Att se ljuset i tunneln.

LördagsmyZ?
LördagsmyZ?

Yo!
First things first: Puff är ÄNTLIGEN på bättringsvägen. (peppar peppar) Men jag känner av veckan i kroppen, även jag så att säga. Nu när det äntligen börjar bli bättre och både el Puffovich och jag kan slappna av lite mer så känner jag hur totalt på helspänn jag varit under majoriteten av tiden de senaste 7-8 dagarna.

Men!! I torsdags började saker sakta vända. Daniel kom hit och hade Puffpasset medan jag åkte in till stan och… ja, fick en praktikplats! Hurraaa!! Och det känns verkligen bra. Jag ser verkligen fram emot att inleda praktiken om en månad nu.
Detta gör ju även att jag from nu kan foka helt på mitt exjobb och det ska gudarna veta behövs efter den här veckan. ?

Nu ska jag hälla upp en till kopp kaffe och fortsätta med mitt pärlande. Oh! Juste! En FANTASTISK bonus på praktikplatsen: Kontoret ligger i porten mittemot Panduro vid Hötorget! Ohhh yaaass. Sååå jag firade såklart med att skutta in där och köpa mina efterlängtade GRÅ pärlor!!! (lololol #lifegoals)

/Bright copper kettles and warm woollen mittens/

När man pluggar och är för fattig för att GÅ UT och göra kul grejer, utan är hemma på lördagarna och ba lalala *drömmer om att jobba och ha pengar* under tiden man bakar, lyssnar på poddar och tvättar.
En dag i en inte alltför avlägsen framtid ska jag se tillbaka på den här perioden och romantisera den på samma sätt som jag på något vridet och konstigt sätt kan se tillbaka på förra vintern och ba ”Naaww, men det var ju ändå något FINT i att stappla runt i en gråtig dimma hela dagarna och ba vara som en robot som ville få dagarna att gå och inleda varje morgon med att först mata katterna och sedan stå med en påse typ frysta ärtor mot ett öga i taget under tiden de åt, för att få ner svullnaden i plytet” (följd av allt gråtande). En dag. Men just nu känns det så jävla rövigt att bo en timma från stan och att inte ha några pengar.

Men. Jag har bakat årets första lussebullar! Och Puff ligger på skrivbordet här bredvid mig, och Lizzie är hemma igen. Och om jag sätter min högst tillfälliga situation i förhållande till allt som pågår i omvärlden just nu, med flyktingkriser och dylikt… Ja, då inser jag ju att jag knappt ens har rätt att klaga. Men just idag är jag lite ledsen och frustrerad över situationen. That’s it. Så måste det få vara ibland.

novemberkoll

OAVSETT så är det mysigt här hemma ju. Jag försöker fokusera på det. Älskar ju egentligen att ägna mig åt min lägenhet. Småpyssla och fixa med den. Den är inte bara min borg, den är en av mina älsklingar. Som en person, en vän. Den plats i världen jag känner mig tryggast på. Jag läste om en bok nyligen (alltså, jag läste den IGEN, jag läste inte om den i en tidning eller såhär som ni gör nu), en bok som funnits i mina tankar sedan förra hösten: ”Höga förväntningar” av Jennifer Belle. (Hittar den bara på engelska nu, men den har några år på nacken – utkom 2001 – så det är kanske inte så konstigt.) Det är en kul, ganska svart och väldigt ironisk berättelse om en kvinna som heter Liv och bor i en underbar lägenhet i New York. Det som gjorde att jag tänkte så mycket på den var att Liv skiljer sig och det hon saknar mest är inte sin fd man, utan lägenheten. Den sörjer hon som om den är en vän som gått bort. Sedan bestämmer hon sig för att bli mäklare. Egentligen så vill jag säga att boken handlar om kärlek till ett hem och sökandet efter ett hem att älska. Och det älskar jag den för!

Ett citat (utan större djup, men som jag ändå fastnade för):
quote
Hon hade den passion i rösten som folk bara får när de talar om sina lägenheter. ”

 

Höga förväntningar

Det är för övrigt Jennys bok, som jag visst har lånat i… typ 5 år? Heeeehe… Jag ber om ursäkt om du saknat den, Jenny! Iaf… Ni förstår kanske vart jag vill komma. När min värld liksom rasade i och med uppbrottet så var det ändå rädslan att förlora lägenheten som var det mest förlamande. Det gjorde fruktansvärt ont att tänka att jag inte bara var tvungen att måla om hela min världsbild och hur jag trott att min framtid skulle se ut i så många år, utan att jag dessutom skulle behöva lämna mitt hem. Varje gång jag har en dålig stund så påminner jag mig om att jag står som ensamt namn på min dörr nu och det kan jag göra så länge jag vill. Det är inget jag bara säger, utan det är helt och hållet sant. Och varje gång så gör den tanken mig sådär pirrig inuti. Lycklig. Den må ligga i Nynäs, en timmes pendel från stan, men den är min och jag är tokig i den! (sneglar på citatet ovan)

Okej, nu ska jag gå ut och gå en sväng (tänkte springa först, men sparar knät till imorgon. Det är ju Sunday Runday, after all), sedan tänker jag mysa in mig här hemma. Kolla på Kardashians, dricka te och äta lussebulle… Njuta av mitt eget ljuvliga sällskap. *självbelåtet skrockande*

Bra saker: 28 juli

Glasunderlägg från Spode och Flora ljuslykta.

bra saker-spode och flora

Vi var en sväng på Mio igår och jag gjorde dessa två rea-fynd. Min studentbudget tillåter inte riktigt att jag investerar i Spode-kopparna, så till den dagen kommer så får jag helt enkelt hålla tillgodo med de fina glasunderläggen. Hrrm.
Sedan har jag ju velat ha en Flora-vas i evigheters evigheter nu, men det var bara de färgade som var på rea (bra rea dock! 179 spänn istället för 349 kr) och jag vill ha en i klart glas. Så även den får vänta, alltså. MEN jag slog till på en liten ljuslykta åtminstone, och det är jag MYCKET nöjd med.

Bra saker: 3 juli

Mitt matbord.

bra saker: bord

T lät mig bestämma det mesta, men en sak var vi oöverkomligt icke överens om och det var huruvida ett runt matbord skulle passa i köket/vardagsrummet här i Drömmis. Eftersom att jag är klokast, bäst och känner min lägenhet så visste jag ju att det skulle bli perfekt, men han lät sig inte övertygas och det var helt enkelt en kamp jag fick vika mig i. När det stod klart att jag skulle bo ensam så var det mitt bokstavligt talat första beslut: Jag skulle skaffa mitt runda bord och därmed basta. Det betydde liksom mer. Det betydde allt. Det var en signal för mig att jag kunde göra precis vad jag ville, att jag kunde fatta beslut utan dåligt samvete och som bara var för min skull – och det var helt okej, nej stryk det: Det var precis som det skulle vara.

Jag har alltid älskat runda bord. Under hela min skoltid drogs jag till dem i matsalar och i bibliotek. Det är ju liksom så mycket mer gemytligt och fint att sitta i en ring, där alla kan se varann tydligt istället för vid ett långbord där du i princip blir punktmarkerad av de som sitter bredvid och mittemot dig. Runt bord = gemenskap! Kärlek! Värme! Förtrolighet och samtal med alla runt bordet!
Även på Nackademins skolrestaurang så är mitt favoritbord ett runt som är placerat invid ett jättestort halvmåneformat fönster. Riddarna hade rätt.

Summa summarum: Mitt bord gör mig varm i själen.

/You came in with the breeze/ on sunday morning/

Hej söndag.♥

Morgongos med den här purrmaskinen:
söndag-1

Frukost med fruktkusar, ägg och doften av liljekonvalj (och Nyhetsmorgon i bakgrunden, ofc):
söndag-2
Förnöjt beskådande av den rosa tråden på min fläkt:
söndag-3
Och så tentaplugg. Sista rycket nu.
söndag-4

Jetzt:
Springa, duscha och vidare till mors dag-middag.
Kan inte heller sluta lyssna på den här och den här. Över och ut.

Hemma BÄST

Kaffestund har guld i mund
Kaffestund har guld i mund
Ikea Byås
Tv-bänken. Den utgör en snygg kontrast mot den mörklila fondväggen som jag annars är rätt trött på. Får mig att stå ut ett tag till. Tanken är att det ska bli ett sommarprojekt att måla om den i Tiffany-blått eller något annat sånt fint/kul.

Åhhh. Igår byggde vi ihop min nya tv-bänk (kära gamla Ikea’s Byås) och det blev så himla bra. Jag är verkligen supernöjd.
Jag trodde inte att jag kunde älska den här lägenheten mer än jag redan gjorde, men faktiskt. Det var möjligt! Nu är den liksom all mine, rakt igenom. Varje möbel är utvald av mig och precis så som jag vill ha den. En så jäkla härlig känsla.

"Här sitter ni och trivs, ja."
”Här sitter ni och trivs, ja.”
Min pre-omtenta-frukost i torsdags morse. Jag ÄLSKAR mitt matbord. ÄLSKAR.
Min pre-omtenta-frukost i torsdags morse. Jag ÄLSKAR mitt matbord. ÄLSKAR.
Den stora hinken med blommor fick jag av mutti igår. ♥
Den stora hinken med blommor fick jag av mutti igår. ♥

Jessica bor i sin säng

sovrumscentralen

Jaa, alltså vi har inte monterat min tv-möbel än, så TiVo:n får bo i sovrummet i några dagar. Och jag har inget emot att hänga i min nya säng, ärligt talat. Den är allt jag hoppades att den skulle vara! Saknar kanske min gamla, fluffiga Stjärnbädden-bäddmadrass lite… Men den nya är faktiskt jättemysig den med. Jag sov galet gott natten till idag… och på tal om det så ska jag avsluta mitt javascriptande nu och sova. Puss!

(Hah! Som svar på det gjorde Puff just ett ljud  sömnen.)

/Daydream believer/

helgsumma, april
1) Jag slog äntligen till på en ÅRSTID-lampa. Tycker verkligen om den och har spanat på den VARENDA gång jag varit på Ikea det senaste året eller så. Nu har de sänkt priset på den från 199 till 149 kr, så jag kände att ”nu är den ju ÄNNU mer prisvärd goddammit!” och plockade på mig en. Vill redan ha en till…
2) Mitt nya, fina köksbord! Jag älskar runda bord. Och har varit fixerad av pelarbord i några år nu, men att vara sambo innebär (tyvärr, hehe) att man ibland måste kompromissa… Så vad gör man när man inte längre behöver göra det? Man köper sitt runda pelarbord såklart!! Det här är Ikeas Ingatorp. Jag har varit lite sur på Danne, för jag har spanat in det här ett bra tag nu och bestämt mig för att köpa det så fort allt var ordnat för mig med bostad… och när jag visade honom det så köpte han ett likadant! He totally stole my thunder! Hahah. Men, mao: Vad han än säger, det var MITT bord först, även om han ÄGDE det först. Jag har vittnen! ;)♥ Han vann dock MASSOR av pluspoäng när han hjälpte mig att bygga ihop det igår direkt när jag kom hem med det. Bästa.
3) Två av det jag älskar mest här i livet: Min wimmie och kaffe! Sofia var verkligen den tappraste igår. Vet inte vad jag skulle göra utan den där filuren.
4) En ”ALL OF THIS IS MIIIINE”-selfie, lördag fm.

Ni vet när man drömmer en otäck dröm, kanske att du är jagad och/eller försöker komma undan från något eller bara en sån där obehaglig krypande dröm, som egentligen kanske inte har något otäckt som du kan peka ut exakt, men som har ett obehagligt mörker över sig? Ni vet? Och har man otur så vaknar man mitt i den drömmen, kanske med bultande hjärta och svettig panna och drömmen liksom hänger kvar? Och du kliver upp, tar tag i dagen… men får som vågor av den där obehagskänslan som klingar kvar efter drömmen över dig stup i ett under resten av dagen. Även om dagen är ljus och varm, allt går som det ska, ditt kaffe smakar gott och dina vänner får dig att skratta och må bra. Och då måste du påminna dig själv om att det var en dröm, att du inte behöver ha den där känslan.
Är ni med mig? Vet ni vad jag menar?

Jag befinner mig lite i ett sådant stadium just nu. From i fredags förmiddag så äger jag inte längre hälften av Drömmis, utan hela. 100% min. Japp. Så blev det!
Det är en underbar känsla att ha löst det här och äntligen fått ett avslut på det blurriga och oklara kapitlet ifråga om vart jag ska ta vägen, hur jag ska bo och allt som följer med det. Det har varit en lång, påfrestande period då jag känt mig väldigt otrygg. Jag har verkligen insett hur mycket det betyder för en människa att ha någonstans att liksom ”ha sina rötter”. En plats som man vet är ens fasta punkt. Det är ju Drömmis för mig. Herregud vad jag älskar den här lägenheten (som ju många av er vet). Att leva i ovisshet om huruvida jag skulle bo kvar om en månad eller vara på en helt annan plats då, det var som att aldrig riktigt kunna andas riktigt djupt och bara njuta av stunden.
Som att det hela tiden blåste en oviss, stökig vind kring mitt huvud.

Nu har den vinden stillats.

Men eftersom jag haft den vinande kring mig i nästan ett halvårs tid så är det ovant att inte höra den. Den har blivit min vardag. Och precis som med den där känslan som drömmarna kan lämna efter sig så måste jag liksom påminna mig om att jag inte behöver vara rädd och orolig längre. Jag kan andas lugnt igen. Det är svårt att sluta känna det där lilla trycket över bröstet när det blivit en del av ditt väsen under en lång tid. Det är som när man varit på sjön och man känner havets gungande flera dagar efter att man klivit i land. Men nu kan jag äntligen, äntligen… stanna upp och påminna mig själv om att min plats… är MIN igen. Och jag kan göra vad jag vill med den!

Med det sagt: Igår var jag på Ikea. Sofia och jag gjorde en tjejgrej av det. Finaste Sofia alltså! Eller finaste familjen Isaksson, förresten. Hennes pappa hade tömt sin firmabuss så att vi kunde stuva in alla mina stora, platta paket utan problem.♥
Jag köpte sängstomme, bord, tv-möbel och lite annat smått som behövdes och Sofia var such a good sport, med det största tålamodet. Det här var mitt fjärde besök på Ikea inom loppet av två och en halv vecka: Det känns snart som att jag kan deras aktuella sortiment utantill.

Nu ska jag tentaplugga. Mitt pluggfokus har fått sig en törn under den här perioden, så nu hoppas jag att jag äntligen ska få mer ro i hjärnan igen, för att fortsätta suga i mig sådant som jag vill lära mig. (:

Jag letar boende!

Ni vet ju att jag älskar Drömmis, men ibland så händer sådant som gör att man måste ge upp saker man älskar. Sådant är livet. Liiiivet!

Iaf. Jag har varit ett tag, och är fortfarande på BOSTADSJAKT. Helst närmare Stockholm. Har ni några som helst tips, känner någon som känner någon etc etc – plinga till på facebook, sms, här… Ja, ta kontakt med mig helt enkelt! PUSS♥