Tre stickprov från en tidslinje

”Mitt gamla jag kanske inte finns att finna längre. Kanske kommer hon aldrig tillbaka. Men det behöver inte vara dåligt. Jag gillar den jag är nu med. Kanske lite mer fragil, men fortfarande kompromisslös när det kommer till det som faktiskt betyder något.”
– utdrag ur dagboksanteckning den 16 augusti 2015

”Vi är så sköra allihop. Varför är det så? Är det meningen att man ska känna sig som ett vrak under den här delen av livet? Och om man inte gör det, är det bra eller dåligt i det långa loppet? Jag menar… Jag är hellre lite labil nu än om 10 år. Men jag och Henry pratade om det häromdagen, att han varit på date med en 23-åring som var ”så sjukt levnadsglad och positiv” att han blev provocerad.
”Hon är fortfarande oförstörd av livet”, sa jag. ”Hon har inte sett mörkret än.”
Och vi nickade i samförstånd, som de två cyniker vi formats till. För det är ändå något så sjukt irriterande med människor som inte har stött på något motstånd i livet överhuvudtaget. Man kan ju inte rå för det, men… så är det.
Min förhoppning är att jag läser det här om fem-tio år och ler åt hur vi tyckte att vi var så jävla kloka.”
– utdrag ur dagboksanteckning den 28 november 2015

”Jag är ledsen men det är bara några lager av mig. I kärnan är jag trots allt lycklig och det är viktigt att komma ihåg.”
– utdrag ur dagboksanteckning den 11 juli 2016

Det har varit ganska stökigt, ganska länge. Men jag känner att jag och livet, vi är sams nu. Har jag haft hjälp till att komma till den här platsen? Ja, delvis. Men allra mest har jag gjort själv. Jag har valt och valt bort, öppnat och stängt dörrar, strövat in på oväntade vägar och släppt in någon som gör mig väldigt, väldigt lycklig.

Det här inlägget känns liksom väldigt avlägset, helt enkelt. Livet, alltså. LIIIVET!❤️☺️

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *