💖 Lizzie-update 🐱

Det här är en text från min instastory onsdagen den 11 juli.

Att skaffa ett husdjur är att veta att man kommer att överleva en varelse man älskar och som utgör en stor del av ens vardag. Gör den bättre, ger den mening, gör dig till medelpunkten i djurets liv.

Trots att man vet det här så är känslan när man ställs inför situationen att djuret är sjukt något som känns som en blixt från klar himmel. Det är som att man har intalat sig själv att de är odödliga, att de alltid ska vara med en – de är ju en del av hela ens väsen. Det där tjafset om att man vet att de kommer att gå bort en dag, det var ju bara något som var långt, långt bort i en avlägsen framtid.

Det svåraste, det allra, allra svåraste är att skilja min egna själviska önskan att ha kvar min katt hos mig från vad som egentligen är bäst för henne.
Att fatta beslut grundade på mer än ens barnsliga rädsla för att förlora sin bundsförvant, sitt gosedjur.

Lång historia kort:
Min Lizzie är en gammal katt. Problemen hon har som gjort henne sjuk sitter i njurarna, vilket det ofta gör på katter, i synnerhet när de blir äldre. 
Jag fick ett par olika alternativ på behandlingar och ingen är optimal. 
När den största till slut valdes bort pga jag känner min katt och det skulle vara en självisk lösning för mig, inte för henne så kom jag tillsammans med veterinären fram till att hon får komma hem. Jag fortsätter behandlingen, ger henne antibiotika och så ser vi hur det går.

Det kan gå bra. Hon kan repa sig, må hur fint som helst under en lång tid framöver. Det kan gå dåligt.
Oavsett så är jag så ont-i-hjärtat-tacksam att hon får spendera sin sista tid hemma, där hon känner sig trygg, nöjd, blir bortskämd och gosad med och känner att jag finns här.

”Vi ser hur det går. Det är bara du som känner din katt, du som vet när det är dags att säga hejdå”
sa veterinären.

 

Och idag, just precis i den här stunden, känner jag att det inte är dags.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *