30.

Nu är det mindre än två månader kvar på mitt 29:e levnadsår *högtidlig stämma*.
Det var något lite speciellt med 29. Dels så matchar ju åldern min födelsedag (29/5) och dessutom så var jag av någon för mig fortfarande väldigt oklar anledning lite fascinerad av att vara 29 år när jag var liten. Ni vet när man lekte familj (mamma, pappa, barn) på dagis? Jag ville alltid vara en av två saker:
A) En schäfer som lystrade till namnet Chefen (jag tyckte att det var supercoolt eftersom de två orden låter väldigt lika när man säger dem, vilket obvi fortfarande gäller! Duuuh)
eller B) en storasyster som var 29 år.
En 29-årig storasyster var liksom den mänskliga motsvarigheten till en schäfer vid namn Chefen på coolhetsskalan när jag var runt 5-6 bast.

Jag har svårt att titta på bilder från tio år tillbaka. Det var ett år som var väldigt… jag vet inte… händelserikt känns som fel ord efter de senaste två åren i mitt liv. Men det var väl som livet är för de flesta i 20-årsåldern, antar jag:  Man liksom driver runt och försöker klura ut hur fan man ska få livet att sätta igång ”på riktigt” och har hybris deluxe mest hela tiden, medan man känner någon slags panik över att inget riktigt är som man trodde att det skulle vara när man blev ”vuxen” (tillåt mig pausa för inflikandet av ett ”hahahahahahahahhhhaaahhahahahahhahah” här bara). Men framförallt så får jag ångest av att se hur jag såg ut!!!!! Min första sommar på DG så gick jag upp i vikt, men viktökningen hade redan startat under våren, då jag befann mig i ett förhållande där huvudsysslorna var att festa samt äta chips och dip, i princip. Och pizza. Och det syns på bilderna från 2006, om man säger så. Jag vet ju dessutom att jag inte mådde bra under den tiden heller, till stor del beroende på att jag inte kände igen mig i den där stora, tunga kroppen.
Så, bara därför måste jag liksom slänga in en bild från sommaren efter, när jag hade gått ner 15 kg och hade ett bättre år på alla sätt och vis.

20s-trio

ANYWAYS. Mitt 29:e år (29-årig storasyster! #lifegoal ACHIIIIEVED. Boom. Jorå! Såatteehhh!) har verkligen bjudit på lika mycket mörker som bländande ljus. Jävlar vad jag ändå tar med mig mycket från de 10 månaderna som varit sedan jag sa hejdå till mitt milt kaotiska 28:e år! Jag tar med mig det bästa och lämnar kvar det dåliga där det hör hemma; bakom mig, paketerat och processat för arkivering.

Jag ser faktiskt fram emot att fylla 30. Jag är där jag vill vara. Hade jag gjort saker annorlunda under de senaste två åren så hade jag högst troligen haft något av en ålderskris, men jag känner mig lugn. 30 år. . . Ja jävlar. This too shall pass.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *