Torsdag i solen

1) Idag var det BETYDLIGT mer lockande att ta sig ut och gå. Än igår, alltså. Jag tog mig ut vid femtiden igår, när det slutat snöa och i stort sett blivit blaskig barmark igen. Men idag KASTADE jag mig (… inte – men bildligt talat) ut i solen, med ett par solglasögon i nyllet, lyckligt fånleende som den svennebanan man förvandlas till sådana här dagar när våren har rest sig upp på darrande ben efter smockan vintern gav den när den just verkade ha satt sig bekvämt. Jag gick förbi Delimakarna, plockade upp min latte och pratade lite med mutti innan hon var tvungen att jobba vidare.

2) Har ni SETT en präktigare min? Ja. Jo. Här är jag idag iaf. Heejjj hejjj!

3) Jag lyssnar på Amy Schumer’s bok ”The girl with the lower back tattoo”. Jag signade upp för en gratismånad på BookBeat för ett par veckor sedan och har hittills lyssnat på Therese Lindgrens ”Ibland mår jag inte så bra” (5 stjärnor!) och Hannah & Amandas ”Två systrar”-böcker; ”Försoningen” och ”Flykten” (2 resp 3 stjärnor… eller gav jag båda 3? Nåväl – jag kunde inte komma över att jag tyckte att Moa Gammel, som läser böckerna, lät så… ja, fjantig stundtals. Speciellt när hon läste saker som de manliga karaktärerna sa. Hon lade sig liksom till med en konstig högdragen röst, typ som David Hellenius när han imiterar stekare. Hur ska man kunna ta det på allvar?!) Jag började på Amys bok igår och blir sjukt glad och road av den – hon är underbar.

4) ÄNTLIGEN har jag lyckats lägga vantarna på Marabous nya choklad!!!!!!!! Jag har kollat efter den VARJE GÅNG jag handlat i en månads tid nu. Är dock nästan lite rädd för att smaka på den – när man har såhär höga förväntningar kan man i princip enbart bli besviken.

Lang Leav ❤️

”I was ready to give it all up – everything. I was half out of my mind with love. And I didn’t think twice about what I was throwing into the fire, as long as I could keep it burning for just another minute – if only I was allowed to sit awhile longer beside its pale glow.

That was how I loved you in the end. With my body cold and shuddering. With empty hands over smoldering ash, counting out the minutes.”
– Lang Leav, ”In the end”

BÖÖÖHH.

Idag väger jag ett kilo mer än vanligt pga VÄTSKEANSAMLING. Tjohooo. Gotta love that MENSTRUATIONSCYKEL.????????

2016-03-10 11.03.32

Något jag har lärt mig är att sådana här dagar, när jag känner mig SUPERFUL (andra kul grejer med ägglossning: Acne-attack, omväxlande supersugen på sött och salt, ont i nacken, huvudvärk) så hjälper det att, trots att det känns som ett fucking mission impossible, göra mig iordning och piffa till mig. Ie fixa håret, sminka mig, ta på mig något annat än de där t-shirtarna som jag har när jag bleker håret. Det är lite som att man genom att lura ögat att man är snyggare än man egentligen är så lurar man den där lilla grejen man har i knoppen också (hjärnan). Det är ju ändå något som är HELT JÄVLA MAGISKT med att vara tjej – om vi nu tvunget och ofrivilligt ska påverkas av utseendehets under hela vår uppväxt så kan vi åtminstone använda våra kunskaper till att gå från vattenlik till sjöjungfru på en halvtimma i badrummet. Vad kan killar göra när de har fula dagar? På sin höjd dra på sig något snyggt och hoppas att omvärlden ska fokusera på det istället för deras bakissvullna plyte eller dylikt.

Jag läser Caitlin Moran’s ”Konsten att vara kvinna” för andra gången just nu. Första gången jag läste den var i Italien. Jag var EN ANNAN PERSON (herregud, mycket VERSALER idag. Det är för att jag KOKAR inombords – på gott och ont, bör inflikas – pga *hänvisar till inläggets inledning*?) då. Ett annat skede i livet, en annan roll i livet, en annan livssyn. Jag roades av den. Tyckte den var vettig. Drog uppriktig lärdom av den. Men nu upplever jag samma känsla av att läsa samma bok, fast ändå inte ALLS samma bok som jag upplevde när jag läste om ”Glaskupan” i höstas (och den har jag läst betydligt fler än två ggr, som ångestladdad tonåring). Nu tycker jag att den är VETTIG. Alltså. Allt hon säger är så SJÄLVKLART för mig nu. Älskar Caitlin Moran.
Har ni inte läst ”Konsten att vara kvinna” – GÖR DET!! GÖÖÖÖR DET! Den är skitkul! Smart! Och sätter ord på så mycket tankar som du säkerligen burit på men inte kunnat få ur dig ordentligt!

”Do you have a vagina? And do you want to be in charge of it?
If you said YES to both, then congratulations – you’re a feminist!”
– Caitlin Moran

Marian Keyes! Åhhh, Marian Keyes!

Marian Keyes Kvinnan som stal mitt liv
Jag har uttryckt min kärlek för Marian Keyes åtskilliga gånger förr. ÄLSKAR hennes böcker. Jag har samtliga och har läst dem x antal ggr, allihop. Ni vet ju det här. Jag blev SÅ GLAD när jag fick syn på hennes namn i bokstället på Ica Maxi – med en titel som jag inte kände igen, med andra ord: En ny! Gaaahh!!!
För de 99 kronorna så fick den bli min julklapp till mig själv. Jag har börjat läsa den idag, så mitt utlåtande om den får komma senare. Jag tror inte att hon kommer att göra mig besviken.

Jag vet inte om det har att göra med att jag börjat tänka mer kritiskt när jag blivit äldre eller om det har med det faktum att genusfrågan fått större fokus de senaste åren… Det är såklart en mix av båda, vid närmare eftertanke. Anyhow: Det stör mig att Marians böcker lätt hamnar utanför ”finfacket” eftersom de är klassade som chicklits – ett uttryck jag lärt mig att hata numera. Egentligen så är det inget fel på uttrycket i sig. Litteratur för kvinnor. MEN som så mycket annat som råkar rikta sig främst mot kvinnor så bär det ju på en aningens fördummande och förminskande förankring, tyvärr. Har man läst någon av hennes böcker så vet man ju att Marians storhet ligger i att hon kan ta de mest nattsvarta saker ur vår vardag och behandla det med värme men ändå råhet och få oss att skratta åt det och åt oss själva. Hon har skrivit om missbruk, kvinnomisshandel, klasskillnader, aborter, att förlora en närstående, skilsmässor, depression, politik. Och ALLT DET har hon behandlat på ett hänsynsfullt sätt men med glimten i ögat. Älskar henne för det.

Fick en sådär liksom proppmätt känsla när jag såg ”bokpanelen” eller vad de kallas på Nyhetsmorgon imorse. Alltså. Titti från radion och två andra som jag inte ens orkar minnas vad de heter. Titti inledde och berättade om en bok skriven av en brasiliansk författare som var liksom sådär småputtrig. ”Passar att läsa på långflygningar eller när man bara har tid över som man inte vet vad man ska göra med”. Mhm. Okej. Jag köper det. Hon berättade åtminstone faktiskt om handlingen också. Men sedan så liksom ballade det ut i ett enda långt, förvirrande prettosammelsurium av röster när de andra två skulle berätta om sina böcker. Alltså. Jag satt verkligen och försökte ta in vad de sa och framförallt få grepp om vad fan böckerna som de försökte sälja in handlade om… Men när inslaget var över kände jag bara en stor… förvirring. En bok beskrevs med fraser som ”ibland vill man bara dra filten över huvudet”, ”det är härligt när det är suggestivt” och ”jag gillar att verkligen gräva ner mig i det riktigt otäcka” – men INGENTING var en beskrivning av bokens handling. En annan handlade tydligen om ”hur våra tomma, onödiga jobb i vår moderna tid gör våra liv tomma och onödiga”. Okej.
HERREGUD. Så jävla pretto att jag orkar inte.

Sammanfattningsvis: Läs Marian Keyes böcker om ni inte gjort det. Kanske har du läst någon men inte alla? Läs alla! Av den enkla anledningen att de är BRA. Och de får en faktiskt att må bra. PUUUUSSS!

/Bright copper kettles and warm woollen mittens/

När man pluggar och är för fattig för att GÅ UT och göra kul grejer, utan är hemma på lördagarna och ba lalala *drömmer om att jobba och ha pengar* under tiden man bakar, lyssnar på poddar och tvättar.
En dag i en inte alltför avlägsen framtid ska jag se tillbaka på den här perioden och romantisera den på samma sätt som jag på något vridet och konstigt sätt kan se tillbaka på förra vintern och ba ”Naaww, men det var ju ändå något FINT i att stappla runt i en gråtig dimma hela dagarna och ba vara som en robot som ville få dagarna att gå och inleda varje morgon med att först mata katterna och sedan stå med en påse typ frysta ärtor mot ett öga i taget under tiden de åt, för att få ner svullnaden i plytet” (följd av allt gråtande). En dag. Men just nu känns det så jävla rövigt att bo en timma från stan och att inte ha några pengar.

Men. Jag har bakat årets första lussebullar! Och Puff ligger på skrivbordet här bredvid mig, och Lizzie är hemma igen. Och om jag sätter min högst tillfälliga situation i förhållande till allt som pågår i omvärlden just nu, med flyktingkriser och dylikt… Ja, då inser jag ju att jag knappt ens har rätt att klaga. Men just idag är jag lite ledsen och frustrerad över situationen. That’s it. Så måste det få vara ibland.

novemberkoll

OAVSETT så är det mysigt här hemma ju. Jag försöker fokusera på det. Älskar ju egentligen att ägna mig åt min lägenhet. Småpyssla och fixa med den. Den är inte bara min borg, den är en av mina älsklingar. Som en person, en vän. Den plats i världen jag känner mig tryggast på. Jag läste om en bok nyligen (alltså, jag läste den IGEN, jag läste inte om den i en tidning eller såhär som ni gör nu), en bok som funnits i mina tankar sedan förra hösten: ”Höga förväntningar” av Jennifer Belle. (Hittar den bara på engelska nu, men den har några år på nacken – utkom 2001 – så det är kanske inte så konstigt.) Det är en kul, ganska svart och väldigt ironisk berättelse om en kvinna som heter Liv och bor i en underbar lägenhet i New York. Det som gjorde att jag tänkte så mycket på den var att Liv skiljer sig och det hon saknar mest är inte sin fd man, utan lägenheten. Den sörjer hon som om den är en vän som gått bort. Sedan bestämmer hon sig för att bli mäklare. Egentligen så vill jag säga att boken handlar om kärlek till ett hem och sökandet efter ett hem att älska. Och det älskar jag den för!

Ett citat (utan större djup, men som jag ändå fastnade för):
quote
Hon hade den passion i rösten som folk bara får när de talar om sina lägenheter. ”

 

Höga förväntningar

Det är för övrigt Jennys bok, som jag visst har lånat i… typ 5 år? Heeeehe… Jag ber om ursäkt om du saknat den, Jenny! Iaf… Ni förstår kanske vart jag vill komma. När min värld liksom rasade i och med uppbrottet så var det ändå rädslan att förlora lägenheten som var det mest förlamande. Det gjorde fruktansvärt ont att tänka att jag inte bara var tvungen att måla om hela min världsbild och hur jag trott att min framtid skulle se ut i så många år, utan att jag dessutom skulle behöva lämna mitt hem. Varje gång jag har en dålig stund så påminner jag mig om att jag står som ensamt namn på min dörr nu och det kan jag göra så länge jag vill. Det är inget jag bara säger, utan det är helt och hållet sant. Och varje gång så gör den tanken mig sådär pirrig inuti. Lycklig. Den må ligga i Nynäs, en timmes pendel från stan, men den är min och jag är tokig i den! (sneglar på citatet ovan)

Okej, nu ska jag gå ut och gå en sväng (tänkte springa först, men sparar knät till imorgon. Det är ju Sunday Runday, after all), sedan tänker jag mysa in mig här hemma. Kolla på Kardashians, dricka te och äta lussebulle… Njuta av mitt eget ljuvliga sällskap. *självbelåtet skrockande*