Sånt som inte kan fångas på bild.

Åh. Skymningar, gryningar, månen i olika skepnader. Jag har ett komplicerat förhållande till dem. För jag ÄLSKAR dem, men de gör mig alltid besviken när jag försöker föreviga dem i fotografier (i synnerhet månen. En knepig liriare, den där).
Vissa saker är helt enkelt inte menade att fångas på bild, utan är till för att uppskattas där och då, irl.
Det är bara så svårt när man lever och andas någon slags instagram-generation.

När du cyklar hem vid midnatt och du har en underbart disig skymning på ena axeln och en enorm sommarmåne inbäddad i några omfamnande fluffiga moln på den andra så är man där igen. Jag vill spara dem och lägga undan dem till en bättre dag än den här. Men de tillhör den här dagen på samma sätt som den här dagens version av den du är gör det och de stannar här tillsammans med den. Och det är ju egentligen bra, för de gör helheten lite bättre. Din dåliga dag suddas ut en aning av en underbar natt. Och det doftar jasmin och nyfallet regn och när jag ser ut genom mitt fönster när jag kommer hem så ligger diset som ett sömnigt täcke över vattnet. Så okej livet, vi tar nya tag igen imorgon då?

Puss!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *