Jag har inte läst en fysisk bok på över ett år, vilket är HELT HELT SJUKT egentligen, med tanke på hur mycket jag faktiskt uppskattar att ha en bok tillhands. Men jag skaffade BookBeat i början av förra året, vilket är guld värt när man pendlar, och det gjorde mig liksom lite bekväm.

På senaste tiden har jag saknat att läsa, inte bara lyssna, och jag visste precis vad jag var sugen på.

Det är sommartider = jag börjar automatiskt att sakna mina älskade Marian Keyes-karaktärer. Så nu på morgonen gick jag till min bokhylla och tog fram mitt tummade, solblekta och välbläddrade exemplar av ”En oväntad semester”.

Jag har tjatat om den här boken SÅ MÅNGA GÅNGER förr, men den är värd alla lovord. Den – tillsammans med i princip alla Marians romaner – blir nästan bättre för varje gång jag läser den, jag ser nya nyanser i den svarta humorn och förvånas ibland över att jag har större empati för karaktärer som jag tidigare avfärdat.

Om jag skulle hisspitcha den här boken så skulle det bli något i den här stilen:

Rachel är en 27-årig irländska som bor i New York i mitten av 90-talet. Hon gillar att festa och har lite svårt att få livet att falla på plats, som alla andra. En kväll blir det lite mycket av både kokain och sömntabletter. Hennes rumskamrat lyckas inte väcka henne morgonen därpå och misstar en dikt Rachel skrev när hon var hög som ett hus, om en snattare som ”inte kan ta mer” och får samvetskval, som ett självmordsbrev. Plötsligt är Rachel klassad som en missbrukare och hon ger efter viss kamp upp sina försök att övertyga familj och vänner om motsatsen och låter sig läggas in på ett behandlingshem på Irland. Hon behöver ju trots allt vila lite, så varför inte ta chansen när den erbjuds?

Om du inte läst den: GÖR DET!!! Och om du har det: Dags att läsa den igen!! 😍🤓