När det inte blir som man trodde att det skulle bli.

Jag har ju inte varit så himla DJUPGÅENDE privat här på senare år. Pga ANLEDNINGAR. Bland annat så har jag blivit äldre och kanske lite mer… ja, privat överlag. Jag har fortfarande inget jättebehov av att dela med mig av de mest personliga tankarna här, open wide på le interweb. Däremot så har jag kommit till en punkt då jag har en viss distans till vad livet har inneburit de senaste två åren. För sedan hösten 2014 så har ALLT hänt i mitt liv, ungefär. Vilket i sin tur betyder att texter som jag skrivit för mig själv och endast publicerat på ett mer slutet forum under den här tiden, inte känns lika sorgsna och ”nära” längre. Som sagt: Jag har en viss distans nu. Äntligen.
Av feedbacken jag fått efter att ha publicerat dem så har jag förstått att det går att relatera till dem; det är nog som Melissa Horn har försökt förklara, att ju mer personligt man berättar något, desto mer stämmer det in på… i stort sett vem som helst.

Varning för klyscha nurå, men vet ni vad som är det mest framträdande när jag blickar tillbaka och försöker ta in den här tiden? Det faktum att du inte kan planera hur ditt liv ska bli. Allt jag trott mig veta säkert har blivit något helt annat.
Man kan säga att det är det som de här texterna handlar om.

Det började med saknad och drömmar om vit snö. Bokstavligen alltså, jag drömde mycket om snö under den här perioden.

Varje dag av saknad
Smärtan som saknaden åsamkar
Det är inte vettigt
Den är fysisk, som att hålla andan
och känna hur dina lungor nästan sprängs
Den är svart och vit,
Aldrig i färg

Och jag försöker tänka
Att du åtminstone inte är död
Du lever, är tillgänglig, finns där för mig
att ta tillbaka när än jag skulle vilja
Men det är ändå något som dött,
Det känns så.
Det känns så.

Varje dag av saknad så känns det så.
– november 2014

När det nästan hade gått ett år så började jag reflektera mer djupgående.

Hösthimlar
Höstvindarna slet isär oss
Jag tror att det var ofrånkomligt
På samma sätt som vintern ibland
försöker sträcka sig efter Maj
Så var vår sensommar lånad tid.
– september 2015

Ibland var jag uppgiven.

Brevduvor
Vi pratade om brevduvor för några dagar sedan, du och jag,
och hur de inte fungerar som man önskar, de hittar bara till en plats. Sedan måste man hämta hem dem för att kunna sända ett nytt meddelande, till samma plats.

Och det slår mig idag att det är just så vi fungerar just nu. För jag får alla dina meddelanden, jag tar dem till mig och du matar mig med nya. Men mina kommer aldrig fram. Likt vilsna brevduvor tar du inte till dig vad jag försöker säga.

Han säger:
”Jag älskar dig.”
Jag säger:
”Jag vet.”

Han säger:
”Jag vet att jag tär på dig ibland.”

Min brevduva får sitta kvar i sin bur medan jag räcker tillbaka hans.
– maj 2015

… och ibland förvånades jag över insikter jag inte räknat med.

När stormen passerat
Det tog sin tid. Jag var beredd på att jag skulle ha lämnat saker bakom mig när det var över. För att finna frid måste man vara beredd att göra offer.
Vissa saker tog emot att släppa, jag kämpade emot även om jag egentligen visste att det var det rätta.
En del saker var lättare, självklarheter som förpassades till avlägsna och svårgreppbara minnen över bara en helg eller två.
Andra saker var oväntade, som du. Att du skulle bli en av sakerna jag inte bara behövde utan faktiskt ville röja undan var inte vad jag hade räknat med. Men när det var gjort och jag kunde blicka ut över det fridfulla landskapet som bredde ut sig framför mig, helt utan din närvaro, så förstod jag att du hade varit en del av stormen snarare än en klippa att klamra sig fast vid.
– oktober 2015

När det inte blir som man trodde eller ville.

att gå
Jag lämnar dig aldrig
det kommer inte ske
Men jag stannar inte nu
Snälla, förstå skillnaden

Jag kommer alltid att känna dig
i doften av regn
i mina lakan när jag sover
och i babyhåren i min nacke:
Du finns aldrig inte hos mig

Jag lämnar dig inte
och du lämnar inte mig
Vi stannar inte där vi är
Jag måste försöka förstå skillnaden.
– maj 2016

… och när det VERKLIGEN inte blir det.

Avslutet.
Allt jag trodde att du var.
Den som är gjord för mig.
Den enda som känner mig som jag känner mig själv.
Den enda som tycker om mina egenheter.

Inget av det var du.
Inget av det är du.
– juli 2016

… och sedan vände det. SÅ TOTALT. När jag vant mig vid att inte få som jag ville, då fick jag plötsligt allt.❤️

Nu tycker jag att vi lägger melankolin här, klappar den lite mjukt och gluttar framåt. För nu är det december!!! DEN BÄSTA MÅNADEN!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *