I know the CIA would say ”What you hear is all hearsay”

Imorgon åker Tobbe på konferensresa och blir borta till onsdag. Vilket innebär att jag imorgon måste sova själv. Wääääähhh! Jag är sämst på att sova själv. Jag fryser, är mörkrädd och ligger helt fel. Mina sov-vanor är liksom anpassade efter Tobbis. Åh. Och juste, på tal om det kom jag på att jag inte har avslutat listan ordentligt! Vi gör det nu istället.



Dag 30 – Ett sista ögonblick
Vi hade precis blivit ihop och han hade noterat att jag brukade sova med tv´n på.
 – Varför gör du det?
 – Jag vet inte… Det har blivit så på sista tiden. Det är… en trygghet, typ.
Så kramar han mig och säger, så sakligt och självklart att det inte ens låter fånigt:
 – Men nu har du ju mig, så nu behöver du inte det.

Och nej, sedan dess har tv´n varit avstängd när jag sover.

Dag 29 – Mina ambitioner

Jag klurar fortfarande på vad mina ambitioner är. Men det känns som en sådan sak som jag helst håller för mig själv. Jag kan ha väldigt svårt för att öppna mig om drömmar och framtidsplaner, på allvar liksom, utan att skämta bort det. Jag antar att det beror på vissheten att om jag skulle misslyckas och det inte blir som jag tänkt, då är det bara jag och jag ensam som är medveten om nederlaget.
Självklart har jag ambitioner, men ärligt talat så är de lite luddiga, åtminstone att försöka sätta ord på. För mig är de nog så klara de kan bli… Men med tanke på att det finns de som läser bloggen och ärligt talat inte förstår hur jag tänker egentligen… Jag vill inte göra mig så sårbar. Jag är lite trött på det. På att bli misstolkad och felciterad och allmänt missförstådd.
Saken är den att när man börjar prata om sådant som mål i livet och dylika ting, då ska folk alltid börja förklara för en hur man ska gå tillväga. När de inte har en aning.

Vill ni veta en hemlis? (eftersom att temat är att lära känna mig på 30 dagar och jag inte kan bjuda på några direkt djupsiktiga ambitioner)
Många (de flesta?) tror nog att jag inte har en enda hemlighet, att jag pratar så mycket att det omöjligt kan finnas något kvar som jag inte har berättat. Men egentligen är det ju precis tvärtom. Under alla ord finns det så oändligt mycket som jag inte säger. De uttalade orden är som gruskorn som döljer allt jag inte delar med mig av. Är det inte ofta så? Som när någon frågar ”Hur är det med dig?” och du har en skitrisig dag och känner dig grinfärdig, men ändå svarar ”Jodå, det är braaa…”. Där har ni gruskornen.
Jag brukar tänka att de med störst skådespelartalang är de som ingen tror har det, för de spelar sin roll som normal och bekymmersfri så väl att det tycks omöjligt att han eller hon inte skulle vara fullständigt tillfreds med tillvaron.
Nu låter det här väldigt deppigt, men jag menar inte att det behöver vara dåliga saker man håller för sig själv. Jag är helt enkelt bara en ganska inbunden person – samtidigt som jag förstår att folk tycker att jag är utåtriktad. Det kanske jag är också. Till en viss gräns. Det är Tvillingens förbannelse! Ständigt denna kluvenhet. Haha.

Min stora, grundläggande ambition är att känna frid. Det är vad jag söker i tillvaron. En balans. Tillståndet av ZEN.
De andra… de tar vi en annan gång, okej?

Dag 28 – Det här saknar jag

Jag saknar saker på olika sätt. (Ja, det gör vi ju alla.)
Som sorg t ex. Det är ju en saknad som först är så smärtsam och tung att den tycks omöjlig att härda igenom, men så en dag så inser du att den har blivit något mjukt och varmt inne i hjärtat istället. Uthärdlig. Om än fortfarande ledsam, eftersom någon eller något fattas dig – men uthärdlig. Och på sitt sätt; Vacker. (vilket är ett ord jag är extremt sparsam med eftersom det lätt missbrukas och blir enbart klistrigt och lite cheesy. Urtvättat.) I ordets rätta bemärkelse.
Det är så jag saknar Aina & Isak, farmor och farfar. De dog när jag var 11-12 år. Jag saknar dem fortfarande och undrar ofta hur det skulle varit om de fortfarande fanns, om de hade fått träffa Lilly & Jolene och sett oss barnbarn växa upp. Jag skulle ge mycket för att få bjuda hem dem till oss på en kopp te.
Jag, perserkatten Sudden (farmors ögonsten) och farfar.

Sedan finns det bokstavliga saker som jag saknar!
Och sedan mer förnimmelsen av något, som jag saknar… även om jag vet att de kommer tillbaka snart.
Som att vara solbrun och jätteblond och att kunna gå ut en kväll med jeansshorts och collegetröja.

Dag 26 – Mina rädslor

Efter att vår gamla bil blev förstörd så blev jag mörkrädd. Alltså, jag fick hjärtklappning av att vara ute när det var mörkt. Det begränsade mitt liv något kolossalt under en lång tid och det är först nu de senaste veckorna som jag kunnat promenera till och från jobbet i mörkret utan att ha fruktansvärd ångest och vara övertygad om att något hemskt ska hända.
Med andra ord så har den värsta biten av den fobin gått över, men jag är fortfarande på helspänn och försöker liksom förbereda mig på att något hemskt kan inträffa när som helst när man lämnar huset. Och varje gång jag kommer på mig själv med att känna mig bekymmersfri och utan en tanke på att något att bli förtvivlad över, om vi till exempel är på väg ut till bilen, då är jag tvungen att dra ner mig själv på jorden och tänka ”Tänk om du ser att alla rutor, eller åtminstone en, är krossad på bilen nu – då blir du inte så förvånad om du redan har tänkt på det nu”. Det är någon snedvriden logik formad som någon sorts tvångstanke; Om jag redan har tänkt att det kan hända så har det inte hänt, för det är bara när jag inte tänker på det som det händer.

Men det jag vill få sagt är inte att det här är min stora rädsla. Nej.

Det finns så mycket att vara rädd för i vår värld, minsta lilla sak kan bli farlig om man bara tänker lite extra på det. Om man gör sig det besväret. Det jag är rädd för är att bli så. Den som ser en fara i allt.
Jag har fått känna på lite av det och det räcker. Där kan man tala om att låsa in sig själv i en egenkonstruerad cell.

Annars… är jag mest skrämd av tanken på att det finns en eller flera manusförfattare som är tillräckligt sjuka i huvudet för att komma på alla de störda saker som karaktärerna i SAW-filmerna utsätts för. That´s just wrong.

Dag 25 – En första

Min första parfym som jag verkligen ÄLSKADE var The Body Shops ”Ananya”. Den tillverkas inte längre och har inte gjorts på många år nu, vilket jag sörjer nu – för jag växte aldrig ifrån den eller så, jag fick bara nya parfymer helt enkelt, så när min sista flaska Ananya tog slut så var den inte längre tillgänglig i butik.
Gud, jag kan precis minnas doften! Söt men ändå inte sliskig. En perfekt komposition som inte var varken för tung eller för lätt.
  Första gången jag kände doften var när Jenny fick den i julklapp när hon var kanske 13-14 och jag var följaktligen i 10-årsåldern. Jag kunde smyga in på hennes rum bara för att stå och sniffa på flaskan. Några år senare fick jag flaskan och det som kvarstod i den. Parfymen hade åldrats väl så min lycka var total. Jag använde slut på den och sedan fick jag min allra första egna, NYA flaska i julklapp när jag var 13 eller 14. Ohhh. Lyckan! Då hade de gjort om flaskan, minns jag. Den tidigare hade varit en lite plattare variant med svart kork och en mörklila etikett medan den uppdaterade modellen var högre med en metallfärgad kork av sånt där material som lätt missformas. Istället för en etikett så stod namnet nu pläterat på den matta glasflaskan istället. Jag minns precis känslan av den i min hand… Man skulle nog kunna konstatera att det var med den här doften som min besatthet/fascination/kärlekshistoria med parfymer inleddes. The first love, aahhhw.

Dag 24 – Det här får mig att gråta

Avsked.
Djur som far illa.
Saker som går sönder.
Saker som försvinner.
Filmer, tv-serier, musikvideos, musik, böcker.

Äh. Jag grinar åt det mesta. Ni vet den där Alvedon-reklamen med en stor hund som sitter i regnet och så sitter en liten hund mellan den stora hundens framben och skyddas från regnet? Den får mig också att bli gråtmild.

Dag 23 – Det här får mig att må bättre

Tobbe, min familj, mina vänner, träning, glossy modemagasin, bra tv-serier & filmer, katterna, Bertil (muttis hund), djur i allmänhet, solsken, att vara fin i håret, Taylor Swifts musik, Jewels musik, ja MUSIK i allmänhet – om den inte gör mig ledsen, att dricka vin och snacka om livet och sjunga med i låtar som alla kan och dansa i ett vardagrum tills man blir helt snurrig och svettig, Don Rosa-serier (Kalle Anka, alltså), bikinis & solglasögon, julen, midsommar, frukostar vid havet med favoritmänniskor, att gå hem från jobbet och känna fredagskänslan infinna sig i kroppen, att le.

Dag 22 – Det här gör mig upprörd

Oj. Mycket?! Utöver de självklara sakerna som djurplågeri, barnvanvård, brott och annat så följer här några exempel:

Trångsynthet.
Obefogat otrevligt beteende.
När min dator laggar eller uppför sig allmänt… så som jag inte vill att den ska.
När ett tv-program jag sett fram emot blivit inställt pga fotboll/hockey.

När Superostbågarna är slut på Kvantum när vi handlar för fredagsmyset.
Klotter. 
Gamla oförrätter som man kan komma att tänka på av en slump och sedan inte kan släppa. (suck)
Otacksamhet.
När folk tycks medvetet missförstå.

Dag 21 – Ett annat ögonblick

Det är vår, första veckan i maj och när vi kommer ut från bion så slår kvällsluften mot oss. Den är sval, men inte kall. Det är vår första riktiga ”date” och jag känner hur kärleken ligger där på lur i magen. Tittar vi på varann för länge så ler vi båda två fånigt. Han drar mig till sig och lägger armen runt min midja så att jag kan lägga huvudet mot hans axel medan vi går. Total lycka.