Snart behöver jag lite miljöombyte! + Lite (eller ganska mycket) tankar om att utvecklas

tea and honey, honey
Jag plockade fram mina fina tekanna från Disaster designs igår kväll, diskade av den och bara tindrade med ögonen när jag höll den i mina händer. Ni vet när man nästan har glömt bort att man har något fint och blir påmind om hur glad man är över det så att det känns som att det är nytt? ?✨

Idag börjar jag bli rastlös av att bara vara hemma. Daniel är borta till på fredag och vi har som jag nämnt inga föreläsningar, så jag har liksom inga ärenden eller skäl att åka till stan direkt. Dock så känner jag att jag behöver lite miljöombyte nu. Imorgon har jag bestämt mig för att gå och sätta mig på ett café i några timmar efter frukost. Om jag inte till och med får för mig att åka till skolan… Men tror inte det, tanken på pendeln känns halvlockande just nu, ärligt talat. Hehe.?

Jag fattar inte hur jag kunde få så mycket gjort när jag pluggade helt på distans? Nu känner jag mig instängd och blockerad av att ”jobba hemma” för många dagar i sträck. Då visste jag inget annat iofs. Men om jag skulle resa tillbaka i tiden och upplysa past time Jessica om att hon skulle längta in till Stockholm av ren rastlöshet, så skulle jag tro att det var ett skämt. För att ge en bild av vilken helomvändning jag gjort, ta det här exemplet: Jag tror att det var 2012 eller 13… Något år var jag iaf inte inne i stan på hela året. Det är ju för fan helt sjukt när man ändå bor såpass nära (även om det känns längre och längre bort ju fler dagar i veckan du spenderar på pendeln)! Men jag hade inte behovet  eller lusten och reflekterade inte ens över det då. Jag hade vad jag trodde mig behöva, liksom.
Men det är väl grejen med att växa upp, utvecklas och typ… bli ”vuxen” (sägs alltid med lite trevande röst, och med en sådan där liten höjning på slutet, så att det blir som en fråga): Du växer ur dina comfort zones och skapar nya. Inser att inget är skrivet i sten och att den du var i tjugoårsåldern absolut inte behöver – borde nog inte, faktiskt, åtminstone i mitt fall – definiera vem du kommer att vara i all evighet, tills du tackar för dig och dör. TACK OCH LOV!

Jag tror att min familj fortfarande är lite konfunderade över det här. Det är inte så konstigt. Jag menar – jag blir ju själv lite förbluffad när jag fokuserar tankarna på det. Men jag hoppas att de förstår att allt som ändras och allt jag gjort och gör har varit för att jag behövde det och för att jag inte var genuint lycklig som det var innan. Det kanske verkade så. Jag övertygade ju mig själv om det i perioder. Och ändå så vad det något som inte stämde, som skavde.
Alltså. Livet är aldrig perfekt, till och med Kim Kardashian behöver spendera långa stunder på toa ibland, så att säga. Naiv är det sista jag är. Men livet ska inte vara en ständig kamp för att  hålla sig lycklig. Det ska det inte!! Vissa saker ska liksom komma naturligt. Förstår ni vad jag menar? Ibland är man lycklig och mår bra. Man bara mår bra och reflekterar kanske inte ens över det. Och ibland har man perioder där allt inte är på topp och då känner man sig sämre. Men om du hela tiden under de där bättre perioderna aktivt anstränger dig för att vara lycklig  – är det verkligen äkta glädje och sinnesro?
Jag menar inte att jag var konstant olycklig heller, verkligen inte. Men jag var inte så lycklig som jag har förmåga att vara och bli, för det var för mycket som inte var som det skulle och som inte kändes rätt innerst inne. Det jag har börjat göra är helt enkelt att faktiskt lyssna på vad min magkänsla säger mig. Jepp! DEN GAMLA KLASSIKERN! Jag lyssnar – och sedan försöker jag faktiskt följa den också. Allt kommer att lösa sig. Jag vet det nu, eftersom jag har tagit mig ur ett spår som jag trodde var det enda jag hade.

Det var mycket och många faktorer som gjorde att jag stannade och dröjde mig kvar i den lilla världen jag hade ordnat åt mig. Men ALLT har förändrats. Och det började med mig. Jag har inte anpassat mig efter förutsättningarna, tvärtom. Jag anpassar dem efter mig, för första gången! Kanske tvingade jag mig själv att bli vuxen på det sättet. Min familj har nog haft bilden av mig som extremt… insnöad på hur saker ska vara och bli. Därför har jag förståelse för att det är förbryllande när jag helt plötsligt börjar ändra på saker. Stora saker, som att bryta upp ur ett långvarigt förhållande och som att planera att flytta närmare stan. Men jävlar vad mycket lycka jag ser i min framtid nu, jämfört med tidigare, när jag behövde anstränga mig och måla upp bilder i mitt huvud. ?

Haha, mamio vad text det blev! Sorry. Puss på er iaf!❤️‍?‍

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *