/In this tug of war you always win / Even when I’m right/

On the first page of our story
The future seemed so bright
Then the saint turned out so evil
I don’t know why I’m still surprised

Even angels have their wicked schemes
And you take that to new extremes
But you’ll always be my hero
Even though you’ve lost your mind

  – 💔🖤

Jag älskar hur den här låten börjar: så odramatiskt och självklart, som om det är mitt i ett samtal som aldrig riktigt tog slut. Det är ju ofta så det känns i ett uppbrott, så mycket som blir osagt trots allt som sägs under tiden det äger rum.

Och sedan går det upp i rök, det som inte sades, tillsammans med det som var. Och det är både en lättnad och en sorg. Men när man kliver ut ur mörkret och röken skingras så känner man sig ändå lättare. Sorgen är inte betungande på samma sätt längre. Den bara är. Du glömmer den till och med och känner den bara när du blir specifikt påmind om den. Och då, med lite tur: Då blir den nästan något fint. Den lärde dig något och den betydde något.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *