Ytlighet kan vara det fulaste jag vet

Alltså. Det är klart att i princip alla bär på ett visst mått ytlighet och det är väl inget fel med det egentligen. Vi är människor, arten som UPPFANN ytligheten. Större delen av oss skulle ljuga om vi påstod att det första intrycket av en person inte är grundat till stor del av hur personen ser ut. Lyckligtvis så kan man i regel se förbi det. Jag hoppas att det är den större skaran av oss? Det måste det väl vara?

Jag har länge känt att ytlighet på många sätt är kopplat till mognad. Omogna personer har en tendens att vara ytliga. Så vass är min djupa iakttagelseförmåga. Grejen är att jag på senare tid har börjat reflektera över det här mer på allvar. Gjort noteringar om hur ytligheten någonstans går över en magisk gräns för vissa och hur den en dag börjar hämma dem. Man inleder aldrig några förhållanden eftersom man har en bild av hur personen man en dag ska falla handlöst för och få vackra, perfekta barn med och bara i största allmänhet ha en perfekt tillvaro med ska vara. Hur han eller hon ska se ut, tänka, vara, klä sig. Man söker inte jobb som skulle kunna vara hur bra som helst för att de inte verkar tillräckligt kul eller coola på pappret. Alltså. Det är helt stört ju. Sättet som många begränsar sitt eget liv på eftersom de tror att de kan bestämma hur saker ska bli. Okej, jag har hört många lyriska uttalanden om affirmationer, men det här är inte det. Det här handlar om en osund fixering av vad man tror sig veta att man vill ha. Men alltså på riktigt, jag känner en så stor frustration gentemot sådana här människor.

För de har liksom helt missat hela grejen. Jag får lust att ruska om dem och leverera en sanning som jag önskar att de kunde ta till sig och därefter sätta igång att leva istället för att bry sig så förkrossande mycket om vad de kan tänkas göra för intryck på andra och om deras garderob är korrekt sammansatt och creddig.

Livet GÅR inte att planera och bestämma över. Sorry, men det är något alla som lite tveksamt börjar kalla sig vuxna har fått inse eftersom de har fått erfara just det. Saker händer som påverkar en och som MAN INTE KAN STYRA ÖVER. Känslor ändrar karaktär, uppfattningar om vad man gillar och tycker är snyggt ändras, vänner kommer och går (och det kan vara något fint och inget dåligt alls) och ens hälsa kan förändras. Du kan till och med gå ut genom dörren en morgon, bli påkörd av en buss och aldrig mer komma hem. Eller så gör någon som står dig nära det. DU KAN INTE STYRA LIVET. DU ÄR LIVETS BITCH.  Okej? Så sluuuuuta, sluta, sluta se mer på inredningen på ett fik än på personen som du träffar där. Sluta tänka att det tyder på dålig smak att han eller hon inte har något emot plaststolar framför dyra designvarianter. Och ge folk en chans, även om de har andra åsikter än du. (Okej, då menar jag liksom inte att du måste lyssna i en timme på någon du tycker ser halvtrist ut som berättar om sitt arbete med SD’s valkampanj, i dylika lägen stöttar jag alla beslut att avbryta samtalet, men ni hajar vad jag menar va?) Ja. Så säger vi. Ge alla och allt en chans. För ärligt talat så är det svårt att känna någon jättestor sympati för någon som inte inser att det är hen själv som begränsar hennes eller hans liv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *