Kärleken tar dig till DE MEST OVÄNTADE platser.

Jag menar… Igår spenderade jag tid på en crossbana. Ute i skogen. I kyla och regn. Och jag hade inte ens något emot det!
EDIT: Han säger att det inte ens ÄÄÄR en crossbana. MEN NÅGOT DYLIKT, DÅ. Säger jag. Jag lär mig nog skillnaden någon gång. Det var motorcyklar och ramper och grejer. ALLTSÅ DET FINNS SÅ MÅNGA OLIKA VARIANTER. Över och ut.

crew
Me and them bitches.
naaw
Två snillen vs vimpel 0-1

Och bara on a totally different note så körde vi le hamburger-middag på kvällen, med såsbonanza. Det var gott. Även om mina kikärtsbiffar på bilden kanske inte ser SUPERUPPHETSANDE ut.
matmatmat

/I’m not a housewife/ Never will be one/ I’m a big shot baby/

2016-10-20-11-48-24-2
”En selfiefest utan dess like pt 6852”: Trött hissnylle

Hej buddies.
DET ÄR FREDAG! Åhhhhhhh. 😍
Jag hade en kollega på min första praktik som blev sjukt provocerad över att jag var så vansinnigt taggad över fredagar (Jag: ”Så himla härligt att det snart är fredag igen!” Kollega: ”Jessica, det är tisdag.”). Han menade lite på att det tydde på att jag hade dålig arbetsmoral, men han hade heller inte jobbat helger, kvällar och allmänt röviga tider i nästan 10 år. DÅ LÄR MAN SIG UPPSKATTA ATT HA FREDAGSKÄNSLA VARJE VECKA, MMKEEEJJJ?

Jag veeeet. Jag har bloggat MYCKET DÅLIGT ett tag nu. Men ni vet när folk ursäktar sig med att ”livet kom emellan”, vilket är sjukt irriterande för det är ju då man VILL att de ska blogga…? Ja. Jo. Livet HAR kommit emellan. Livet. Jobbet. And all that jazz.

Joråsåattteehhh.

Hoppas fredagen behandlar er väl. PUSS!

/You only see the rain/ I see rainbows/

Om ni någonsin tänkt: ”Kan människan BLI blekare?” när ni sett mig, så har ni svaret här. Genomskinlig är the flavor of the month.

Heeeeej.
Här ligger jag och har haft någon spännande magbakterie som härjat likt en space cowboy i min kropp under förmiddagen. Nu har jag legat totalt utslagen på soffan i två timmar och funderat över livets förgänglighet, haft frossa och gjort ytterst små jobbgrejer. Försöker samla mig för att göra iordning ytterligare ett glas resorb. Att ta mig från soffan bort till köksbänken och tillbaka känns ungefär likvärdigt med Frodo och Sams vandring till Mordor. SÅ KLEN! SÅ KLEEEEN! Herre. Gud.

Dagbok

Stundtals känner jag mig helt rasande på livet. Inte för att jag känner att det har behandlat mig illa, utan snarare att jag behandlar det så. Jag rasar fram genom dagarna, trampar folk på hälarna och ler frånvarande när jag ser ut genom fönstret på tunnelbanan.
Aldrig riktigt stilla på den lilla punkt jag befinner mig på: Jag lämnar ögonblick bakom mig som vatten rinner ur en kran.

Jag kastar mig mot det som är framför mig och njuter när jag har stunder av obryddhet, jag behöver inte känna allt så noga för jag har redan känt för åtminstone halva mitt liv.

Jag har känt så mycket att allt som rasade inom mig, det samlade jag upp och byggde murar utav. Murar med portar som jag vaktar väl, men inte har något emot att lämna på glänt.

– Anteckning från 22:a september