden. Den är konstant och enkel. Kräver ingen bekräftelse. Kärleken och värmen finns där oavsett. Det är grundmurat. Mina hörnstenar.

För mig är inte vänskap något som ska redovisas på papper, inte något som ska utnyttjas och användas som gisslan eller överanalyseras. Det är inte raketforskning – det är en relation mellan två människor som vill det bästa för varandra. Och om så inte är fallet, då kan det vara. Jag har aldrig funnit mig i att manipuleras och trängas in i hörn. Då blir vänskapen väldigt svår.
Om jag kallar dig min vän så är det för att du är det, rätt och slätt. Men jag spelar inte spel. Har aldrig gjort. Vill du inte vara min vän så får det stå för dig. Och antingen så är du det eller så är du det inte. Svårare än så är det inte.