Det här är en kärleksförklaring till Säkert! 💘

På samma sätt som jag ibland inte med ORD kan förklara hur jag känner för Melissa Horns texter, blir jag liksom stum i fingrarna när jag ska försöka knåpa ner HUR MYCKET JAG ÄLSKAR SÄKERT!’s (aka Annika Norlins) lyrik.

Så nä, jag försöker inte ens. Jag lägger in några låt-tips istället.

Sen du kom ser jag hur bladen knoppas, löven faller, jag är ett av dom
Du är ingen ångest, jag inser jag också ska multna och allt tillhör dig
Ser himlen åter bli grå

Jag bryr mig inte om nån
Bryr mig inte om nåt annat än dig
– ”Dian Fossey” (handlar om när hon blev förälder)

Hej du, det var ju ett tag sen
Sexhundra dagar, men vem räknar precis?
Och jag tänkte jag skulle höra av mig och säga att allt är fint
[…]
Och är du fortfarande arg?
Är du fortfarande trött?
Önskar du fortfarande att vi aldrig hade mötts?
– ”Är du fortfarande arg?”

Likadana hjärnor som redan tänkt på allting när någonting hänt
Gjort om till ironi, rädd för något som känslor
Låt mig slippa vara smart i kväll
– ”Vi kommer att dö samtidigt”

Hej gamla klasskamrat till mig
Nej, jag vill inte gå på återträff och återträffa dig
Och sen en gammal tjej som är gift och har barn nu
Det var aldrig jag, det var du
Nej, vi passade aldrig ihop
För du passar inte ihop med någon
– ”Sanningsdan”

Och jag har sett dina pupiller växer
När du är med mig
Du vet inte om det än
Men det kommer att bli du och jag till slut
– ”Någon gång måste du bli själv”

Jag tror inte på att du ska laga någon av mina trasigheter
Men du vill vara med
Hålla mig om ryggen när jag lagar mig
– ”Modifiering”

Allting var en öppen yta och man gick i nån riktning
Som man tänkte skulle göra att man fattade mer
– ”Det ska hända dig med”

✨ En reminder gällande lycka och livet 💫

Yo.

Kom ihåg det här:

Livet händer hela tiden. Saker dyker upp. En del är svåra, tunga och jobbiga att ta sig igenom medan andra är roliga, ljuvliga och uppslukande; får dig att glömma det som har varit tufft.

Livet är fyllt av så mycket som är oviktigt ena dagen och plötsligt livsviktigt nästa, som nycklar: du använder dem varje dag men reflekterar knappt över att du alltid har dem med dig. Du vet inte vad de där nycklarna är och det är inte meningen att du ska behöva göra det heller. I det långa loppet har jag lärt mig att det är de små sakerna, de som du inte tänker på när de händer, som är den största delen av livet. (Det låter så självklart när man väl börjat tänka på det.)

Du blir kär. Du slutar vara kär. Du slutar inte att vara kär men önskar att du gjorde det. Du drömmer om framtiden, du pluggar, du jobbar, du mår toppen, du mår rövigt, du älskar, du sårar och såras, du är en skugga av dig själv, du repar dig och fortsätter som den jävla CHAMP du är, du beter dig dumt, du agerar som ett sant föredöme. Du är en vän, du behöver en vän, du bryter med någon som behöver någon annan än den vän du kan vara, du somnar med tårar i ögonen, du har lyckopirr i magen.

Och mitt i allt det är sakerna vi gör utan att inse hur viktiga de är för oss.

Jag tänker på min frukostkopp med te. På min korta promenad till och från tunnelbanan och kontoret. Jag tänker på tacksamheten jag känner över mina vänner och kollegor. Jag tänker på när jag kliver in i min lägenhet på kvällen och stänger dörren bakom mig medan katterna kommer och hälsar mig välkommen hem och jag känner doften av mitt hem. I en hundradels sekund finns den där, kännbar för mig, innan jag blir ett med den igen. Och jag tänker på de små, blanka stunderna då jag gör det jag gör varje dag och mina tankar svävar helt och alldeles totalt fritt, som i en ljusblå, mjuk dimma; som när jag väntar på att kaffemuggen ska fyllas på Pressbyrån.

Livet händer hela tiden och det viktiga är att greppa tanken att vi faktiskt inte kan styra de stora sakerna. Men om det känns som att du inte har någon kontroll över ditt liv, kom ihåg det här då. De små sakerna, de som faktiskt utgör större delen av ditt liv: Dem äger du och det är du som har byggt upp det.

Plus: Ödmjukhet är den finaste egenskap man kan ha, men förväxla den inte med snällhet. Stå på dig och lita på din magkänsla, även om det är det läskigaste som finns ibland.💜

Redo for förändring?

Jag har bott i Drömmis i sex år nu. SEX ÅR!!!!! Det här blir min sjunde jul i min borg uppe på höjden, blickandes ut över vattnet.

Jag älskar den här lägenheten, det vet ni ju redan. Jag har älskat i den, känt så mycket kärlek och sorg och glädje här. [Om det här vore en realityserie så skulle ett montage av mig och andra människor spelas här till tonerna av ”… cause I’ve… had… THE TIME OF MY LIIIIFE!”] Mer än något annat så har – och gör fortfarande – jag känt mig trygg här. Kanske är det just därför som jag nu känner mig redo att kanske, eventuellt, möjligen spana utåt – förutsatt att Den rätte ersättaren skulle dyka upp, that is.

Som sagt, det finns mycket historia här. Jag är tacksam för det och kommer aldrig att ångra någon bit ur den. Men kanske… så kan historia göra att man är onödigt rädd för att släppa taget? Jag tror det. Och ibland kan det vara befriande att röra på sig. Sedan om det blir närmare stan eller i Nynäs, det återstår att se. Om det ens blir av det närmaste året likaså. Men tanken är planterad och det ser jag ändå som ett sundhetstecken.

Känner mig dock skuldmedveten av att skriva detta, haha. Som sagt, jag står min lägenhet väldigt nära. ❤️🙈

Spotify wrapped 2017

Det börjar bli något av en tradition i vår klass-chat med mina Fendiez, det här att dela våra spotify wrapped-resultat. När de började med det 2015 så bjöd det på en del munterhet, i synnerhet när det visade sig att min mest spelade artist var… One Direction. NOTERA att det var året efter att Taylor tog bort all sin musik från spottan, så minst 25% av mitt musiklyssnande var tvunget att vara i annan spelare än Spotify.
Men… jag står för min kärlek till 1D goddammit!! Hahahah. Hallå, ”Story of my life”, ”You & I”, ”18”, ”The night changes”, ”Happily”!! Say no more, bitcheeeez. *mic drop*

Till mitt försvar så var dock min mest spelade låt det året Phoebe Ryan’s ”Mine”.  
Förra året var det ”Hummingbird” med Kyla LaGrange. 
Och jag äääälskar det faktumet, för de låtarna säger så mycket om hur mina år var. I put it together and fix myself eventually (”Mine”) och I’m a light left on, still waiting for the moment (”Hummingbird”)… *suckar och romantiserar vad som var både ångestfyllt men fint*
Ingen av dessa kom som en överraskning för mig, men i år var jag inte lika övertygad om att jag kunde gissa med 90% säkerhet vilken som skulle vara EL NUMERO UNO. Det fanns några kandidater. Rebecca & Fionas ”Shotgun” tex (som lyckades bli min 3:e mest spelade låt förra året, trots att den släpptes i mitten av november – ni hajar min faiblesse för repeat va?). MEN det blev Kyla igen!! Inte någon jätteskräll, but still.

Och well, vill ni ha runt 20 minuters KVALITIATIV poplyssning så BÖR ni knappa in min 5-i-topp. Juuust sayin’. 🎶✨🔥😜

#LYCKLIG


HEEEEEJJJJJ!

Ni vet det där citatet om pilbågen? Att för att hämta kraft att slungas framåt så måste pilen först dras bakåt? Well… Något säger mig att jag kommer att hänvisa till det citatet i framtiden och syfta på de senaste två månaderna.
Juli var krafttaget bakåt. Men jävlar i min lilla låda vilken uppladdning! …uppenbarligen, eftersom jag lever i ett lyckorus just nu. Sedan har jag dock ett JÄTTESTORT beslut att fatta som jag måste överväga under helgen, men ikväll tänker jag bara vara sååååå glad och tacksam för vad jag har åstadkommit.

| ”Jag tog mig hit på egen hand.” |

Går igenom lite anteckningar från det senaste året och känner lite som jag gjorde när jag skrev inlägget som jag döpte till ”När det inte blir som man trodde att det skulle bli”. Det vill säga, att de inte känns lika nära och sorgliga längre, utan mer som bleknade polaroidbilder. Innehållet slutar inte vara sant eller existera, men det ligger en behandlingsprocess bakom mig nu.

Texterna i sig handlar nog mest om att läka, våga släppa in och våga släppa taget och att INSE SIN FUCKING STYRKA!!!!!! i största allmänhet. Jag är min egen största hjälte, goddammit.

Förra sommaren var tuff på många sätt, men även fin på andra. Som man brukar säga: Det behövs mörker för att man ska se ljuset. Typ.

Mellanrum.

Jag plockar upp och slipar ner de vassa kanterna på skärvorna vi lämnade mitt krossade hjärta i.

(Jag saknar dig samtidigt som jag minns det dåliga mer och mer men det som var bra överväger det hemska hela tiden. Jag kommer inte undan sorgen även om den inte känns lika fysiskt smärtsam längre.)
– augusti 2016

Vintern blev inte som jag väntat mig – på ett underbart, väldigt fint vis.

Här bor du nu.

Du bor här nu,
Jag släppte in dig
och det var så enkelt,
Det enklaste jag gjort.

Du bor här nu,
och varje bit av dig hör hemma här,
Det vet jag
och det vet du med.

Här bor du nu,
Med mig,
mitt förr så sköra hjärta
och allt som varit bara mitt,
Allt är nu också ditt.
– november 2016

Jag har haft tid att processa och få någon slags överblick över en period som var väldigt… låt oss säga intensiv. Och jag är så oändligt tacksam för den tiden. Tro inget annat.

Stranden, havet och himlen.
Det var som att jag satt på stranden och betraktade dig
Du var havet

Jag visste aldrig vilken version av dig jag skulle få
Vissa dagar var du stormig och mörk
Andra var du rofylld och mjuk

Dina vågor fascinerade mig samtidigt som de slet mig sönder och samman;
Jag lyftes upp på de högsta toppar för att rasa ner och slås mörbultad mot botten

När du likt ebb drog dig undan orkade jag till slut inte följa med dig
Jag stannade på stranden
Låg där du lämnade mig och försökte se uppåt istället för utåt

När floden förde dig tillbaka till mig
hade saltet du lämnat i mina sår gjort mig starkare
Jag höll mig vid vattenbrynet,
rädd för att finna mig själv uppslukad av vågorna igen

Och en dag blev jag tvungen att välja
Jag skulle väntat på dig varje gång
Ebb och flod
Men jag hade blickat upp mot himlen
och funnit något högt ovan molnen.
– februari 2017

Jag blir hög av ruset av att utvecklas. Helvete, vad pretto! SORRY NOT SORRY.

Slösad tid.
Ni vet när tåget står stilla på perrongen, men du ser ut genom fönstret och tror att du och ditt tåg rör dig – innan du inser att det är tåget på andra sidan som lämnar perrongen?
Så kändes mitt liv i några år. Som att jag satt på ett tåg som jag trodde tog mig framåt när det i själva verket höll mig kvar på en plats jag ville bort ifrån.
– maj 2017

Moi ♥️ Moi

Jag har aldrig haft problem med att sysselsätta mig själv. Att vara själv har varit något jag har valt snarare än att bli lämnad åt. När någon frågar vad jag gör när jag är för mig själv och inte gör något speciellt så blir jag lätt lite ställd; Det finns ju alltid något att göra? I synnerhet i vår moderna tid (ursäkta klyschan).

Jag kan utan problem spendera en halvtimma med att sitta och like:a och sortera bilder på weheartit eller unsplash, läsa bloggar, kolla runt på webbshopar, titta på vloggar på youtube… Jag har snarare svårt att greppa hur man kan finna sig sysslolös nuförtiden? Nu kan jag ju till och med kombinera två saker jag älskar: att promenera och att läsa, tack vare ljudbokstjänster.

Jag är en av dem som uppskattar social media och möjligheten att hålla mig up to date med vad mina vänner gör och dem om vad jag har för mig – utan att behöva ha direktkontakt med dem hela tiden! Ahhh, teknikens under.

”Psychologists now believe that social media is a really
valuable tool for introverts, because it allows them to communicate
and even network on their own terms.”
– Sophia Amoruso, ”#GIRLBOSS”

Men. För ja, det finns ett sådant. Ibland tar mitt behov av att klara mig själv och vara ifred överhanden. När jag är ledsen är ett bra exempel på detta. Jag isolerar mig och orkar inte ens tänka tanken på att ha sällskap. Och det är helt okej. En stund. Ett litet tag: beroende på vad som har hänt. Men förr eller senare kommer jag alltid till en punkt då jag vet att jag borde låta mig distraheras, kliva ut från mitt dystra fort och låta mig svepas med i andras energi och välvilja.

Jag vet det här nu. Och egentligen har jag nog vetat det länge, men saker händer i livet som fördunklar och får en att glömma saker som man alltid har sett som självklara. Det är LIVET™ for you, damer och herrar.

Under en tidsrymd som varade lite för länge så fann jag mig periodvis inte lika bekväm med att vara själv längre. Snarare så kunde jag komma på mig själv med att känna mig ensam istället. Det är en dålig sak, i synnerhet för någon som älskar att vara för sig själv i vanliga fall. Det var under den här tiden som det gick upp för mig att så som jag mådde då – och hade gjort till och från sedan jag gick i gymnasiet – inte var något man måste klara på egen hand, att det var en sjukdom. Och vet ni? Sjukdomar ska man ta emot hjälp för.

Under våren har jag fördjupat mig i min självkännedom. Eller, de senaste tre åren har jag i princip tagit varje dag som ett steg i att gå till botten av vem jag faktiskt är och vad jag tycker om att göra, vad som gör mig illa till mods, vilken typ av människor jag graviterar mot, får energi utav och vilka jag mår bäst av att inte lägga mer energi än nödvändigt på.
Det handlar inte nödvändigtvis om att klippa band eller helt utesluta folk från din tillvaro hit och dit – ibland är ju det rent praktiskt inte möjligt.

Så, detta var vad jag gjorde för att fördjupa mig i min självkännedom:  Jag läste böcker om att vara introvert. Och myyyy goodness, var DET igenkänning på hög nivå!? Svar ja. Och mer än jag hade någon slags eureka-upplevelse gällande just den biten att jag är ett skolboksexempel av en introvert personlighetstyp (det var ärligt talat ingen ENORM överraskning) så upplevde jag en sådan befriande känsla av att DET ÄR OKEJ.

Det är okej att känna sig fysiskt utmattad efter att ha haft sitt ”social mode” i ON-läge under x antal timmar. 
Det är okej att längta efter att få vara hemma helt ensam från morgon till läggdags en lördag. 
Det är faktiskt helt, alldeles, superjätteokej att inte ens vilja hänga med sin allra bästa vän jämt, att inte vara tillgänglig dygnet runt, att välja sig själv framför andra och annat när man känner att man behöver det. Eller inte ens behöver, utan bara vill det.

När det kommer till förhållanden och relationer generellt så dras vi ju till människor som vi känner förstår oss. Som begriper sig på den lustiga lilla människan som vi alla är innerst inne, med knasiga vinklar och underliga vrår. Det är så enkelt, på det finaste av vis, att tycka om och uppskatta någon som ser allt det och som får en att känna sig förstådd. Men det är så lätt att gå vilse i det och glömma bort att försöka förstå oss själva.

DET är vad jag har jobbat med att göra under de senaste åren. En vanlig reaktion när jag nämner det för andra är ett par förvånat höjda ögonbryn och en spontan kommentar i stil med ”men du verkar så trygg i dig själv ju!”.
Ja, jag vet! Visst är det fantastiskt?! (Hehehe.) Men att ha stark integritet och att genuint tycka om sig själv behöver inte vara samma sak. Det ena kan vara en följd av det andra, men de behöver inte följa tätt inpå varann.
Man kan kanske sammanfatta det som att för att komma dit där jag är idag, det vill säga en irriterande harmonisk och självgod ensamvarg med skarpa sociala förmågor, var jag tvungen att tvivla på mig själv tusen gånger om. Men varje gång så bevisade jag i slutändan för mig själv att jag gjorde rätt – jag hade följt min magkänsla för att jag innerst inne förstod att det var vad jag behövde för att komma vidare.
Jag har lärt mig att förstå mig på mig själv bättre och bättre och därmed verkligen tycka om mig själv.

Varför har jag komponerat det här inlägget just nu?
För att sista gången jag kan minnas en stund då jag inte tyckte om att umgås med mig själv var för snart ett år sedan.
Det var sista gången jag lät tron på att någon annan inte ville umgås med mig, färga av sig på min förmåga att trivas i mitt eget sällskap. Den gången, för ett år sedan, plockade min lillasyster upp mig, tog hand om mig och såg till att jag inte kände mig ensam längre. Jag bestämde mig för att köra mitt race, efter det. Jag äääälskar att umgås med dem jag håller av, men jag älskar min egentid också. Båda sakerna är lika dyrbara för mig. Men jag behöver mer av det senare. Och det är okej!

Umgås bara med dem du tycker om – och se till att du själv är en av dem.

Puss!