Vägs ände.

Nyåret✨
Blöh.

Jag läste ett blogginlägg igår, som handlade om ett uppbrott. Och om hur att skriva är att minnas. Det är sant, men samtidigt kan jag inte förstå hur hon som skrev blogginlägget kunde skriva så fint om så fina stunder och känslor, så snart efter uppbrottet, utan att helt gå sönder. Jag avundas det. 
(Här är inlägget.)

Jag försöker att inte minnas just nu, för det är för sorgligt. Jag har börjat vänja mig vid de små sakerna, som att inte ha någon att säga godnatt till (utöver katterna – haha), ingen att fråga ”vill du också ha te?”, inte ha någon att upplysa om att jag är på väg hem. Ingen att räkna med och ingen som räknar med mig.
Det är okej och jag vänjer mig, det vet jag av erfarenhet. Det gör ont och tar tid bara.
Men att minnas. Nej. Det går inte just nu.

Snart har det gått en månad, fast det känns som mer. Tiden har gått långsamt.
Jag kommer inte att skriva mer om det här nu, för jag fokuserar på… well, annat. Att hitta det nya normala. På sätt och vis är det skönt med ett nytt år, det klassiska blanka arket – samtidigt som jag ju hade velat inleda det med min bästa vän och kärlek.
Jag väljer att enbart vara optimistisk inför 2018 dock: Det sorgligaste, ledsnaste… det lämnar jag i 2017.

Ta hand om er! 💘

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *