Jessica tittar på tv

Igår kväll när jag kollade på Hollywoodfruarna så började jag till slut nästan oroa mig för att mina ögon skulle fastna i ett oskönt läge eftersom jag himlade så mycket med dem. Det har tydligen blivit min nya grej. Jag sitter och rullar med ögonen medan jag har min tekopp under näsan. Irriteras och förfäras över dumheterna jag beskådar i rutan. Skämskudde-ögonblicken. De uppenbart utstuderade ”spontana sägningarna”.
*himlar med ögonen och pustfrustar irriterat*

En bra grej var att jag kom in lite sent i programmet, så jag fick spola tillbaka på TiVon. Vilket ju även innebar att jag kunde spola förbi de längre sekvenserna med Gunilla. Usch. Helst skulle jag bara ha Maria hela tiden. Hon kan få tuffa runt och vara mysig i en timma, vad mig anbelangar.

Emoji-skadad

Jag lärde mig något intressant i måndags kväll:
Tobbe försöker alltid att hålla sig vaken och läsa under tiden jag kollar på Brooklyn Nine Nine på måndagskvällarna. Why? För att jag skrattar så mycket (och okontrollerat) att han blir väckt varannan minut, så han får ändå inte sova även om han försöker.

Jag har länge känt mig ganska skadad av mitt emoji-användande. När Android-uppdateringen som stödjer emojis kom strax före jul var det typ den bästa julklappen han där uppe (eller Googles utvecklare kanske, men det är ju typ samma sak) kunde ha gett mig. LYCKAN! För jag menar… Hur uttrycker jag exempelvis att jag är förfärad/upprymd/exalterad utan min favoritemoji: apan som håller för munnen?! (Han har faktiskt ett namn, Iwazaru, och som många tydligen inte vet: Han är en av de tre visa aporna från den japanska mytologin. *besserwisser*)

DÄRFÖR.
Därför DOG jag när jag såg den här scenen i måndags:

”The english language cannot fully capture the depths and complexity of my thoughts, so I´m incorporating emoji into my speech to better express myself.”

*emoji som skrattar så att den gråter*

Jag älskar New girl♥

Varje morgon tisdag-fredag så tittar jag på avsnittet som TiVo-Jax har spelat in åt mig kvällen före. Det finns ingen bättre underhållning att starta dagen med, fo realz y’all.
Det här citatet var så bra att jag var tvungen att anteckna det mitt i frukosten – jag hade behövt höra det här när jag hade som sämst självförtroende innan jag kom in på programmerarutbildningen! 😀

Ett litet hej.

Vad har jag gjort idag då? 
Jaa… Jag har skrivit en kravspecifikation till min kommande hemsida till webbutvecklingskursen, ätit majssoppa (som blev över från igår), gått på lunchpromenad ute på Lövet med le wimmie, öppnat rolig post från cdon (♥), tränat, ätit pasta, tittat liiiitelite och inte sådär jättesuper-engagerat på hockey med Tobbis, kollat på Simpsons, pms-hetsätit 2 rader mintkrokant och slutligen skrivit ännu lite till på min kravspecifikation.
Jomensåatteehhh. PRODUKTIV DAG! 

Carrie – vem ÄR du egentligen?!

Jag kollar ju på The Carrie Diaries och jag tycker det är en söt serie med skön nostalgivibe. Men det främsta skälet till att man kollar är ju för att man älskar Carrie! (Och är kär i Sebastian Kydd, förstås.) Och man skulle äntligen få veta mer om hennes historia – för det är egentligen inte mycket som ursprungsserien förtäljer om det: Carries ungdom (och större delen av de andra tjejernas också, för den delen) är dold i en mystisk dimma.

Men nu när jag ligger i sängen och slökollar på de där gamla SATC-avsnitten som man sett såå många gånger (på trean, vardagskvällar) så blir jag mer och mer irriterad. Irritationen BORDE ju riktas mot The Carrie Diaries eftersom manuset är skrivet lååångt efter originalserien, men istället blir jag arg på vuxen-Carrie. Som igår, när hon berättar för den där knasiga herren på Vogue att hennes pappa lämnade familjen när hon var 5 år och att hon inte pratat med honom sedan dess. WTF??????? Jag vill skrika:
”NEJ CARRIE; NU LJUGER DU! Din pappa tar ju hand om dig och din punkiga lillasyster under er uppväxt! För din mamma DÖR! DÖÖÖÖR! Och ni alla tre är så ledsna, men klarar er ändå bra eftersom ni har en så fin relation.”
Och förra veckan blev jag arg eftersom de nämnde något om hur Carrie och Samantha träffades och det stämde inte alls ihop med TCD’s storyline.

Men på allvar: Vad är det för fel på manusförfattarna till The Carrie Diaries? Om man nu ska göra en prequel till en så älskad serie – varför tar man sig sådana extrema friheter när det kommer till de mest fundamentala fakta? Har de ens SETT originalserien?
Och jag förstår att de kanske inte tänker att det är samma målgrupp som ska se på tonårsdramat om Carrie, men de måste ju ändå ha räknat med att vi är en stor grupp som ”växte upp” med Sex and the city som skulle tycka det var roligt att se den här serien?
Jag menar… att a) hennes pappa lämnar familjen när Carrie är ett litet barn och låter den ensamstående mamman ta hand om Carrie (och systern?) (SATC) och b) mamman dör i cancer när Carrie går i high school och pappan är very much närvarande och curlar både Carrie och Dorrit (TCD) – det är två väldigt skilda scenarion som dessutom bäddar för två väldigt skilda erfarenheter av hur män är och beter sig. Kunde de åtminstone inta ha synkat den detaljen?

Jag har inte läst The Carrie Diaries-böckerna, men serien är ju baserad på dem. Så egentligen är det väl manusförfattarna till SATC som tog sig friheter – men å andra sidan så är TCD-böckerna skrivna efter att serien blev så stor. Nåja. Nu har jag fått det ur mig, nu kan jag gå vidare i livet. Amen.