/Bright copper kettles and warm woollen mittens/

När man pluggar och är för fattig för att GÅ UT och göra kul grejer, utan är hemma på lördagarna och ba lalala *drömmer om att jobba och ha pengar* under tiden man bakar, lyssnar på poddar och tvättar.
En dag i en inte alltför avlägsen framtid ska jag se tillbaka på den här perioden och romantisera den på samma sätt som jag på något vridet och konstigt sätt kan se tillbaka på förra vintern och ba ”Naaww, men det var ju ändå något FINT i att stappla runt i en gråtig dimma hela dagarna och ba vara som en robot som ville få dagarna att gå och inleda varje morgon med att först mata katterna och sedan stå med en påse typ frysta ärtor mot ett öga i taget under tiden de åt, för att få ner svullnaden i plytet” (följd av allt gråtande). En dag. Men just nu känns det så jävla rövigt att bo en timma från stan och att inte ha några pengar.

Men. Jag har bakat årets första lussebullar! Och Puff ligger på skrivbordet här bredvid mig, och Lizzie är hemma igen. Och om jag sätter min högst tillfälliga situation i förhållande till allt som pågår i omvärlden just nu, med flyktingkriser och dylikt… Ja, då inser jag ju att jag knappt ens har rätt att klaga. Men just idag är jag lite ledsen och frustrerad över situationen. That’s it. Så måste det få vara ibland.

novemberkoll

OAVSETT så är det mysigt här hemma ju. Jag försöker fokusera på det. Älskar ju egentligen att ägna mig åt min lägenhet. Småpyssla och fixa med den. Den är inte bara min borg, den är en av mina älsklingar. Som en person, en vän. Den plats i världen jag känner mig tryggast på. Jag läste om en bok nyligen (alltså, jag läste den IGEN, jag läste inte om den i en tidning eller såhär som ni gör nu), en bok som funnits i mina tankar sedan förra hösten: ”Höga förväntningar” av Jennifer Belle. (Hittar den bara på engelska nu, men den har några år på nacken – utkom 2001 – så det är kanske inte så konstigt.) Det är en kul, ganska svart och väldigt ironisk berättelse om en kvinna som heter Liv och bor i en underbar lägenhet i New York. Det som gjorde att jag tänkte så mycket på den var att Liv skiljer sig och det hon saknar mest är inte sin fd man, utan lägenheten. Den sörjer hon som om den är en vän som gått bort. Sedan bestämmer hon sig för att bli mäklare. Egentligen så vill jag säga att boken handlar om kärlek till ett hem och sökandet efter ett hem att älska. Och det älskar jag den för!

Ett citat (utan större djup, men som jag ändå fastnade för):
quote
Hon hade den passion i rösten som folk bara får när de talar om sina lägenheter. ”

 

Höga förväntningar

Det är för övrigt Jennys bok, som jag visst har lånat i… typ 5 år? Heeeehe… Jag ber om ursäkt om du saknat den, Jenny! Iaf… Ni förstår kanske vart jag vill komma. När min värld liksom rasade i och med uppbrottet så var det ändå rädslan att förlora lägenheten som var det mest förlamande. Det gjorde fruktansvärt ont att tänka att jag inte bara var tvungen att måla om hela min världsbild och hur jag trott att min framtid skulle se ut i så många år, utan att jag dessutom skulle behöva lämna mitt hem. Varje gång jag har en dålig stund så påminner jag mig om att jag står som ensamt namn på min dörr nu och det kan jag göra så länge jag vill. Det är inget jag bara säger, utan det är helt och hållet sant. Och varje gång så gör den tanken mig sådär pirrig inuti. Lycklig. Den må ligga i Nynäs, en timmes pendel från stan, men den är min och jag är tokig i den! (sneglar på citatet ovan)

Okej, nu ska jag gå ut och gå en sväng (tänkte springa först, men sparar knät till imorgon. Det är ju Sunday Runday, after all), sedan tänker jag mysa in mig här hemma. Kolla på Kardashians, dricka te och äta lussebulle… Njuta av mitt eget ljuvliga sällskap. *självbelåtet skrockande*

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *