Juni.

Hej kompisar!
Jag jobbar hemma idag för att kunna ta emot målarna som kom hit och gick igenom lite och hämtade nycklar i morse.

På många sätt är det en underbar dag. Jag behöver öva på att säga det: Det är en underbar dag! Jag har inte vågat säga så utan att känna ett ängsligt fladder i magtrakten på många, många år. Om kvällarna är det en annan sak, då kan man krypa ner i sängen med ett nöjt leende och konstatera att det var en fantastisk dag, baserat på fakta.
Att säga det såhär tidigt på dagen är livsfarligt – som att be om att dåliga saker ska inträffa och göra den allt annat än bra.

Att släppa in ljuset gör dig utsatt för mörkret och det är därför det kräver så sjukt mycket mod för att våga vara genuint lycklig. 
Vet ni när jag insåg att jag var redo att slå upp dörrar och fönster på vid gavel och låta det där ljuset strömma in obehindrat? I Paris, såklart. Jag hade kanske varit redo ett tag, men det var där det skedde. 

Svar ja: Joppe hjälpte mig att trycka matchande tshirts åt oss att sova i på resan.

Jag vaknade på vårt fina, mysiga, ljusa hotellrum med franska balkonger utanför de stora fönstren och visste att det skulle bli en FANTASTISK JÄVLA DAG. Och flera yttre faktorer hade såklart ett finger med i spelet: Muttley och jag utgör en strålande reskompiskombo, jag hade sovit gott och JAG VAKNADE I PARIS… Men den stora magin hade skett inom mig.
FAN vad härligt det är med personlig utveckling, hörrni. Paris var liksom den förlösande faktorn och det gör att min kärlek till den staden blir rent löjligt stark.

VIDARE! Den här dagen: Solen strålar men det är svalare än vad det varit på flera veckor, fåglarna kvittrar till de loja vindarnas susande i björkarna och tallarna utanför mitt hus, det doftar pion från mina födelsedagsbuketter i hela lägenheten och jag ska äntligen få det målat och fixat här hemma, som jag väntat och sett fram emot sedan början av året. Eeeek. 🙈😍

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *