Jag har uttryckt min kärlek för Marian Keyes åtskilliga gånger förr. ÄLSKAR hennes böcker. Jag har samtliga och har läst dem x antal ggr, allihop. Ni vet ju det här. Jag blev SÅ GLAD när jag fick syn på hennes namn i bokstället på Ica Maxi – med en titel som jag inte kände igen, med andra ord: En ny! Gaaahh!!!
För de 99 kronorna så fick den bli min julklapp till mig själv. Jag har börjat läsa den idag, så mitt utlåtande om den får komma senare. Jag tror inte att hon kommer att göra mig besviken.
Jag vet inte om det har att göra med att jag börjat tänka mer kritiskt när jag blivit äldre eller om det har med det faktum att genusfrågan fått större fokus de senaste åren… Det är såklart en mix av båda, vid närmare eftertanke. Anyhow: Det stör mig att Marians böcker lätt hamnar utanför ”finfacket” eftersom de är klassade som chicklits – ett uttryck jag lärt mig att hata numera. Egentligen så är det inget fel på uttrycket i sig. Litteratur för kvinnor. MEN som så mycket annat som råkar rikta sig främst mot kvinnor så bär det ju på en aningens fördummande och förminskande förankring, tyvärr. Har man läst någon av hennes böcker så vet man ju att Marians storhet ligger i att hon kan ta de mest nattsvarta saker ur vår vardag och behandla det med värme men ändå råhet och få oss att skratta åt det och åt oss själva. Hon har skrivit om missbruk, kvinnomisshandel, klasskillnader, aborter, att förlora en närstående, skilsmässor, depression, politik. Och ALLT DET har hon behandlat på ett hänsynsfullt sätt men med glimten i ögat. Älskar henne för det.
Fick en sådär liksom proppmätt känsla när jag såg ”bokpanelen” eller vad de kallas på Nyhetsmorgon imorse. Alltså. Titti från radion och två andra som jag inte ens orkar minnas vad de heter. Titti inledde och berättade om en bok skriven av en brasiliansk författare som var liksom sådär småputtrig. ”Passar att läsa på långflygningar eller när man bara har tid över som man inte vet vad man ska göra med”. Mhm. Okej. Jag köper det. Hon berättade åtminstone faktiskt om handlingen också. Men sedan så liksom ballade det ut i ett enda långt, förvirrande prettosammelsurium av röster när de andra två skulle berätta om sina böcker. Alltså. Jag satt verkligen och försökte ta in vad de sa och framförallt få grepp om vad fan böckerna som de försökte sälja in handlade om… Men när inslaget var över kände jag bara en stor… förvirring. En bok beskrevs med fraser som ”ibland vill man bara dra filten över huvudet”, ”det är härligt när det är suggestivt” och ”jag gillar att verkligen gräva ner mig i det riktigt otäcka” – men INGENTING var en beskrivning av bokens handling. En annan handlade tydligen om ”hur våra tomma, onödiga jobb i vår moderna tid gör våra liv tomma och onödiga”. Okej.
HERREGUD. Så jävla pretto att jag orkar inte.
Sammanfattningsvis: Läs Marian Keyes böcker om ni inte gjort det. Kanske har du läst någon men inte alla? Läs alla! Av den enkla anledningen att de är BRA. Och de får en faktiskt att må bra. PUUUUSSS!
