| ”Jag tog mig hit på egen hand.” |

Går igenom lite anteckningar från det senaste året och känner lite som jag gjorde när jag skrev inlägget som jag döpte till ”När det inte blir som man trodde att det skulle bli”. Det vill säga, att de inte känns lika nära och sorgliga längre, utan mer som bleknade polaroidbilder. Innehållet slutar inte vara sant eller existera, men det ligger en behandlingsprocess bakom mig nu.

Texterna i sig handlar nog mest om att läka, våga släppa in och våga släppa taget och att INSE SIN FUCKING STYRKA!!!!!! i största allmänhet. Jag är min egen största hjälte, goddammit.

Förra sommaren var tuff på många sätt, men även fin på andra. Som man brukar säga: Det behövs mörker för att man ska se ljuset. Typ.

Mellanrum.

Jag plockar upp och slipar ner de vassa kanterna på skärvorna vi lämnade mitt krossade hjärta i.

(Jag saknar dig samtidigt som jag minns det dåliga mer och mer men det som var bra överväger det hemska hela tiden. Jag kommer inte undan sorgen även om den inte känns lika fysiskt smärtsam längre.)
– augusti 2016

Vintern blev inte som jag väntat mig – på ett underbart, väldigt fint vis.

Här bor du nu.

Du bor här nu,
Jag släppte in dig
och det var så enkelt,
Det enklaste jag gjort.

Du bor här nu,
och varje bit av dig hör hemma här,
Det vet jag
och det vet du med.

Här bor du nu,
Med mig,
mitt förr så sköra hjärta
och allt som varit bara mitt,
Allt är nu också ditt.
– november 2016

Jag har haft tid att processa och få någon slags överblick över en period som var väldigt… låt oss säga intensiv. Och jag är så oändligt tacksam för den tiden. Tro inget annat.

Stranden, havet och himlen.
Det var som att jag satt på stranden och betraktade dig
Du var havet

Jag visste aldrig vilken version av dig jag skulle få
Vissa dagar var du stormig och mörk
Andra var du rofylld och mjuk

Dina vågor fascinerade mig samtidigt som de slet mig sönder och samman;
Jag lyftes upp på de högsta toppar för att rasa ner och slås mörbultad mot botten

När du likt ebb drog dig undan orkade jag till slut inte följa med dig
Jag stannade på stranden
Låg där du lämnade mig och försökte se uppåt istället för utåt

När floden förde dig tillbaka till mig
hade saltet du lämnat i mina sår gjort mig starkare
Jag höll mig vid vattenbrynet,
rädd för att finna mig själv uppslukad av vågorna igen

Och en dag blev jag tvungen att välja
Jag skulle väntat på dig varje gång
Ebb och flod
Men jag hade blickat upp mot himlen
och funnit något högt ovan molnen.
– februari 2017

Jag blir hög av ruset av att utvecklas. Helvete, vad pretto! SORRY NOT SORRY.

Slösad tid.
Ni vet när tåget står stilla på perrongen, men du ser ut genom fönstret och tror att du och ditt tåg rör dig – innan du inser att det är tåget på andra sidan som lämnar perrongen?
Så kändes mitt liv i några år. Som att jag satt på ett tåg som jag trodde tog mig framåt när det i själva verket höll mig kvar på en plats jag ville bort ifrån.
– maj 2017

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *