Mansplaining 2.0

Insåg häromdagen att detta STÅR MIG UPP I HALSEN:

När killar – som jag känner mycket väl, bör tilläggas – ska ”förklara” för mig hur de ”är”. Jag vill bara skrocka, klappa dem på huvudet och säga att ”Lugn nu, jag har redan en tydlig bild av dig, så du kan sluta förminska mig genom att tro att du är mer komplicerad än du är”.

Det är liksom så äckligt inlärt i deras beteenden att de är som några överlägsna, åtråvärda gåtor som vi tjejer – aka det lägre stående könet – inte kan klura ut med våra mindre utvecklade hjärnor. DE KAN INTE ENS RÅ FÖR DET. Den hybris som jag har slitit i 30 år för att bygga upp, den är inprogrammerad i dem från att de föds. USCH.

Don’t get me wrong. Jag äääääälskar ju them boyz. Den största andelen av mina närmaste vänner är killar, FANTASTISKA sådana. Det är bara den där idiotiska, mansplain:ande delen av deras släkte jag har en teeeeny tiny bit svårt för. Det är liksom inte nog med att de kan uppvisa en attityd som antyder att jag vet mindre än dem överlag, utan nu ska de även förklara för mig hur jag känner gentemot dem, hur jag bör uppleva och se dem. För jag är ju bara en naiv, dum tjej utan någon verklighetsförankring att tala om. Tihi! 💁🏼‍♀️

Som Cher Horowitz uttrycker det: ”UGH, AS IF.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *