Jag ska flytta!

Det är ingen konst att vara modig om man inte är rädd.

Tove Jansson

Woaw, över en månad sedan sist! 
Och samtidigt: Bara en dryg månad?! Det känns som mer. JAG känns som att det har gått längre tid. Och då är det i stort sett 90% positiv bemärkelse, bör tilläggas. 

Imorgon är det två veckor sedan jag av en slump fick för mig att gå in på hemnet när jag satt och slösurfade medan jag sippade på mitt efter-lunch-kaffe. Utan att knappt förstå det själv så sökte jag på Nynäshamn istället för Farsta/Enskede/Årsta som jag brukar – och fann mitt nästa hem. 

Samma kväll fick jag titta på den. Och precis som när jag klev in genom porten i huset där jag nu har bott i sju år, så visste jag DIREKT. Det är konstigt det där, hur ett hem liksom väljer en lika mycket som man själv väljer det. 

Sista julen i Drömmis alltså. Konstigt. Men fint, på sitt sätt.

Dagen därpå, alltså torsdagen, pratade jag med banken och inväntade OK från dem för lånelöfte. Fick samtalet sent på eftermiddagen och lade mitt bud på kvällen. Sedan hörde jag inte av Albin, min vän tillika mäklare mer under kvällen, vilket berodde på att han och säljaren hade ringt om varann i två timmars tid och när de väl pratat var det för sent för att ringa. Jag hade nästan hunnit börja bli nervös när vi hördes av igen morgonen därpå… Men magkänslan sa mig ändå att jag inte behövde vara det. 

På fredagskvällen skrevs kontrakten på och förra veckan fotograferades Drömmis och är redo för att läggas ut på hemnet efter jul & nyår. Eeeek, det är så spännande!

Tillträdet är satt till mitten av mars och fram till dess har jag EN HEL JÄVLA MASSA RENSNING att göra. Min nya lya är nämligen hälften så stor och en enrummare med kök. Men vi snackar inte ”första lägenhet/skolåda/studentlya”, utan en vindslägenhet med ett stort allrum, massor av förvaring i kattvindar och hundra års själ i de vackra trägolven, det stora fönstret i allrummet, det mindre takfönstret i köket och underbara snedtak. 

IHHHHH, jag längtar så att jag kan dööööö.
Samtidigt känns det fortfarande overkligt. Det har känts så läskigt och sorgligt att ens tänka på att sälja Drömmis fram till nu. Det krävdes ju att DEN lägenheten skulle dyka upp – nu känns det som en befrielse. Jag är redo. Jag har älskat den här lägenheten SÅ MYCKET och jag kommer att minnas den med kärlek, men jag är redo – mer än redo – för nästa kapitel. 

Nu måste jag sova. PUSS!

Huvudbild via unsplash.com

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *