Ibland är att vara modig detsamma som att sluta fly och ge upp.

Hej kompisar, 

På onsdag börjar jag jobba igen efter att ha varit sjukskriven i två veckor. Under hösten har jag sjunkit djupare och djupare in i min ångest, utan att jag riktigt insåg det själv. Jag försökte skjuta det åt sidan och bita ihop, bara streta vidare och vänta ut det på samma sätt som jag gjort tidigare. 

Den här gången gick det inte. Istället för att känna att snart blir det bättre, ett steg i taget bara så kändes det som att jag hade fastnat i stormens öga och att jag och depressionen hade smält samman till en enda stor… tomhet.

Jag var inte ledsen eller förtvivlad, inte ens hopplös. Men jag upplevde verkligen ingen sann glädje, genuin upprymdhet eller inspiration. Allt var bara tomt. Tomt och illavarslande stilla. 

She conquered all her demons
and wore her scars like wings.

Atticus

Veckan innan jag till slut sjukskrev mig, ”kastade in handduken” som jag uttryckt det, är suddig. Varje morgon när jag vaknade så hade jag känslan av att jag skulle dö. Det var ingen rädsla eller panikkänsla i det, utan bara en utmattning inombords och en känsla av att dagen som låg framför mig var en klättring uppför ett berg, eller en vandring genom en öken. 
Skulle det här bli dagen jag inte klarade det?
Ahhh, mörkrets ljuva spänning!

Att ta min chef åt sidan och säga att jag gav upp var det mest skrämmande jag gjort på väldigt länge. Jag tog lunchtåget hem och gick och lade mig och sov. Och jag vet att det är en klyscha, men den sömnen var så underbart tung och totalt befriad från ångestdrömmar – det var som att svepa en stor stjärnhimmelmönstrad filt över tillvaron.


Jag har valt att inte skriva om det här ämnet lika öppet här på bloggen förut. Jag kommer inte att göra det i fortsättningen heller, inte som det känns i dagsläget iaf. Jag får behandling och hjälp, för att inte tala om stödet jag får av mina vänner och familj. 

Det här är med andra ord inte min första runda på rodeon, så att säga. 


Jag skulle ljuga om jag sa att jag känner mig BOTAD! PÅNYTTFÖDD! FYLLD AV NY ENERGI! inför onsdag. Men jag känner, till skillnad från veckorna innan, att jag kan leverera den nivå jag önskar mig kunna på mitt arbete. 

Och tomheten då? Den skrämmande tomheten, känslan av att jag varken hade något att förlora eller vinna på att ta mig igenom varje dag?

Det är bättre. Ibland glimtar uppriktig glädje och tacksamhet fram. Då känner jag igen mig själv. Och jag ser fram emot december (favoritmånaden ju) och jultider. Och överlag känner jag mig lugn och tillfreds en majoritet av tiden. Jag vet att this too, shall pass.

Don’t give up now,
chances are
your best kiss
your hardest laugh
and your greatest day
are still yet to come.

Atticus
Jag tog den här bilden igår kväll, av den enkla anledningen att jag ville spara stunden: Glad! Obekymrad! Hoppfull! Varför låter jag vara osagt. 😉

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *