Lizzie-jubileum! (så nu skriver jag en mindre roman om det- varsågoda!)

Nu i dagarna så har jag haft Lizziemoofi i 7 år! Beroende på hur man ser det så gav mig den tiden som hon kom in i mitt liv inget som var bra utom just min lilla kissemoj.☺ Det var när jag bodde i Vällingby, var i ett riktigt risigt förhållande där jag i princip var fast i en deppig lägenhet hela dagarna eftersom killen jag bodde med tyckte att jag var i Nynäs (där alla mina vänner och familj var) för mycket – och det enda vi gjorde var ändå att bråka. Tänk er typ ett förhållande mellan två människor som är så olika som det bara går att bli och lägg sedan på att JAG var den mogna – trots att jag var 19 och han 25, så kanske ni förstår lite vartåt det barkade. ANYWAYS. (det är så lockande att dra upp fula detaljer, men det var inte tanken med det här inlägget, haha.)
Jag mår dåligt bara av att tänka på den perioden, helt enkelt. MEN när jag säger att ”beroende på hur man ser det” så menar jag att jag klev ut från misären på nyåret 2005-2006 med en klar bild av hur ett förhållande inte ska vara, hur jag inte vill att mitt liv ska se ut och KÄNNAS, med en frihetskänsla som om jag suttit i bur i ett år (vilket jag i princip hade också) och. . . med Lizzie i en transportbur bredvid mig i busskuren i Vällingby centrum. På väg hem. Jag glömmer aldrig den känslan. Jag höll armen över buren och tänkte att det var hon och jag mot världen. Och jag överdriver verkligen inte när jag säger att den perioden har blivit som en måttstock för hur fint mitt liv har varit sedan dess. Så jag är på något skruvat vis tacksam över att jag mådde så jäkla dåligt – för det har i sin tur gjort mig nästan löjligt tacksam för allt jag har idag. 
Som ni ser på bilden (jag pixlade mig för jag ser verkligen ut som ett TROLL där – jag såg ut som jag kände mig mest hela tiden, helt enkelt) var hon en sådan jäääkla liten PLUTT när hon kom till mig. Egentligen så ska ju kattungar vara 12 veckor gamla när de skiljs från sin mamma, men det förespråkandet var ganska nytt då tror jag. Innan dess hade det varit 10 veckor. Sedan har man upptäckt att de där två veckorna är ganska betydelsefulla i ungens utveckling och därför har det höjts. I alla fall så kom hon från ett katthem i Skåne, vars ”ambassadörer” inte kom upp till Stockholm så ofta, så det gjordes faktiskt ett undantag för Lizzie och en av hennes bröder. De var ju så glada att hon hade ett hem som väntade, så de tyckte att det var värt det.
  Jag jobbade den kvällen/natten (på Storpub här i Nynäs), så min dåvarande kille hämtade henne på tågstationen. När jag kom ”hem” till lägenheten dagen därpå så satt jag och grät i hennes ulliga päls – dels var jag lycklig över min lilla kisse men främst så var jag vansinnigt ledsen: den natten hade jag fått veta att min vän hade blivit skjuten och då hade vi ingen aning om ifall han skulle överleva eller ej. Min kille tyckte att jag borde ”sluta tänka på det och vara glad för katten istället”. 
Oavsett omständigheterna så var Lizzie det som gjorde att jag var kvar i lägenheten mer – men när jag började ta med henne hem till Nynäs på helgerna så var det nog ganska uppenbart att jag inte trivdes där och om inte ens en katt – liten som stor – kan göra ett hem trevligt, då kan inget det – fråga Ernst Kirchstieger!


(”När en katt ligger och sover i ett rum finns det inte mycket mer för en inredare att göra där.” – åh Ernst, du vet vad du snackar om.)


Har ni hört om när Lizzie skulle bli utekatt? Jag vet inte om jag berättat om det här förut. Det var (förstås) när jag bodde hemma på Hamngatan, hennes första sommar på jorden och min första på DG och hon hade lyckats smita ut från altanen ett par gånger. Jag, pappa och Kerstin diskuterade det hela och till slut fick jag med tungt hjärta erkänna att om det är vad hon vill, så ja. Då får hon väl gå ut då! (gulp)
Halsband hade hon ju redan, men nu skrevs en liten adresslapp som petades in i den lilla behållaren som hängde bredvid bjällran och så lyfte jag upp henne, tog med henne ut på altanen och öppnade dörren. 
Man kunde riktigt se chocken och förvirringen i hennes tudelade fejs, liksom ”Vadan detta? FÅR jag gå ut? Vad är haken?”.
Efter några minuters tvekande tassade hon försiktigt ner några steg på trappan mot grusgången i trädgården. Sedan de återstående. Därefter hukade hon sig sådär som de gör när de vill göra sig så osynliga som möjligt – och så strök hon skräckslaget längsmed husknuten, runt hörnet och uppför trappan till ytterdörren. Jag gick för att se vad hon höll på med och när jag öppnade dörren så strök hon förbi mig som en liten sköldpaddsfärgad blixt. 
Det var Lizzies korta karriär som utekatt. Efter det visade hon inte samma intresse för att smita ut längre – och jag var bara lättad över det eftersom hon då skulle haft sitt ”strövområde” mellan Nynäsvägen och Hamngatan där folk kör som om de hade Batman efter sig.

Inte lika pluttig, men tjusig!

Min fina Lizzie! Tänk att vi hade turen att få en Tobbe och en Puff med oss som livskamrater. Vi är två LYCKY LADIES! Indeed.

Min hy må känna av kylan och den torra luften, men mitt hår är totalt oberört.

Jag kan uppriktigt säga att jag knappt haft flygigt och elektriskt hår på allvar sedan 2007 eller 2008 när jag upptäckte Philip B´s Lovin´ Leave-In. Eller jo, nu ljög jag – när min första tub tog slut och jag fick genomlida några hemska dagar (typ två – tack och lov att eleven har snabba leveranstider!) utan den här produkten – då insåg jag vidden av dess storhet. 
Jag VET att om ni har läst bloggen länge så har ni hört detta x antal ggr, men jag kan inte nog hylla den här lilla gudagåvan till håret, i synnerhet under vinterhalvåret. Det är verkligen på riktigt DEN BÄSTA leave-in-produkten. Och JA, den kostar lite mer än vissa men den är dryyyyyg som satan. Drygare än Yes! 
Du. Kommer. Inte. Ångra. Dig.

AND JUST LIKE THAT så hade dagen (och helgen) sprungit förbi

1 – Bästa bilden på världens gladaste Lilly♥, 2 – Aningen sämre bild på världens svettigaste och dammigaste moster precis innan det var dags att hoppa in i duschen, 3 – Kanske inte världens men åtminstone kvarterets snyggaste bränna. Jag glömde be Tobbe om hjälp med ryggen på morgonen när jag smörjde in mig… och sedan är inte brottarlinne det optimala rent formmässigt om man ska vara ute i solen hela dagen. Upptäckte jag.
Den här helgen bara flög förbi. Det sköna är ju då att veta att jag har semester, så att varje gång söndagsångesten försiktigt kröp sig på så kunde jag påminna mig själv om det och fortsätta le lika förnöjt som innan. Moahahaha!!
Jag sitter och kollar på bilder från förra årets sommarfest med jobbet, skrattar mer för varje gång jag ser dem… och vad gäller alla DG-festbilder överhuvudtaget och inte bara den förra så blir jag helt varm i hjärtat av att se dem. Det finns så många fina, fantastiska och roliga människor som jag lärt känna genom det här jobbet. Jag kan säga att jag VARJE sommar (min första var 2006) sedan jag började har funnit kamrater i människor som jag aldrig trodde att jag skulle ha något gemensamt med – och detta säger jag med största kärlek. Det är just det jag tycker så mycket om med vår sammanhållning – man inser verkligen att en person är så mycket mer än den där ytan man först ser. Är det något som jag lärt mig av mina år på DG så är det att människor aldrig upphör att förvåna mig. På gott och ont. Men allra, allra mest på gott.
 Jag ser mina kollegor som jag jobbar med året runt som min andra familj och sommarfåglarna är lite som våra ”fosterbarn” som vi tar in och ger kärlek under sommaren, hahaha.

Men jag slutar liksom aldrig fascineras över det där. Vänskapen. Det är så fint.
Jag kan tycka att jag är lite knepig att verkligen lära känna, men en stor del av de som jag ser som mina närmaste och mest medvetna (om vad som utgör mig) vänner har jag kommit så nära tack vare att vi jobbat ihop. Det gör mig väldigt tacksam.

Imorgon går en av dessa personer tillbaka till jobbet efter en tuff sjukskrivning. Jag tänker på dig!♥ Finaste.
2008 var det 70-talsdisco som var temat!
Här har vi oh så trevligt runt en till synes mycket festlig chipsskål. Amen.
God natt!

The best day with you

Bilden längst upp till vänster, när Lillyn sitter med mitt feta halsband och ”målar läpparna” med läppbalsam? ”Nu är jag mamma”, förklarade hon. 
Senare, efter att min lilla apa långt om länge slutligen somnat och låtit sig bäras in i sovrummet, så vaktade Puff henne tills jag kom och la mig.
Morgonen därpå lekte Tobbe, Lilly & Puff medan jag låg och snoozade lite (och tog kort).
Min älskling! Underbaraste, mest fantastiska unge. Du är för fin.

En obehaglig sanning slog mig i fredags

Svenska GLAMOUR finns ju inte längre! Tidningen alltså.Tydligen kom det sista numret i oktober förra året. Uppenbarligen har jag inte direkt saknat den eftersom jag inte inser att den gått i graven förrän ett halvår senare, men nu när det är ett faktum även för mig… FAN VAD JAG VILL LÄSA GLAMOUR!
Jag kopplar Glamour till sommar. Tack vare det lilla formatet (samma som Cosmo finns att få tag på, även) så passar den så bra i strandväskan.
Utöver Elle – som jag är en trogen helårsprenumerant på – så var Glamour magasinet som jag var trognast. Nu känns det hemskt att jag helt missade dess undergång. Som tur är finns ju åtminstone den brittiska upplagan kvar, jag får väl köpa den till överpris på Kvantum när saknaden blir för stor…
De firar dessutom 10-årsjubileum i år och bjuder på samtliga omslag genom åren på sin hemsida. Det var roligt!
Hur söt är inte Posh på sitt omslag från 2003??! Hon ser så naturlig och liksom mjuk ut.

Dag 17 – Mitt favoritminne

Jag har alldeles för många fina minnen för att peka ut ett speciellt som ett favoritminne. Ett som poppar upp i mitt huvud är detta:

Jenny & Lilly ska komma på besök, vi ska dricka te. Jag bor fortfarande hemma (på hamnis) och jag tror att det är våren 2008. När jag ser Jennys bil stanna på gatan utanför så tar jag på mig skorna för att gå ut och möta dem – för så ivrig blir jag när Lilly är på ingång. När jag kommer ut så ser jag Lilly komma stapplande i sin stora rosa overall (visst var den rosa?), ännu större mössa och klumpiga vinterskor på grusgången. Jag ropar ”Heeej Lilly!!” och när hon ser mig så skiiiiner hon upp som en liten sol! Ett sådant leende som i filmer får molnen att skingra sig och låta solen bryta igenom, får fåglarna att börja kvittra och blomknoppar att slå ut.

Och så börjar hon springa mot mig där jag står på huk med utsträckta armar och så kastar hon sig i min famn!
 Den känslan av kärlek som jag kände i just den stunden var så överväldigande och härlig att det inte går att beskriva. Ni vet den där känslan att man ska skydda och ta hand om den här lilla personen med allt man har så länge det är fysiskt möjligt – och längre än så. Min älskling. Sitter och ler som ett fån nu,bara av att skriva ner det här. 

Maaaagic mooooments

Vissa stunder är livet bara så bra precis som det är. Jag försöker ju lära mig att uppskatta just de där tillfällena och ju mer jag lär mig att göra det, desto oftare upptäcker jag dem. Jag vet inte om de uppstår mer frekvent för att jag noterar dem på ett annat sätt nu eller om det bara är… lättare att se dem nu.
Ehhhm – did that make any sense?

Vad jag egentligen ville säga var att jag är så tacksam och lycklig över att ha min Tobbe i mitt liv. Han ÄR inte MITT liv, utan VI är VÅRT liv. Vi har en så fin balans och en kontakt som jag uppskattar så fruktansvärt mycket. Under de senaste 3,5 åren har jag ibland stannat upp och tänkt ”ska det inte vara svårare än såhär?”, men svaret är ju nej. Varför skulle det? Vi hade helt enkelt tur och hittade varann tidigt i livet, hittade DET som man kan leta efter hela sin livstid.
Det gör mig så glad. För en gångs skull hade jag tur. Haha. 🙂

Nu ska jag ge Filip, Fredrik & co min odelade uppmärksamhet och krypa ner i sängen hos Tobbe & Puff! Hiihoo. Bisou!