Kärleken tar dig till DE MEST OVÄNTADE platser.

Jag menar… Igår spenderade jag tid på en crossbana. Ute i skogen. I kyla och regn. Och jag hade inte ens något emot det!
EDIT: Han säger att det inte ens ÄÄÄR en crossbana. MEN NÅGOT DYLIKT, DÅ. Säger jag. Jag lär mig nog skillnaden någon gång. Det var motorcyklar och ramper och grejer. ALLTSÅ DET FINNS SÅ MÅNGA OLIKA VARIANTER. Över och ut.

crew
Me and them bitches.
naaw
Två snillen vs vimpel 0-1

Och bara on a totally different note så körde vi le hamburger-middag på kvällen, med såsbonanza. Det var gott. Även om mina kikärtsbiffar på bilden kanske inte ser SUPERUPPHETSANDE ut.
matmatmat

Den späckade helgen.

Yo!
Septembers första helg var allt annat än lös och ledig, om man säger så. Lördagen innebar TJEJMILEN – min första! – och sedan bara hem och vända (och ja, duscha dårå) och sedan iväg till kräftskiva med större delen av mitt Nynäsgäng. Jag var SUPERTRÖTT och avrundade uppfriskande tidigt (strax efter midnatt), men kände mig ändå supernöjd med kvällen. Älskar mina vänner, har jag nämnt det? Varje gång någon säger ”men det märks verkligen inte!” när jag berättar att jag har varit ledsen eller mått dåligt, så är det ju för att de får mig att glömma det och må bättre.💫

tjejmilen16
En egendomlig ordning – men SKITSAMMA! Först: Direkt efter målgång. Helt död. Stapplade vidare mot vatten-utdelare och ostkaka-utlämningen och letade rätt på Julia vid M:et (M för Majlund, obvi). Bjuckar på a) flätan som höll hela loppet och b) min utväxt deluxe. Herre. Min. Gud. Alltså. De två undre bilderna är TEAM MAJLUND strax före start. 😻

Tack vare att jag var duktig och gick hem och sooooov kvällen innan så var min söndag lång och mysig.
Det kändes liksom som att sommaren tackade för sig på allvar med den här helgen. RIDÅ!

späckhelg
Drog med mig Henry till Starbucks efter lunchen i fredags, eftersom jag ville ha ÅRETS FÖRSTA PSL. I söndags firade vi Jennys födelsedag på Lisö och det var preciiiis vad jag behövde: busunge-gos och gott fika. Jäähjj!

/Bright copper kettles and warm woollen mittens/

När man pluggar och är för fattig för att GÅ UT och göra kul grejer, utan är hemma på lördagarna och ba lalala *drömmer om att jobba och ha pengar* under tiden man bakar, lyssnar på poddar och tvättar.
En dag i en inte alltför avlägsen framtid ska jag se tillbaka på den här perioden och romantisera den på samma sätt som jag på något vridet och konstigt sätt kan se tillbaka på förra vintern och ba ”Naaww, men det var ju ändå något FINT i att stappla runt i en gråtig dimma hela dagarna och ba vara som en robot som ville få dagarna att gå och inleda varje morgon med att först mata katterna och sedan stå med en påse typ frysta ärtor mot ett öga i taget under tiden de åt, för att få ner svullnaden i plytet” (följd av allt gråtande). En dag. Men just nu känns det så jävla rövigt att bo en timma från stan och att inte ha några pengar.

Men. Jag har bakat årets första lussebullar! Och Puff ligger på skrivbordet här bredvid mig, och Lizzie är hemma igen. Och om jag sätter min högst tillfälliga situation i förhållande till allt som pågår i omvärlden just nu, med flyktingkriser och dylikt… Ja, då inser jag ju att jag knappt ens har rätt att klaga. Men just idag är jag lite ledsen och frustrerad över situationen. That’s it. Så måste det få vara ibland.

novemberkoll

OAVSETT så är det mysigt här hemma ju. Jag försöker fokusera på det. Älskar ju egentligen att ägna mig åt min lägenhet. Småpyssla och fixa med den. Den är inte bara min borg, den är en av mina älsklingar. Som en person, en vän. Den plats i världen jag känner mig tryggast på. Jag läste om en bok nyligen (alltså, jag läste den IGEN, jag läste inte om den i en tidning eller såhär som ni gör nu), en bok som funnits i mina tankar sedan förra hösten: ”Höga förväntningar” av Jennifer Belle. (Hittar den bara på engelska nu, men den har några år på nacken – utkom 2001 – så det är kanske inte så konstigt.) Det är en kul, ganska svart och väldigt ironisk berättelse om en kvinna som heter Liv och bor i en underbar lägenhet i New York. Det som gjorde att jag tänkte så mycket på den var att Liv skiljer sig och det hon saknar mest är inte sin fd man, utan lägenheten. Den sörjer hon som om den är en vän som gått bort. Sedan bestämmer hon sig för att bli mäklare. Egentligen så vill jag säga att boken handlar om kärlek till ett hem och sökandet efter ett hem att älska. Och det älskar jag den för!

Ett citat (utan större djup, men som jag ändå fastnade för):
quote
Hon hade den passion i rösten som folk bara får när de talar om sina lägenheter. ”

 

Höga förväntningar

Det är för övrigt Jennys bok, som jag visst har lånat i… typ 5 år? Heeeehe… Jag ber om ursäkt om du saknat den, Jenny! Iaf… Ni förstår kanske vart jag vill komma. När min värld liksom rasade i och med uppbrottet så var det ändå rädslan att förlora lägenheten som var det mest förlamande. Det gjorde fruktansvärt ont att tänka att jag inte bara var tvungen att måla om hela min världsbild och hur jag trott att min framtid skulle se ut i så många år, utan att jag dessutom skulle behöva lämna mitt hem. Varje gång jag har en dålig stund så påminner jag mig om att jag står som ensamt namn på min dörr nu och det kan jag göra så länge jag vill. Det är inget jag bara säger, utan det är helt och hållet sant. Och varje gång så gör den tanken mig sådär pirrig inuti. Lycklig. Den må ligga i Nynäs, en timmes pendel från stan, men den är min och jag är tokig i den! (sneglar på citatet ovan)

Okej, nu ska jag gå ut och gå en sväng (tänkte springa först, men sparar knät till imorgon. Det är ju Sunday Runday, after all), sedan tänker jag mysa in mig här hemma. Kolla på Kardashians, dricka te och äta lussebulle… Njuta av mitt eget ljuvliga sällskap. *självbelåtet skrockande*

… and I tell you all about it when I see you again

Hej buddies!
Veckorna springer iväg. Imorgon avrundar jag den tredje veckan på praktiken(!!!!!), liksom. Huh?! Jag är faktiskt mer aktiv på julbloggen nu, så saknar ni mig för mycket under mina MIA’s här så kan ni alltid skutta (klicka er) dit. Kom å mys ba! 😉 Några snapshots från vad som pretty much fyller mina dagar för tillfället:

2015-10-15 07.31.35
Alltså SJÖRÖKEN på Lidingö har varit MAGISK these days. Sådär så att när bussen åker över bron till Ropsten så ser man hur alla liksom ser upp från sina mobilskärmar, pausar och stirrar ut på den. (Jag står och ler fånigt långt i förväg eftersom jag redan spanat in den såhär i förväg från Dannes balkong.)

2015-10-14 10.18.25
Egentligen en missvisande bild, för jag dricker betydligt mer kaffe på praktiken än te. Men teet är ju mer fotogeniskt.

2015-10-01 13.11.06
Detta fönster på kontoret alltså. DETTA FÖNSTER. Som vi debatterar om dess öppna alternativt stängda läge. Jag och Elias öppnar det hela tiden eftersom vi tycker att det blir sjukt dålig luft på kontoret, vilket leder till huvudvärk och allmän lökighet. Lisa sitter dock dumt till samt är frusen av sig överlag, i draget som uppstår. Så hon kämpar för att det ska få vara stängt. Ja. Dessa konflikter i vardagen alltså. Pust.

2015-10-15 20.42.20
… och det är ju ingen nyhet, men när jag inte är på kontoret eller hos Daniel så är jag hemma och gosar med den här gostussen. Lizzie har fortfarande inte behagat komma hem dock. 🙁

En slowcooked lördag

via weheartit

Yo.
Jag har knappt varit utanför dörren, men jag har fått mycket gjort. Dels så har jag äntligen lagt upp det nya temat på julbloggen (jääähhjj!!), tvättat och dammsugit här hemma och äntligen fått till det med den där restuppgiften som släpat efter mig ett tag nu. SKÖNT.

Mitt på dagen kom mutti hit med lite fika, det var mysigt. Och skönt att prata lite irl med någon annan än katten och mig själv.

Har Mums Måns nya låt på hjärnan. Tusen gånger bättre än Heroes ju. Gillade aldrig den. Den var ingen Cara Mia, liksom. Hehehe.
Oh well. Nu ska jag ta Puff i famnen och gå och lägga mig, tror jag. Puss!

Septembers sista helg

septembers-sista-helg
Ja, jomen precis. Kör en liten recap. Det börjar ju typ:ish bli tradition här nu.
Igår på dagen så tog vi oss ut på Ringvägen en stund. Det var ju MAXAT höstväder med sol, en ljummen bris och sådär precis lagom sval luft. Det var liksom en skön paus från det som i stort sett upptagit alla mina tankar sedan i fredags. (Jag kommer till vad det är snart.)
Kolla skuggan på min näsa btw! Hahahah. Häx-alert.

2015-09-26 19.42.38
Igår kväll hängde vi hos Sofia i stan och drack vin, mofflade ost & kex och hade tjejkväll, helt enkelt. Det var verkligen supermysigt. ♥ (bilden är snodd från Sofias insta.) Vi var ninja-maffian! SAMTLIGA (även fotografen alltså) var helt klädda i svart. (Fast jag hade en klarröd tröja över linnet åtminstone.) Svart är svart är svart är svart. *hjärtögon-emoji*

Och så det sorgligaste:
LIZZIE-color
Lizziemo är borta!!! 🙁 🙁 🙁 🙁 Hon måste på något sätt tagit sig ner via balkongen någon gång mellan kl 13-15 i fredags. Ramlat eller hoppat på något fiffigt vis. Min lilla tjej.♥

Plufsfejs eller Hej, det är tisdag!

Yo!
Igår redovisades det sista projektet innan vår första praktikperiod inleds på måndag. Inga mer föreläsningar förrän den 21:a och 22:a december. Snyft! Jag ser verkligen fram emot LIA:n, men kommer att sakna min klass SÅ mycket. Jag gillar’om! Skarpt!
Idag har jag iaf vikt åt mina egna små projekt (bygger ett responsivt och helt eget tema till julbloggen och ska fixa en hemsida till le storasyster) och imorgon ska jag och en klasskamrat sitta med en kompletteringsuppgift i skolan. Får se om den spiller över till torsdagen också… Oh well. Idag är vikt för roligheter! Mjau.
2015-09-22 10.31.22_instant

Kaffe-skål! (Med mitt plufsiga plyte. ALLTSÅ VARFÖR SKA MAN FÅ KÄNNA SIG NORMAL TYP TRE DAGAR TOTALT PÅ EN MÅNAD? Killar har det så JÄVLA LÄTT! Jag hatar dem!)
2015-09-22 10.23.51_instant

Sjörök, Nyhetsmorgon, varma drycker och äggmackor (med kaviar)

Först: Lite saker jag inspireras av just nu.

2015-09-19 22.55.42

2015-09-19 22.55.34
skärmdumpar från weheartit

Uppstyrda arbetsytor, mysiga stickade plagg, kaffe & te, höstluft och annat fint.

2015-09-20 10.28.57-1

Anteckningar från morgonen:
När jag som vanligt försöker bena ut frågan i mitt huvud den här morgonen så slår det mig (återigen).
Det handlar inte om vad i mitt liv som gör det komplicerat. Livet ÄR såhär. Det är inte komplicerat på grund av människor eller omständigheter – Det bara är vad det är. Livet.
Och när jag ser det så, så är det ju inte ett dugg komplicerat.

De talade om sjörök på väderleksrapporten och jag inser att det är något av det jag älskar mest med hösten. Att något så naturligt som kall luft som möter varmt vatten kan ge något som känns så övernaturligt fint.
Ytterligare en sak som får mig att känna ödmjukhet mot hela min existens.

Jag har köksfönstret öppet på vid gavel medan jag äter frukost. Det är bara 14 grader ute, men höstsolen värmer och även om det är lite kallt så klär jag hellre på mig en av mina stora collegetröjor än stänger fönstret. Som alltid.
Få saker kan ge mig en sådan olustkänsla som att vara för varm och instängd. Det är lite så man kan beskriva hela mitt liv. Jag behöver alltid ha ett fönster öppet och känna frisk luft inom räckhåll. (Med det villkoret uppfyllt kan jag slå mig till ro i en evighet.)

Ingen sjörök idag, åtminstone inte när jag vaknade vid nio. Jag sov nog förbi den. Imorgon är en ny vecka och en ny tidig morgon. Förhoppningsvis med sjörök-sighting.

/10 months older/I won’t give in/ Now that I’m clean/ I’m never gonna risk it/

hösten
Hej!
Weheartit visar som vanligt en ganska bra sammanfattning av vad jag har i huvudet, som idag: Höst. Höstmys. Och gulliga djur.

Annars då?
Jag tänker så jäkla ofta på det här att man ska behandla andra som man själv vill bli behandlad. Det gäller ju liksom allt. Främlingar som dina närmsta. Och jag försöker verkligen leva efter den devisen. Men när det känns som att det bara går en väg då? Hur länge ska man försöka? När är det dags att ge upp? Hur vet man att man inte ska ge upp? Hur vet man att människor är värda att ge nya chanser?
Jag är inte en långsint person, men om du gör mig riktigt jävla besviken, om du agerar så totalt tvärtemot hur jag själv skulle gjort (”så som jag själv vill bli behandlad”) – då kan jag vara som en surseg herre i en gammal brittisk roman. Det är nästan så att det skulle kunna gå en generation utan att jag kan glömma och förlåta. Det känns så åtminstone.
Men ett gammalt hederligt villkor för att man ska kunna bli förlåten är väl att man ska inse vad man faktiskt gjort fel? Och om det känns som att det inte har hänt än – då måste det här med att försonas och förlikas få vänta.

Jag har bott själv i 10 månader nu, slog det mig. Jag minns hur jag lyssnade på ”Clean” för tio månader sedan och försökte föreställa mig tiden så långt fram, men det gick inte. Jag kunde inte ens begripa hur jag skulle klara mig en månad framåt. Det kan tyckas att jag ältar, men det är inte det. Det är en slags fascination över hur livet kan vända som på en femöring och hur något du tror ska förgöra dig i själva verket leder till en hel massa bra saker istället.
Alltså. Det är ju helt sjukt. Det är så litet i världshistorien men så jävla stort i min livshistoria. Det är lite som att tänka på rymden och all dess oändlighet. 42.
Hisnande, på sitt sätt.
Livet. Livet!! ♥