✨/This is why we can’t have nice things, darling/ Because you break them / I have to take them/✨

Det är tre år sedan ”1989” släpptes. Åhhh vad jag har lyssnat på det albumet! INGET annat album har så MAXAT med minnen, känslor och upplevelser kopplade till sig för mig, som det har. Det var liksom som att releasen av den skivan var startskottet för de tre mest händelserika åren i mitt liv so far.
Varje album-release med Taytay är speciell, men den här känns liksom lite extra allt tack vare sin föregångare.

Reputation handlar till stor del om avslutade relationer – både gällande kärlek och vänskap. Om att säga BUH-BYEEE till människor som faktiskt inte bidrar med något riktigt bra, utan bara stjäl din tid och energi. Som skapar drama av inget och som saknar självinsikt. ”I did something bad”, ”Look what you made me do” och ”This is why we can’t have nice things” håller fanan högt där.
Och så om kärlek, när den är bra. ”New years day”, ”Call it what you want” och ”King of my heart” är underbara exempel på det temat (även om den första förvisso har ett styng av melankoli).

Mina favoriter JUST NU är: ”This is why we can’t have nice things”, ”Getaway car”, ”New years day” och ”Delicate”.

Så. Jag behövde bara få ur mig lite Reputation-snack. 😁 Nu ska jag träna, sedan är det BACHELORETTE! Wehooo.

💜 / Peach light in the morning / stays with me til’ evening / ✨

Musik: 
Maja Francis – Saved by the summer 🌸⭐️💔
Phoebe Ryan – James has changed 💚🖤
Taylor Swift – …Ready for it? + Gorgeous 👸🏼🙋🏼
Lady Gaga – The Cure ✨🔥

Titta på-tips: 
Gaga: Five foot two (Netflix, dokumentär)
The Deuce (HBO, dramaserie)

Beroende:
Marabou Daim Bites 🤤

SEPTEMBER!

HEEEEEJ!!
Så lycklig att det faktiskt är september nu. Och jaa, känner nästan lite dåligt samvete gentemot alla sommar-lovers därute, men alltså nu har ni haft ert, nu är det dags för oss som älskar våra stickade tröjor, PSL och mysiga doftljus att få ha vår tid, okej?

Daniel fyller år idag ❤️ Han fick frukost på sängen och hans mami, papi och lillebror har varit här på em och fikat. Mysigt!!!

Jag kom tillbaka från min löptur för snart 40 minuter sedan och sitter vid köksbordet och slösurfar, planerar julbloggsinlägg (jag testar något nytt tillsammans med ett gäng andra grymmisar till julbloggare i år!), lyssnar på Säker stil-podden och dricker smoothie. Är lite bummed out på det faktum att vi inte har 11:an för tillfället pga ComHem VS Discovery-gate. De brukar ju leverera min mysfix på söndagskvällarna!! Antingen med Bachelor/Bachelorette eller med en cheesy, totalt förutsägbar Hallmark-film. Nåväl. 🤷🏼‍♀️

Ska hoppa in i duschen nu. Tjoflöjt!

Höst!! Hurra!

Typot med det extra s:et STÖR mig SÅ INTENSIVT. Men jag är för upptagen och viktig för att ha tid att justera det.

Jag har haft en… hm… Lite rörig vecka. Fast röran var mest i mitt huvud just den här veckan, hehe. Det berodde främst på att jag var tvungen att ta mig en ordentlig funderare och på sätt och vis omvärdera min PLAN. Ni vet, den där planen som man nästan har utan att man riktigt vet om det själv?
Jag var tvungen att fatta ett beslut – ett JÄTTEHÄRLIGT och FANTASTISKT beslut, ska tilläggas – och när jag står inför så stora val som det här var, så får jag EXTREM ångest. För ärligt talat: När du har två exakt lika grymma alternativ, hur i helvete väljer man?! Svaret är magkänslan, jag vet, jag vet.
Fast det var närapå omöjligt att känna av vad den sade den här gången. MEN nu har jag gjort mitt val och det känns skönt, främst för att den där fasen när man går i valet och kvalet är vidrig. Och nu kan jag äntligen bara slappna av och fokusera på fortsättningen. Hurra!!

Mina tankar har en tendens att hamna i något av en domino-situation när de väl har satt igång de stora kugghjulen. Därför har den här veckan varit en sådan där när man ifrågasätter saker, gärningar och relationer för min del. Vad behöver jag i mitt liv för att känna mig tillfreds och lycklig? Vad skulle jag må bättre av att – i brist på bättre uttryck – plocka bort?

Alla har vi väl relationer som i princip bara finns där för att de alltid gjort det. När man får ut absolut noll och inget av dem: Varför har man kvar dem? Det känns som det oftast rör sig om barmhärtighet. I tio års tid har jag aktivt hållit avstånd från någon, ändå känns tanken att säga rakt ut till den här personen att jag klarar mig alldeles utmärkt utan den som en onödigt grym handling. Att dennes vara eller icke vara i mitt liv idag gör varken från eller till.
… BORTSETT från de stunder när man hörs av och man blir påmind om hur långt ifrån den här personen man är idag. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag är inte den tjejen som den här personen var vän med, längre. HERRE-MIN-GUD vad jag INTE är henne längre. När jag tänker på det… Jag talar inte ens på samma sätt längre. Min integritet har växt medan mitt tålamod för vissa beteenden har krympt.
Den här veckan kände jag hur jag stod på kanten och tvekade, för vad är egentligen värst: Att låtsas ha kvar något som inte längre finns för att du inte vill såra någon, medan åren går… eller att vara bryskt uppriktig?

För att avrunda med något lättsammare:
Höjdpunkterna på veckan var FRUKOSTKLUBB med några av mina älsklings-fendrar, TAYTAY:s nya SINGELSLÄPP och kräftskiva med Daniels familj igår. 💖 🎉

 

”I am no longer accepting the things I cannot change. I am changing the things I cannot accept.”
– Angela Davis

#LYCKLIG


HEEEEEJJJJJ!

Ni vet det där citatet om pilbågen? Att för att hämta kraft att slungas framåt så måste pilen först dras bakåt? Well… Något säger mig att jag kommer att hänvisa till det citatet i framtiden och syfta på de senaste två månaderna.
Juli var krafttaget bakåt. Men jävlar i min lilla låda vilken uppladdning! …uppenbarligen, eftersom jag lever i ett lyckorus just nu. Sedan har jag dock ett JÄTTESTORT beslut att fatta som jag måste överväga under helgen, men ikväll tänker jag bara vara sååååå glad och tacksam för vad jag har åstadkommit.

Kärleken tar dig till DE MEST OVÄNTADE platser.

Jag menar… Igår spenderade jag tid på en crossbana. Ute i skogen. I kyla och regn. Och jag hade inte ens något emot det!
EDIT: Han säger att det inte ens ÄÄÄR en crossbana. MEN NÅGOT DYLIKT, DÅ. Säger jag. Jag lär mig nog skillnaden någon gång. Det var motorcyklar och ramper och grejer. ALLTSÅ DET FINNS SÅ MÅNGA OLIKA VARIANTER. Över och ut.

crew
Me and them bitches.
naaw
Två snillen vs vimpel 0-1

Och bara on a totally different note så körde vi le hamburger-middag på kvällen, med såsbonanza. Det var gott. Även om mina kikärtsbiffar på bilden kanske inte ser SUPERUPPHETSANDE ut.
matmatmat

Den späckade helgen.

Yo!
Septembers första helg var allt annat än lös och ledig, om man säger så. Lördagen innebar TJEJMILEN – min första! – och sedan bara hem och vända (och ja, duscha dårå) och sedan iväg till kräftskiva med större delen av mitt Nynäsgäng. Jag var SUPERTRÖTT och avrundade uppfriskande tidigt (strax efter midnatt), men kände mig ändå supernöjd med kvällen. Älskar mina vänner, har jag nämnt det? Varje gång någon säger ”men det märks verkligen inte!” när jag berättar att jag har varit ledsen eller mått dåligt, så är det ju för att de får mig att glömma det och må bättre.💫

tjejmilen16
En egendomlig ordning – men SKITSAMMA! Först: Direkt efter målgång. Helt död. Stapplade vidare mot vatten-utdelare och ostkaka-utlämningen och letade rätt på Julia vid M:et (M för Majlund, obvi). Bjuckar på a) flätan som höll hela loppet och b) min utväxt deluxe. Herre. Min. Gud. Alltså. De två undre bilderna är TEAM MAJLUND strax före start. 😻

Tack vare att jag var duktig och gick hem och sooooov kvällen innan så var min söndag lång och mysig.
Det kändes liksom som att sommaren tackade för sig på allvar med den här helgen. RIDÅ!

späckhelg
Drog med mig Henry till Starbucks efter lunchen i fredags, eftersom jag ville ha ÅRETS FÖRSTA PSL. I söndags firade vi Jennys födelsedag på Lisö och det var preciiiis vad jag behövde: busunge-gos och gott fika. Jäähjj!

/Bright copper kettles and warm woollen mittens/

När man pluggar och är för fattig för att GÅ UT och göra kul grejer, utan är hemma på lördagarna och ba lalala *drömmer om att jobba och ha pengar* under tiden man bakar, lyssnar på poddar och tvättar.
En dag i en inte alltför avlägsen framtid ska jag se tillbaka på den här perioden och romantisera den på samma sätt som jag på något vridet och konstigt sätt kan se tillbaka på förra vintern och ba ”Naaww, men det var ju ändå något FINT i att stappla runt i en gråtig dimma hela dagarna och ba vara som en robot som ville få dagarna att gå och inleda varje morgon med att först mata katterna och sedan stå med en påse typ frysta ärtor mot ett öga i taget under tiden de åt, för att få ner svullnaden i plytet” (följd av allt gråtande). En dag. Men just nu känns det så jävla rövigt att bo en timma från stan och att inte ha några pengar.

Men. Jag har bakat årets första lussebullar! Och Puff ligger på skrivbordet här bredvid mig, och Lizzie är hemma igen. Och om jag sätter min högst tillfälliga situation i förhållande till allt som pågår i omvärlden just nu, med flyktingkriser och dylikt… Ja, då inser jag ju att jag knappt ens har rätt att klaga. Men just idag är jag lite ledsen och frustrerad över situationen. That’s it. Så måste det få vara ibland.

novemberkoll

OAVSETT så är det mysigt här hemma ju. Jag försöker fokusera på det. Älskar ju egentligen att ägna mig åt min lägenhet. Småpyssla och fixa med den. Den är inte bara min borg, den är en av mina älsklingar. Som en person, en vän. Den plats i världen jag känner mig tryggast på. Jag läste om en bok nyligen (alltså, jag läste den IGEN, jag läste inte om den i en tidning eller såhär som ni gör nu), en bok som funnits i mina tankar sedan förra hösten: ”Höga förväntningar” av Jennifer Belle. (Hittar den bara på engelska nu, men den har några år på nacken – utkom 2001 – så det är kanske inte så konstigt.) Det är en kul, ganska svart och väldigt ironisk berättelse om en kvinna som heter Liv och bor i en underbar lägenhet i New York. Det som gjorde att jag tänkte så mycket på den var att Liv skiljer sig och det hon saknar mest är inte sin fd man, utan lägenheten. Den sörjer hon som om den är en vän som gått bort. Sedan bestämmer hon sig för att bli mäklare. Egentligen så vill jag säga att boken handlar om kärlek till ett hem och sökandet efter ett hem att älska. Och det älskar jag den för!

Ett citat (utan större djup, men som jag ändå fastnade för):
quote
Hon hade den passion i rösten som folk bara får när de talar om sina lägenheter. ”

 

Höga förväntningar

Det är för övrigt Jennys bok, som jag visst har lånat i… typ 5 år? Heeeehe… Jag ber om ursäkt om du saknat den, Jenny! Iaf… Ni förstår kanske vart jag vill komma. När min värld liksom rasade i och med uppbrottet så var det ändå rädslan att förlora lägenheten som var det mest förlamande. Det gjorde fruktansvärt ont att tänka att jag inte bara var tvungen att måla om hela min världsbild och hur jag trott att min framtid skulle se ut i så många år, utan att jag dessutom skulle behöva lämna mitt hem. Varje gång jag har en dålig stund så påminner jag mig om att jag står som ensamt namn på min dörr nu och det kan jag göra så länge jag vill. Det är inget jag bara säger, utan det är helt och hållet sant. Och varje gång så gör den tanken mig sådär pirrig inuti. Lycklig. Den må ligga i Nynäs, en timmes pendel från stan, men den är min och jag är tokig i den! (sneglar på citatet ovan)

Okej, nu ska jag gå ut och gå en sväng (tänkte springa först, men sparar knät till imorgon. Det är ju Sunday Runday, after all), sedan tänker jag mysa in mig här hemma. Kolla på Kardashians, dricka te och äta lussebulle… Njuta av mitt eget ljuvliga sällskap. *självbelåtet skrockande*

… and I tell you all about it when I see you again

Hej buddies!
Veckorna springer iväg. Imorgon avrundar jag den tredje veckan på praktiken(!!!!!), liksom. Huh?! Jag är faktiskt mer aktiv på julbloggen nu, så saknar ni mig för mycket under mina MIA’s här så kan ni alltid skutta (klicka er) dit. Kom å mys ba! 😉 Några snapshots från vad som pretty much fyller mina dagar för tillfället:

2015-10-15 07.31.35
Alltså SJÖRÖKEN på Lidingö har varit MAGISK these days. Sådär så att när bussen åker över bron till Ropsten så ser man hur alla liksom ser upp från sina mobilskärmar, pausar och stirrar ut på den. (Jag står och ler fånigt långt i förväg eftersom jag redan spanat in den såhär i förväg från Dannes balkong.)

2015-10-14 10.18.25
Egentligen en missvisande bild, för jag dricker betydligt mer kaffe på praktiken än te. Men teet är ju mer fotogeniskt.

2015-10-01 13.11.06
Detta fönster på kontoret alltså. DETTA FÖNSTER. Som vi debatterar om dess öppna alternativt stängda läge. Jag och Elias öppnar det hela tiden eftersom vi tycker att det blir sjukt dålig luft på kontoret, vilket leder till huvudvärk och allmän lökighet. Lisa sitter dock dumt till samt är frusen av sig överlag, i draget som uppstår. Så hon kämpar för att det ska få vara stängt. Ja. Dessa konflikter i vardagen alltså. Pust.

2015-10-15 20.42.20
… och det är ju ingen nyhet, men när jag inte är på kontoret eller hos Daniel så är jag hemma och gosar med den här gostussen. Lizzie har fortfarande inte behagat komma hem dock. 🙁