Höst!! Hurra!

Typot med det extra s:et STÖR mig SÅ INTENSIVT. Men jag är för upptagen och viktig för att ha tid att justera det.

Jag har haft en… hm… Lite rörig vecka. Fast röran var mest i mitt huvud just den här veckan, hehe. Det berodde främst på att jag var tvungen att ta mig en ordentlig funderare och på sätt och vis omvärdera min PLAN. Ni vet, den där planen som man nästan har utan att man riktigt vet om det själv?
Jag var tvungen att fatta ett beslut – ett JÄTTEHÄRLIGT och FANTASTISKT beslut, ska tilläggas – och när jag står inför så stora val som det här var, så får jag EXTREM ångest. För ärligt talat: När du har två exakt lika grymma alternativ, hur i helvete väljer man?! Svaret är magkänslan, jag vet, jag vet.
Fast det var närapå omöjligt att känna av vad den sade den här gången. MEN nu har jag gjort mitt val och det känns skönt, främst för att den där fasen när man går i valet och kvalet är vidrig. Och nu kan jag äntligen bara slappna av och fokusera på fortsättningen. Hurra!!

Mina tankar har en tendens att hamna i något av en domino-situation när de väl har satt igång de stora kugghjulen. Därför har den här veckan varit en sådan där när man ifrågasätter saker, gärningar och relationer för min del. Vad behöver jag i mitt liv för att känna mig tillfreds och lycklig? Vad skulle jag må bättre av att – i brist på bättre uttryck – plocka bort?

Alla har vi väl relationer som i princip bara finns där för att de alltid gjort det. När man får ut absolut noll och inget av dem: Varför har man kvar dem? Det känns som det oftast rör sig om barmhärtighet. I tio års tid har jag aktivt hållit avstånd från någon, ändå känns tanken att säga rakt ut till den här personen att jag klarar mig alldeles utmärkt utan den som en onödigt grym handling. Att dennes vara eller icke vara i mitt liv idag gör varken från eller till.
… BORTSETT från de stunder när man hörs av och man blir påmind om hur långt ifrån den här personen man är idag. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag är inte den tjejen som den här personen var vän med, längre. HERRE-MIN-GUD vad jag INTE är henne längre. När jag tänker på det… Jag talar inte ens på samma sätt längre. Min integritet har växt medan mitt tålamod för vissa beteenden har krympt.
Den här veckan kände jag hur jag stod på kanten och tvekade, för vad är egentligen värst: Att låtsas ha kvar något som inte längre finns för att du inte vill såra någon, medan åren går… eller att vara bryskt uppriktig?

För att avrunda med något lättsammare:
Höjdpunkterna på veckan var FRUKOSTKLUBB med några av mina älsklings-fendrar, TAYTAY:s nya SINGELSLÄPP och kräftskiva med Daniels familj igår. 💖 🎉

 

”I am no longer accepting the things I cannot change. I am changing the things I cannot accept.”
– Angela Davis

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *