#LYCKLIG


HEEEEEJJJJJ!

Ni vet det där citatet om pilbågen? Att för att hämta kraft att slungas framåt så måste pilen först dras bakåt? Well… Något säger mig att jag kommer att hänvisa till det citatet i framtiden och syfta på de senaste två månaderna.
Juli var krafttaget bakåt. Men jävlar i min lilla låda vilken uppladdning! …uppenbarligen, eftersom jag lever i ett lyckorus just nu. Sedan har jag dock ett JÄTTESTORT beslut att fatta som jag måste överväga under helgen, men ikväll tänker jag bara vara sååååå glad och tacksam för vad jag har åstadkommit.

| ”Jag tog mig hit på egen hand.” |

Går igenom lite anteckningar från det senaste året och känner lite som jag gjorde när jag skrev inlägget som jag döpte till ”När det inte blir som man trodde att det skulle bli”. Det vill säga, att de inte känns lika nära och sorgliga längre, utan mer som bleknade polaroidbilder. Innehållet slutar inte vara sant eller existera, men det ligger en behandlingsprocess bakom mig nu.

Texterna i sig handlar nog mest om att läka, våga släppa in och våga släppa taget och att INSE SIN FUCKING STYRKA!!!!!! i största allmänhet. Jag är min egen största hjälte, goddammit.

Förra sommaren var tuff på många sätt, men även fin på andra. Som man brukar säga: Det behövs mörker för att man ska se ljuset. Typ.

Mellanrum.

Jag plockar upp och slipar ner de vassa kanterna på skärvorna vi lämnade mitt krossade hjärta i.

(Jag saknar dig samtidigt som jag minns det dåliga mer och mer men det som var bra överväger det hemska hela tiden. Jag kommer inte undan sorgen även om den inte känns lika fysiskt smärtsam längre.)
– augusti 2016

Vintern blev inte som jag väntat mig – på ett underbart, väldigt fint vis.

Här bor du nu.

Du bor här nu,
Jag släppte in dig
och det var så enkelt,
Det enklaste jag gjort.

Du bor här nu,
och varje bit av dig hör hemma här,
Det vet jag
och det vet du med.

Här bor du nu,
Med mig,
mitt förr så sköra hjärta
och allt som varit bara mitt,
Allt är nu också ditt.
– november 2016

Jag har haft tid att processa och få någon slags överblick över en period som var väldigt… låt oss säga intensiv. Och jag är så oändligt tacksam för den tiden. Tro inget annat.

Stranden, havet och himlen.
Det var som att jag satt på stranden och betraktade dig
Du var havet

Jag visste aldrig vilken version av dig jag skulle få
Vissa dagar var du stormig och mörk
Andra var du rofylld och mjuk

Dina vågor fascinerade mig samtidigt som de slet mig sönder och samman;
Jag lyftes upp på de högsta toppar för att rasa ner och slås mörbultad mot botten

När du likt ebb drog dig undan orkade jag till slut inte följa med dig
Jag stannade på stranden
Låg där du lämnade mig och försökte se uppåt istället för utåt

När floden förde dig tillbaka till mig
hade saltet du lämnat i mina sår gjort mig starkare
Jag höll mig vid vattenbrynet,
rädd för att finna mig själv uppslukad av vågorna igen

Och en dag blev jag tvungen att välja
Jag skulle väntat på dig varje gång
Ebb och flod
Men jag hade blickat upp mot himlen
och funnit något högt ovan molnen.
– februari 2017

Jag blir hög av ruset av att utvecklas. Helvete, vad pretto! SORRY NOT SORRY.

Slösad tid.
Ni vet när tåget står stilla på perrongen, men du ser ut genom fönstret och tror att du och ditt tåg rör dig – innan du inser att det är tåget på andra sidan som lämnar perrongen?
Så kändes mitt liv i några år. Som att jag satt på ett tåg som jag trodde tog mig framåt när det i själva verket höll mig kvar på en plats jag ville bort ifrån.
– maj 2017

Moi ♥️ Moi

Jag har aldrig haft problem med att sysselsätta mig själv. Att vara själv har varit något jag har valt snarare än att bli lämnad åt. När någon frågar vad jag gör när jag är för mig själv och inte gör något speciellt så blir jag lätt lite ställd; Det finns ju alltid något att göra? I synnerhet i vår moderna tid (ursäkta klyschan).

Jag kan utan problem spendera en halvtimma med att sitta och like:a och sortera bilder på weheartit eller unsplash, läsa bloggar, kolla runt på webbshopar, titta på vloggar på youtube… Jag har snarare svårt att greppa hur man kan finna sig sysslolös nuförtiden? Nu kan jag ju till och med kombinera två saker jag älskar: att promenera och att läsa, tack vare ljudbokstjänster.

Jag är en av dem som uppskattar social media och möjligheten att hålla mig up to date med vad mina vänner gör och dem om vad jag har för mig – utan att behöva ha direktkontakt med dem hela tiden! Ahhh, teknikens under.

”Psychologists now believe that social media is a really
valuable tool for introverts, because it allows them to communicate
and even network on their own terms.”
– Sophia Amoruso, ”#GIRLBOSS”

Men. För ja, det finns ett sådant. Ibland tar mitt behov av att klara mig själv och vara ifred överhanden. När jag är ledsen är ett bra exempel på detta. Jag isolerar mig och orkar inte ens tänka tanken på att ha sällskap. Och det är helt okej. En stund. Ett litet tag: beroende på vad som har hänt. Men förr eller senare kommer jag alltid till en punkt då jag vet att jag borde låta mig distraheras, kliva ut från mitt dystra fort och låta mig svepas med i andras energi och välvilja.

Jag vet det här nu. Och egentligen har jag nog vetat det länge, men saker händer i livet som fördunklar och får en att glömma saker som man alltid har sett som självklara. Det är LIVET™ for you, damer och herrar.

Under en tidsrymd som varade lite för länge så fann jag mig periodvis inte lika bekväm med att vara själv längre. Snarare så kunde jag komma på mig själv med att känna mig ensam istället. Det är en dålig sak, i synnerhet för någon som älskar att vara för sig själv i vanliga fall. Det var under den här tiden som det gick upp för mig att så som jag mådde då – och hade gjort till och från sedan jag gick i gymnasiet – inte var något man måste klara på egen hand, att det var en sjukdom. Och vet ni? Sjukdomar ska man ta emot hjälp för.

Under våren har jag fördjupat mig i min självkännedom. Eller, de senaste tre åren har jag i princip tagit varje dag som ett steg i att gå till botten av vem jag faktiskt är och vad jag tycker om att göra, vad som gör mig illa till mods, vilken typ av människor jag graviterar mot, får energi utav och vilka jag mår bäst av att inte lägga mer energi än nödvändigt på.
Det handlar inte nödvändigtvis om att klippa band eller helt utesluta folk från din tillvaro hit och dit – ibland är ju det rent praktiskt inte möjligt.

Så, detta var vad jag gjorde för att fördjupa mig i min självkännedom:  Jag läste böcker om att vara introvert. Och myyyy goodness, var DET igenkänning på hög nivå!? Svar ja. Och mer än jag hade någon slags eureka-upplevelse gällande just den biten att jag är ett skolboksexempel av en introvert personlighetstyp (det var ärligt talat ingen ENORM överraskning) så upplevde jag en sådan befriande känsla av att DET ÄR OKEJ.

Det är okej att känna sig fysiskt utmattad efter att ha haft sitt ”social mode” i ON-läge under x antal timmar. 
Det är okej att längta efter att få vara hemma helt ensam från morgon till läggdags en lördag. 
Det är faktiskt helt, alldeles, superjätteokej att inte ens vilja hänga med sin allra bästa vän jämt, att inte vara tillgänglig dygnet runt, att välja sig själv framför andra och annat när man känner att man behöver det. Eller inte ens behöver, utan bara vill det.

När det kommer till förhållanden och relationer generellt så dras vi ju till människor som vi känner förstår oss. Som begriper sig på den lustiga lilla människan som vi alla är innerst inne, med knasiga vinklar och underliga vrår. Det är så enkelt, på det finaste av vis, att tycka om och uppskatta någon som ser allt det och som får en att känna sig förstådd. Men det är så lätt att gå vilse i det och glömma bort att försöka förstå oss själva.

DET är vad jag har jobbat med att göra under de senaste åren. En vanlig reaktion när jag nämner det för andra är ett par förvånat höjda ögonbryn och en spontan kommentar i stil med ”men du verkar så trygg i dig själv ju!”.
Ja, jag vet! Visst är det fantastiskt?! (Hehehe.) Men att ha stark integritet och att genuint tycka om sig själv behöver inte vara samma sak. Det ena kan vara en följd av det andra, men de behöver inte följa tätt inpå varann.
Man kan kanske sammanfatta det som att för att komma dit där jag är idag, det vill säga en irriterande harmonisk och självgod ensamvarg med skarpa sociala förmågor, var jag tvungen att tvivla på mig själv tusen gånger om. Men varje gång så bevisade jag i slutändan för mig själv att jag gjorde rätt – jag hade följt min magkänsla för att jag innerst inne förstod att det var vad jag behövde för att komma vidare.
Jag har lärt mig att förstå mig på mig själv bättre och bättre och därmed verkligen tycka om mig själv.

Varför har jag komponerat det här inlägget just nu?
För att sista gången jag kan minnas en stund då jag inte tyckte om att umgås med mig själv var för snart ett år sedan.
Det var sista gången jag lät tron på att någon annan inte ville umgås med mig, färga av sig på min förmåga att trivas i mitt eget sällskap. Den gången, för ett år sedan, plockade min lillasyster upp mig, tog hand om mig och såg till att jag inte kände mig ensam längre. Jag bestämde mig för att köra mitt race, efter det. Jag äääälskar att umgås med dem jag håller av, men jag älskar min egentid också. Båda sakerna är lika dyrbara för mig. Men jag behöver mer av det senare. Och det är okej!

Umgås bara med dem du tycker om – och se till att du själv är en av dem.

Puss!

Söndagsfeelz☘️✨

 

girl waking up in front of a big window

neon sign saying
bilder via weheartit

Bok jag lyssnar på för tillfället: ”Quiet – The Power of Introverts in a World That Can’t Stop Talking” av Susan Cain.

Artister vars musik gör mig lycklig: Kyla La Grange och Rebecca & Fiona.

Favoritlåtar för stunden: ”Violet blue” med Kyla, ”Holler” (oldie but goldie) med R&F samt ”Malibu” med Miley Cyrus.

Serie som får mig att känna all the myz feelz:  ”Sherlock” – vi började kolla nu i veckan. Så quirky, smart och underhållande.

Bok som har inspirerat mig den senaste veckan: ”#Girlboss” av Sophia Amoruso, som följd av att jag plöjde Netflix-serien som är baserad på boken förra helgen.

Två citat jag relaterar till:

"I don’t want to be alone. I want to be left alone." - audrey hepburn

Min vecka var inte toppen till att börja med. Bara låg energi överlag. Det har antagligen att göra med att värmen och solen kom och man ”borde” vara som alla andra och vara lycklig och alstra energi då. Då reagerar ju min hjärna med motsatsen, BARA FÖR ATT. Men ju närmare helgen vi kom, desto bättre till mods kände jag mig och helgen har varit superfin.

Nu ska jag dricka te och äta äggmackor innan det är dags för BACHELOR. Veckans tv-höjdpunkt! 🌈🙉😸

ALL THE FEELZ med Ed

Okej. Det är inte varje år det släpps album som faktiskt BERÖR en. Som tippetappar och dansar runt på ens nervändar som om om de var gitarrsträngar och får dem att darra, vibrera och bara KÄNNA. Sedan ”1989” med TayTay så har jag bara blivit lika uppfylld av och relaterat så starkt till låtar på ett album en gång: Melissa Horns ”Jag går nu”.
Fram till nu, that is. För nu har Ed Sheeran släppt sitt ”Divide”. HAR NI LYSSNAT? AARRGHHH. Det finns mycket bra.


Jag har inte fastnat för alla låtar (än), men jag ÄLSKARÄLSKARÄLSKAR å andra sidan de här:

Supermarket flowers
Skriven ur Ed’s mammas perspektiv när hans mormor gick bort. HALLÅ?! Grinattack: ON.
”Oh I’m in pieces, it’s tearing me up, but I know
A heart that’s broke is a heart that’s been loved”

Happier
Så bitterljuv. Så smärtsam. Och helt underbar.
”Ain’t nobody hurt you like I hurt you, But ain’t nobody love you like I do
Promise that I will not take it personal, baby
If you’re moving on with someone new”

– Shape of you
Radiodänga av en anledning.
”And last night you were in my room
And now my bedsheets smell like you”
*dansar med flaska i handen*

Perfect
Divide’s ”Thinking out loud”.  Har även kopplingar till min favorit-1D-låt ”18” (skriven av Ed).
”Well I found a woman, stronger than anyone I know
She shares my dreams, I hope that someday I’ll share her home”

Hearts don’t break around here
Well. Bara av Ed’s texter, obvi.
”I feel safe when you’re holding me near, Love the way that you conquer your fear
You know hearts don’t break around here”

Castle on the hill
Gör mig nostalgisk. Får mig att tänka på mina Nynäsvänner och därmed: Får mig att le.
”Found my heart and broke it here, Made friends and lost them through the years”

Save myself
💔
”I gave you all my energy and I took away your pain
‘Cause human beings are destined to radiate or drain
What line do we stand upon, ‘cause from here it looks the same
And only scars remain”

Nu ska jag gå ut i SOOOOLEN! 💞 (och lyssna på Ed)

Måndag!

Lördag natt/ Söndag em, på väg till Daniels pappas fölsedagskalas. Min ledsna putläpp är pga THE BLOAT FROM HELL (pms).
Kolla vad jag fick syn på i rabatten utanför huset i förra veckan!😻

HEEEJSAN! 
En ny vecka, tjohooo! Jag sitter och dricker min matchalatte och gör någon slags planering för veckan. Eftersom att jag inte börjar på mitt nya jobb förrän nästa onsdag, som det ser ut nu, så har jag en… ja, en i stort sett ledig vecka framför mig. Vilket ju är väldigt lyxigt, bortsett från att det är obetalt dårå. Oh well. Det hade ju kunnat vara betydligt värre. 😸

Jag sprang igen igår kväll och inatt har jag haft SÅ ONT i kroppen. Som sagt: Extremt ur form. Vädret idag ger ju inte direkt något lyft för energin heller.
Men. Jag har ju ingenstans jag måste vara idag. Just nu är jag väldigt nöjd med min tillvaro i stunden; Jag ser gotlandsbåten glida iväg bakom Bedarön utanför fönstret och här inne ligger Puff på fotpallen till soffan och drömmer: Det rycker i morrhåren och svanstippen med jämna mellanrum.
Jag är väldigt lycklig. Jag kan vara rädd för att säga det, för det betyder att man har så jättemycket att förlora. Men jag är verkligen det. Och att känna så en supergrå och regnig måndagsmorgon i februari, det är inte alla förunnat. Jag vet det och jag är så jätte-jätte-JÄTTEtacksam. Livet!
Puss!🌸💫