Semester pt 3

Julikväll

Det är tyst. Sådär tyst så att ljudet av tangenterna när jag skriver hörs tydligt och syrsorna lägger ljudkulissen tillsammans med någon kille som spelar tv-spel eller kollar på någon sport några hus bort; han brölar med jämna mellanrum. Ibland hörs några måsar på avstånd, ibland flyger en kvittrande svala förbi.

Jag sitter på min balkong och det är fånigt varmt fortfarande. 20 grader. Äntligen en rimlig temperatur, liksom?
Jag har inget direkt problem med hettan om dagarna (fast jag är tacksam över att vara ledig och inte behöva vistas i kollektivtrafiken), däremot oroar jag mig över katterna när jag märker hur besvärade de är av den. Jag håller ett ständigt vakande öga över dem och blir lika lättad varje gång jag ser dem stå vid vattenskålarna och dricka.

Lizzie har äntligen börjat äta ordentligt igen, efter sjukhusvistelsen. Idag har hon t o m gluffat i sig både sin egen och Puffs blötmat, den som han bara petat lite i och sedan tittat sorgset på mig som för att säga ”det är för varmt för att äta”.
Hon blir dock fortfarande SJUUUUUKT kränkt varje gång jag måste ge henne medicin, dvs 3 ggr/dag. Idag är det åtminstone mindre än en vecka kvar på medicinkuren. Sedan får vi se vad provsvaren säger på återbesöket.
Jag är orolig men hoppfull. Min lilla katt. 💘

Igår åt jag och Joppe middag med mamma och Jollis. Jolene gjorde kaffe åt oss efter maten. Hon börjar bli så stor, hon med. Lilly börjar femman nästa månad. FEMMAN!!! Jag har så mycket minnen från när jag själv började femman. Det är en sån där grej som känns som för bara några få år sedan, precis runt hörnet… och på samma gång som ett helt liv sedan. (Närmare bestämt 2/3 av mitt liv.)
Åh, jäkla kiddos att växa fort. Jolene har ju liksom varit vår lilla pluttis… och nu vet hon hur man gör en perfekt kopp bryggkaffe. 😭😍

Semester pt 2

Det blev som så att jag tog semester den här veckan med! SÅ KAN DET GÅ🤓💁🏼‍♀️

I lördags hängde jag och Joppis i hamnen större delen av dagen.
Det råkade bli en dagsfylla. 🤷🏼‍♀️
… 🌡🔥
Jag har lite gammalt knästrul som har kommit tillbaka när jag springer, så jag promenerar mycket just nu. Lika bra. 🙄

💖 Lizzie-update 🐱

Det här är en text från min instastory onsdagen den 11 juli.

Att skaffa ett husdjur är att veta att man kommer att överleva en varelse man älskar och som utgör en stor del av ens vardag. Gör den bättre, ger den mening, gör dig till medelpunkten i djurets liv.

Trots att man vet det här så är känslan när man ställs inför situationen att djuret är sjukt något som känns som en blixt från klar himmel. Det är som att man har intalat sig själv att de är odödliga, att de alltid ska vara med en – de är ju en del av hela ens väsen. Det där tjafset om att man vet att de kommer att gå bort en dag, det var ju bara något som var långt, långt bort i en avlägsen framtid.

Det svåraste, det allra, allra svåraste är att skilja min egna själviska önskan att ha kvar min katt hos mig från vad som egentligen är bäst för henne.
Att fatta beslut grundade på mer än ens barnsliga rädsla för att förlora sin bundsförvant, sitt gosedjur.

Lång historia kort:
Min Lizzie är en gammal katt. Problemen hon har som gjort henne sjuk sitter i njurarna, vilket det ofta gör på katter, i synnerhet när de blir äldre. 
Jag fick ett par olika alternativ på behandlingar och ingen är optimal. 
När den största till slut valdes bort pga jag känner min katt och det skulle vara en självisk lösning för mig, inte för henne så kom jag tillsammans med veterinären fram till att hon får komma hem. Jag fortsätter behandlingen, ger henne antibiotika och så ser vi hur det går.

Det kan gå bra. Hon kan repa sig, må hur fint som helst under en lång tid framöver. Det kan gå dåligt.
Oavsett så är jag så ont-i-hjärtat-tacksam att hon får spendera sin sista tid hemma, där hon känner sig trygg, nöjd, blir bortskämd och gosad med och känner att jag finns här.

”Vi ser hur det går. Det är bara du som känner din katt, du som vet när det är dags att säga hejdå”
sa veterinären.

 

Och idag, just precis i den här stunden, känner jag att det inte är dags.

Semester pt 1

☕📖✨

Jag har delat upp min semester lite i år. Nu är jag ledig i en vecka, sedan jobbar jag nästa vecka innan jag går på två veckors ledigt igen. Jag är glad att jag gjorde så, jag vet med mig att jag blir extremt rastlös och ångestbenägen om jag är ledig alltför länge i ett svep.

Semestern började inte bra. Jag och Joppe spenderade 8 timmar på Bagarmossens djursjukhus i lördags, med en sjuk Lizzie. Hon är inlagd sedan dess och jag och Puff saknar henne hemskt mycket här hemma. 

Om man ska fokusera på något annat (vilket är svårt, men nästan ett måste för att få dagarna att gå) så har mina nya möbler kommit. Allt skulle kommit samtidigt, men min drömmiga fåtölj hade ”försvunnit” och fanns inte att finna när leveransdatumet infann sig. Så jag fick mina köksstolar, nattduksbord och balkongbänk i torsdags medan fåtöljen slutligen hittade hem hit igår. Det enda jag inte monterat än är mitt nattduksbord, jag väntar på att målarna ska bli helt klara i sovrummet.

En snapshot av fåtöljen och köksstolarna 😍

Jag är SÅ GLAD och nöjd med alltihop! Jag har drömt om en matchande fåtölj till min Oxfordsoffa, i just det där blårandiga tyget, i så många år och den är precis så mysig att kura ihop sig i som jag har föreställt mig i alla år. Det är dock en kamp för att hinna haffa den först – Puff gillar den också, som ni ser. Jag hoppas, hoppas, hoppas att jag får se vad Lizzie tycker om den också.

Hoppas att sommaren behandlar er väl. Och håll tummarna för att Lizzie repar sig och får komma hem till oss igen – SNART!!!! – är ni gulliga?💙

Har precis börjat läsa MARIAN KEYES nya roman. 💖🤓 Orginaltitel är ”The Break”, vilket är way more rimligt än den svenska titeln, som känns extremt anpassat efter vad bokförlaget TROR att målgruppen är ute efter.