Om 2016 var en playlist

JANUARI:

Sista terminen på frontend-utbildningens första dag

”I’m gonna pick up the pieces and build a lego house
If things go wrong we can knock it down”
Ed Sheeran – ”Lego house”

FEBRUARI:

Puff var sjuk nästan hela februari. Det gick ju bra, men det var sjukt påfrestande under tiden.

”I had you figured out, no alternative endings:
No exit signs, no way out”
Rebecca & Fiona – ”Shotgun”

MARS:

En fest av flera under månaden. Det här var Karros födelsedagsfest, helgen innan jag började på min praktik som nu är min arbetsplats.

”Jag borde gå min väg, samvetet väger ton
Jag har nog nått min gräns, det blir min sista gång
Jag säger tack för mig innan jag vänder om
för allt jag sagt till dig har du glömt bort imorrn”
Norlie & KKV – ”Västerbron”

APRIL:

Jag fick jobb och firade med att dricka lots of VIN med Henry.

”Står alltid först i alla led: Jag törs när ingen tror det
Jag kastar bort och börjar om, jag springer från min oro
Och jag dömer ingen längre – har de tänkt det, har jag gjort det”
Veronica Maggio – ”Den första är alltid gratis”

MAJ:

Jag och mina UNDERBARASTE fendrar tog EXAMEN!

”Have you ever tried sleeping with a broken heart?
Well, you could try sleeping in my bed”
Alicia Keyes – ”Try sleeping with a broken heart”

”But I’m not gonna be your constant, I’m not gonna be the other heart – tell that to anyone
We were only children when we said that we would never grow apart: ‘Til death is too long”
Kyla La Grange – ”Never that young”

JUNI:

Försökte fokusera på mig själv och jobbet.

”Like a hummingbird I’ll hover, but never taste the fruit
Like the memory of a lover, that flickers into view
And all the things you wanted, that kept on calling you
and you try, but cannot choose”
Kyla La Grange – ”Hummingbird”
(det här är min mest spelade låt på Spotify 2016)

”Don’t want another drink
I just, just wanna be alone
No, I don’t care ‘bout what you think: I’m going home
Yeah, I’ll stick with hell nos and headphones”
Hailee Steinfeld – ”Hell Nos and headphones”

JULI:

Mådde rövigt (juli är alltid min värsta månad och det här var ABSOLUT inget undantag). Men det fanns bra stunder, som när kidsen hade sleepover hos mig, exempelvis. Och precis innan månaden tog slut… så började det vända på allvar.

”Jag måste bort, jag vill till havet, jag vill glömma dig
Det ligger ensamhet i luften – ingen saknar mig”
Little Jinder – ”Super 8”

”Hey, nothing lasts forever
I just gotta tell it to myself, so one day I can wave it SAYONARA”
Rebecca & Fiona – ”Sayonara”

AUGUSTI:

En av många kvällar med Joppe.

”I’ve been asking all my friends if I should take you back again, but they’ve been saying no to me
‘cause you’ll break my heart again
Put a sign up on my wall to be reminded not to call you – I just can’t be bothered if you break my heart again”
Maja Francis – ”Långsam”

SEPTEMBER:

Den här kvällen sa det liksom bara PANG.

”You’re ripped at every edge but you’re a masterpiece
and now I’m tearing through the pages and the ink”
Halsey – ”Colors”

OKTOBER:

Jag hade – klyschigt, I know, men saaaant!! – hittat min kompletterande pusselbit.

”The vacancy that sat in my heart
Is a space that now you hold”
Justin Timberlake – ”Mirrors”

NOVEMBER:

Fars dag-middag på hamnis: Jag och Jollisbollis byggde med klossar.

”Remember those walls I built?
Well baby, they’re tumbling down
And they didn’t even put up a fight, they didn’t even make a sound”
Beyoncé – ”Halo”

DECEMBER:

NYÅRET! Med mina älsklingar. Åhhhh. Sofia tar bilden. 😻

”I see the whole world in your eyes, it’s like I’ve known you all my life: We just feel so right
So I pour my heart into your hands, it’s like you really understand: You love the way I am”
Rachel Platten – ”Better place”

När det inte blir som man trodde att det skulle bli.

Jag har ju inte varit så himla DJUPGÅENDE privat här på senare år. Pga ANLEDNINGAR. Bland annat så har jag blivit äldre och kanske lite mer… ja, privat överlag. Jag har fortfarande inget jättebehov av att dela med mig av de mest personliga tankarna här, open wide på le interweb. Däremot så har jag kommit till en punkt då jag har en viss distans till vad livet har inneburit de senaste två åren. För sedan hösten 2014 så har ALLT hänt i mitt liv, ungefär. Vilket i sin tur betyder att texter som jag skrivit för mig själv och endast publicerat på ett mer slutet forum under den här tiden, inte känns lika sorgsna och ”nära” längre. Som sagt: Jag har en viss distans nu. Äntligen.
Av feedbacken jag fått efter att ha publicerat dem så har jag förstått att det går att relatera till dem; det är nog som Melissa Horn har försökt förklara, att ju mer personligt man berättar något, desto mer stämmer det in på… i stort sett vem som helst.

Varning för klyscha nurå, men vet ni vad som är det mest framträdande när jag blickar tillbaka och försöker ta in den här tiden? Det faktum att du inte kan planera hur ditt liv ska bli. Allt jag trott mig veta säkert har blivit något helt annat.
Man kan säga att det är det som de här texterna handlar om.

Det började med saknad och drömmar om vit snö. Bokstavligen alltså, jag drömde mycket om snö under den här perioden.

Varje dag av saknad
Smärtan som saknaden åsamkar
Det är inte vettigt
Den är fysisk, som att hålla andan
och känna hur dina lungor nästan sprängs
Den är svart och vit,
Aldrig i färg

Och jag försöker tänka
Att du åtminstone inte är död
Du lever, är tillgänglig, finns där för mig
att ta tillbaka när än jag skulle vilja
Men det är ändå något som dött,
Det känns så.
Det känns så.

Varje dag av saknad så känns det så.
– november 2014

När det nästan hade gått ett år så började jag reflektera mer djupgående.

Hösthimlar
Höstvindarna slet isär oss
Jag tror att det var ofrånkomligt
På samma sätt som vintern ibland
försöker sträcka sig efter Maj
Så var vår sensommar lånad tid.
– september 2015

Ibland var jag uppgiven.

Brevduvor
Vi pratade om brevduvor för några dagar sedan, du och jag,
och hur de inte fungerar som man önskar, de hittar bara till en plats. Sedan måste man hämta hem dem för att kunna sända ett nytt meddelande, till samma plats.

Och det slår mig idag att det är just så vi fungerar just nu. För jag får alla dina meddelanden, jag tar dem till mig och du matar mig med nya. Men mina kommer aldrig fram. Likt vilsna brevduvor tar du inte till dig vad jag försöker säga.

Han säger:
”Jag älskar dig.”
Jag säger:
”Jag vet.”

Han säger:
”Jag vet att jag tär på dig ibland.”

Min brevduva får sitta kvar i sin bur medan jag räcker tillbaka hans.
– maj 2015

… och ibland förvånades jag över insikter jag inte räknat med.

När stormen passerat
Det tog sin tid. Jag var beredd på att jag skulle ha lämnat saker bakom mig när det var över. För att finna frid måste man vara beredd att göra offer.
Vissa saker tog emot att släppa, jag kämpade emot även om jag egentligen visste att det var det rätta.
En del saker var lättare, självklarheter som förpassades till avlägsna och svårgreppbara minnen över bara en helg eller två.
Andra saker var oväntade, som du. Att du skulle bli en av sakerna jag inte bara behövde utan faktiskt ville röja undan var inte vad jag hade räknat med. Men när det var gjort och jag kunde blicka ut över det fridfulla landskapet som bredde ut sig framför mig, helt utan din närvaro, så förstod jag att du hade varit en del av stormen snarare än en klippa att klamra sig fast vid.
– oktober 2015

När det inte blir som man trodde eller ville.

att gå
Jag lämnar dig aldrig
det kommer inte ske
Men jag stannar inte nu
Snälla, förstå skillnaden

Jag kommer alltid att känna dig
i doften av regn
i mina lakan när jag sover
och i babyhåren i min nacke:
Du finns aldrig inte hos mig

Jag lämnar dig inte
och du lämnar inte mig
Vi stannar inte där vi är
Jag måste försöka förstå skillnaden.
– maj 2016

… och när det VERKLIGEN inte blir det.

Avslutet.
Allt jag trodde att du var.
Den som är gjord för mig.
Den enda som känner mig som jag känner mig själv.
Den enda som tycker om mina egenheter.

Inget av det var du.
Inget av det är du.
– juli 2016

… och sedan vände det. SÅ TOTALT. När jag vant mig vid att inte få som jag ville, då fick jag plötsligt allt.❤️

Nu tycker jag att vi lägger melankolin här, klappar den lite mjukt och gluttar framåt. För nu är det december!!! DEN BÄSTA MÅNADEN!

Tre stickprov från en tidslinje

”Mitt gamla jag kanske inte finns att finna längre. Kanske kommer hon aldrig tillbaka. Men det behöver inte vara dåligt. Jag gillar den jag är nu med. Kanske lite mer fragil, men fortfarande kompromisslös när det kommer till det som faktiskt betyder något.”
– utdrag ur dagboksanteckning den 16 augusti 2015

”Vi är så sköra allihop. Varför är det så? Är det meningen att man ska känna sig som ett vrak under den här delen av livet? Och om man inte gör det, är det bra eller dåligt i det långa loppet? Jag menar… Jag är hellre lite labil nu än om 10 år. Men jag och Henry pratade om det häromdagen, att han varit på date med en 23-åring som var ”så sjukt levnadsglad och positiv” att han blev provocerad.
”Hon är fortfarande oförstörd av livet”, sa jag. ”Hon har inte sett mörkret än.”
Och vi nickade i samförstånd, som de två cyniker vi formats till. För det är ändå något så sjukt irriterande med människor som inte har stött på något motstånd i livet överhuvudtaget. Man kan ju inte rå för det, men… så är det.
Min förhoppning är att jag läser det här om fem-tio år och ler åt hur vi tyckte att vi var så jävla kloka.”
– utdrag ur dagboksanteckning den 28 november 2015

”Jag är ledsen men det är bara några lager av mig. I kärnan är jag trots allt lycklig och det är viktigt att komma ihåg.”
– utdrag ur dagboksanteckning den 11 juli 2016

Det har varit ganska stökigt, ganska länge. Men jag känner att jag och livet, vi är sams nu. Har jag haft hjälp till att komma till den här platsen? Ja, delvis. Men allra mest har jag gjort själv. Jag har valt och valt bort, öppnat och stängt dörrar, strövat in på oväntade vägar och släppt in någon som gör mig väldigt, väldigt lycklig.

Det här inlägget känns liksom väldigt avlägset, helt enkelt. Livet, alltså. LIIIVET!❤️☺️

/Your heart got a story with mine/

intensssse
pressadtjej.nu

HEEEJJE!
Den här veckan har gått SÅ FORT. Det har hänt en del både privat och på jobbet. Och med en del så menar jag egentligen MYCKET.😅 Ni vet när man har haft en extremt turbulent tid i livet som man sakta och slutligen äntligen lyckas rida ut? Plötsligt så befinner man sig i lugnet efter stormen. När du minst anade det! Plötsligt bara flyter du runt på ett helt stilla och klart vatten och upplever det där som kallas sinnesfrid. Eller RO I SJÄLEN, rentav!
Och då. Då är det som om goda ting bara kommer till dig. ”Good things comes to those who wait” – fast för mig handlade det mer om att inte alls vänta. Att sluta vänta. Att ge upp. Och att bli överraskad. Av både andras och mitt eget agerande. Positivt överraskad, that is. 💓

I ALLA FALL! Framförallt igår och idag har varit intensiva dagar på jobbet. Kul! Men som sagt: intensivt. Veckan bara försvann. Idag har jag jobbat hemma och det har varit mysigt. 💁🏻☕️

Nu vet ni att jag lever! PUSS!

Juni, juli, augusti – allt känns inte alls lättare då.

Jag ska inte gå in på en massa tunga saker här och nu. Jag har valt att försöka hålla det borta från bloggen på senare år. Men jag vill få det här sagt:

För mig är juli och augusti de tyngsta månaderna på året. Jag tycker att de är pest och pina, ärligt talat. Jag vet inte riktigt varför. Det har liksom inte hänt något speciellt en gång i min barndom *domedagsröst* som har satt spår. Snarare tvärtom. Jag har massor av fina sommarminnen som jag samlat och riktigt lagt på hög under hela mitt liv so far. Men under den senare halvan av mitt liv så har alltså högsommarmånaderna haft ett mörker över sig för mig – jag kan inte beskriva det på ett annat sätt. Summertime sadness.

Ångestdagar är ångestdagar DELUXE och jag kan i princip inte komma ifrån känslan av att vara illa till mods – jag vänjer mig vid den och inser i regel inte det förrän jag tar fram de varma tröjorna och kliver ut genom porten en morgon och tar ett andetag av luft som doftar höst någon gång i september.

Det är ju något så provocerande i det, att inte vara lojt lycklig när solen strålar, dagsljuset har varma toner av gult och livet är eeenklare och friiiare än under resten av året. Eller, om inte provocerande för alla, så är det väldigt svårt att förstå om man inte har tendenserna själv.
Vilket såklart lägger på ytterligare ett lager till det hela. Utöver att jag personligen inte alls upplever mitt liv som enklare eller känner mig mer fri så får jag liksom som ett dåligt samvete över att jag inte lyckas uppbåda DEN STORA SOMMARLYCKAN. Ja, ni hajar. Man vill liksom leverera. Vill inte att andra ska oroa sig. Man mår ju bra. Man är bara inte så jävla glad bara för att det är sommar.

Men. Något jag uppriktigt älskar med sommaren är morgnarna. På DET sättet så var ju DG en strålande arbetsplats. När det är helt tyst ute och knappt ens fåglarna har börjat kvittra än. En mås kanske kluckar lite halvvaket på något tak och det doftar jasmin och fuktigt gräs.
Mellan 05 och 11 är min favorittid på sommaren!

Var rädda om er. Och hoppas att sommaren behandlar er väl. 💕

30.

Nu är det mindre än två månader kvar på mitt 29:e levnadsår *högtidlig stämma*.
Det var något lite speciellt med 29. Dels så matchar ju åldern min födelsedag (29/5) och dessutom så var jag av någon för mig fortfarande väldigt oklar anledning lite fascinerad av att vara 29 år när jag var liten. Ni vet när man lekte familj (mamma, pappa, barn) på dagis? Jag ville alltid vara en av två saker:
A) En schäfer som lystrade till namnet Chefen (jag tyckte att det var supercoolt eftersom de två orden låter väldigt lika när man säger dem, vilket obvi fortfarande gäller! Duuuh)
eller B) en storasyster som var 29 år.
En 29-årig storasyster var liksom den mänskliga motsvarigheten till en schäfer vid namn Chefen på coolhetsskalan när jag var runt 5-6 bast.

Jag har svårt att titta på bilder från tio år tillbaka. Det var ett år som var väldigt… jag vet inte… händelserikt känns som fel ord efter de senaste två åren i mitt liv. Men det var väl som livet är för de flesta i 20-årsåldern, antar jag:  Man liksom driver runt och försöker klura ut hur fan man ska få livet att sätta igång ”på riktigt” och har hybris deluxe mest hela tiden, medan man känner någon slags panik över att inget riktigt är som man trodde att det skulle vara när man blev ”vuxen” (tillåt mig pausa för inflikandet av ett ”hahahahahahahahhhhaaahhahahahahhahah” här bara). Men framförallt så får jag ångest av att se hur jag såg ut!!!!! Min första sommar på DG så gick jag upp i vikt, men viktökningen hade redan startat under våren, då jag befann mig i ett förhållande där huvudsysslorna var att festa samt äta chips och dip, i princip. Och pizza. Och det syns på bilderna från 2006, om man säger så. Jag vet ju dessutom att jag inte mådde bra under den tiden heller, till stor del beroende på att jag inte kände igen mig i den där stora, tunga kroppen.
Så, bara därför måste jag liksom slänga in en bild från sommaren efter, när jag hade gått ner 15 kg och hade ett bättre år på alla sätt och vis.

20s-trio

ANYWAYS. Mitt 29:e år (29-årig storasyster! #lifegoal ACHIIIIEVED. Boom. Jorå! Såatteehhh!) har verkligen bjudit på lika mycket mörker som bländande ljus. Jävlar vad jag ändå tar med mig mycket från de 10 månaderna som varit sedan jag sa hejdå till mitt milt kaotiska 28:e år! Jag tar med mig det bästa och lämnar kvar det dåliga där det hör hemma; bakom mig, paketerat och processat för arkivering.

Jag ser faktiskt fram emot att fylla 30. Jag är där jag vill vara. Hade jag gjort saker annorlunda under de senaste två åren så hade jag högst troligen haft något av en ålderskris, men jag känner mig lugn. 30 år. . . Ja jävlar. This too shall pass.

BÖÖÖHH.

Idag väger jag ett kilo mer än vanligt pga VÄTSKEANSAMLING. Tjohooo. Gotta love that MENSTRUATIONSCYKEL.????????

2016-03-10 11.03.32

Något jag har lärt mig är att sådana här dagar, när jag känner mig SUPERFUL (andra kul grejer med ägglossning: Acne-attack, omväxlande supersugen på sött och salt, ont i nacken, huvudvärk) så hjälper det att, trots att det känns som ett fucking mission impossible, göra mig iordning och piffa till mig. Ie fixa håret, sminka mig, ta på mig något annat än de där t-shirtarna som jag har när jag bleker håret. Det är lite som att man genom att lura ögat att man är snyggare än man egentligen är så lurar man den där lilla grejen man har i knoppen också (hjärnan). Det är ju ändå något som är HELT JÄVLA MAGISKT med att vara tjej – om vi nu tvunget och ofrivilligt ska påverkas av utseendehets under hela vår uppväxt så kan vi åtminstone använda våra kunskaper till att gå från vattenlik till sjöjungfru på en halvtimma i badrummet. Vad kan killar göra när de har fula dagar? På sin höjd dra på sig något snyggt och hoppas att omvärlden ska fokusera på det istället för deras bakissvullna plyte eller dylikt.

Jag läser Caitlin Moran’s ”Konsten att vara kvinna” för andra gången just nu. Första gången jag läste den var i Italien. Jag var EN ANNAN PERSON (herregud, mycket VERSALER idag. Det är för att jag KOKAR inombords – på gott och ont, bör inflikas – pga *hänvisar till inläggets inledning*?) då. Ett annat skede i livet, en annan roll i livet, en annan livssyn. Jag roades av den. Tyckte den var vettig. Drog uppriktig lärdom av den. Men nu upplever jag samma känsla av att läsa samma bok, fast ändå inte ALLS samma bok som jag upplevde när jag läste om ”Glaskupan” i höstas (och den har jag läst betydligt fler än två ggr, som ångestladdad tonåring). Nu tycker jag att den är VETTIG. Alltså. Allt hon säger är så SJÄLVKLART för mig nu. Älskar Caitlin Moran.
Har ni inte läst ”Konsten att vara kvinna” – GÖR DET!! GÖÖÖÖR DET! Den är skitkul! Smart! Och sätter ord på så mycket tankar som du säkerligen burit på men inte kunnat få ur dig ordentligt!

”Do you have a vagina? And do you want to be in charge of it?
If you said YES to both, then congratulations – you’re a feminist!”
– Caitlin Moran

Snart behöver jag lite miljöombyte! + Lite (eller ganska mycket) tankar om att utvecklas

tea and honey, honey
Jag plockade fram mina fina tekanna från Disaster designs igår kväll, diskade av den och bara tindrade med ögonen när jag höll den i mina händer. Ni vet när man nästan har glömt bort att man har något fint och blir påmind om hur glad man är över det så att det känns som att det är nytt? ?✨

Idag börjar jag bli rastlös av att bara vara hemma. Daniel är borta till på fredag och vi har som jag nämnt inga föreläsningar, så jag har liksom inga ärenden eller skäl att åka till stan direkt. Dock så känner jag att jag behöver lite miljöombyte nu. Imorgon har jag bestämt mig för att gå och sätta mig på ett café i några timmar efter frukost. Om jag inte till och med får för mig att åka till skolan… Men tror inte det, tanken på pendeln känns halvlockande just nu, ärligt talat. Hehe.?

Jag fattar inte hur jag kunde få så mycket gjort när jag pluggade helt på distans? Nu känner jag mig instängd och blockerad av att ”jobba hemma” för många dagar i sträck. Då visste jag inget annat iofs. Men om jag skulle resa tillbaka i tiden och upplysa past time Jessica om att hon skulle längta in till Stockholm av ren rastlöshet, så skulle jag tro att det var ett skämt. För att ge en bild av vilken helomvändning jag gjort, ta det här exemplet: Jag tror att det var 2012 eller 13… Något år var jag iaf inte inne i stan på hela året. Det är ju för fan helt sjukt när man ändå bor såpass nära (även om det känns längre och längre bort ju fler dagar i veckan du spenderar på pendeln)! Men jag hade inte behovet  eller lusten och reflekterade inte ens över det då. Jag hade vad jag trodde mig behöva, liksom.
Men det är väl grejen med att växa upp, utvecklas och typ… bli ”vuxen” (sägs alltid med lite trevande röst, och med en sådan där liten höjning på slutet, så att det blir som en fråga): Du växer ur dina comfort zones och skapar nya. Inser att inget är skrivet i sten och att den du var i tjugoårsåldern absolut inte behöver – borde nog inte, faktiskt, åtminstone i mitt fall – definiera vem du kommer att vara i all evighet, tills du tackar för dig och dör. TACK OCH LOV!

Jag tror att min familj fortfarande är lite konfunderade över det här. Det är inte så konstigt. Jag menar – jag blir ju själv lite förbluffad när jag fokuserar tankarna på det. Men jag hoppas att de förstår att allt som ändras och allt jag gjort och gör har varit för att jag behövde det och för att jag inte var genuint lycklig som det var innan. Det kanske verkade så. Jag övertygade ju mig själv om det i perioder. Och ändå så vad det något som inte stämde, som skavde.
Alltså. Livet är aldrig perfekt, till och med Kim Kardashian behöver spendera långa stunder på toa ibland, så att säga. Naiv är det sista jag är. Men livet ska inte vara en ständig kamp för att  hålla sig lycklig. Det ska det inte!! Vissa saker ska liksom komma naturligt. Förstår ni vad jag menar? Ibland är man lycklig och mår bra. Man bara mår bra och reflekterar kanske inte ens över det. Och ibland har man perioder där allt inte är på topp och då känner man sig sämre. Men om du hela tiden under de där bättre perioderna aktivt anstränger dig för att vara lycklig  – är det verkligen äkta glädje och sinnesro?
Jag menar inte att jag var konstant olycklig heller, verkligen inte. Men jag var inte så lycklig som jag har förmåga att vara och bli, för det var för mycket som inte var som det skulle och som inte kändes rätt innerst inne. Det jag har börjat göra är helt enkelt att faktiskt lyssna på vad min magkänsla säger mig. Jepp! DEN GAMLA KLASSIKERN! Jag lyssnar – och sedan försöker jag faktiskt följa den också. Allt kommer att lösa sig. Jag vet det nu, eftersom jag har tagit mig ur ett spår som jag trodde var det enda jag hade.

Det var mycket och många faktorer som gjorde att jag stannade och dröjde mig kvar i den lilla världen jag hade ordnat åt mig. Men ALLT har förändrats. Och det började med mig. Jag har inte anpassat mig efter förutsättningarna, tvärtom. Jag anpassar dem efter mig, för första gången! Kanske tvingade jag mig själv att bli vuxen på det sättet. Min familj har nog haft bilden av mig som extremt… insnöad på hur saker ska vara och bli. Därför har jag förståelse för att det är förbryllande när jag helt plötsligt börjar ändra på saker. Stora saker, som att bryta upp ur ett långvarigt förhållande och som att planera att flytta närmare stan. Men jävlar vad mycket lycka jag ser i min framtid nu, jämfört med tidigare, när jag behövde anstränga mig och måla upp bilder i mitt huvud. ?

Haha, mamio vad text det blev! Sorry. Puss på er iaf!❤️‍?‍

Högt & lågt

Saker jag lärt mig under 2015: 

– Du är aldrig så ensam som du kanske tror att du är ibland. Tvärtom! Om du hör av dig till någon och bara skriver att du saknar honom/henne så kommer du att få kärlek tillbaka, jag lovar.

– Om något skaver: Varför låter du det göra det? Detta innefattar i urval:
* vänner som faktiskt inte är några vidare vänner – Hejdå!
* puckon som delar idiotiska inlägg och åsikter på sociala medier – Avfölj! Ta bort som kontakt!
* saker som skapar någon slags onödig stress i dig utan att du egentligen vet varför – Avfölj! Avböj! Säg upp!

– Det är HELT OKEJ att be om och ta emot hjälp. Det är inget att skämmas över att man inser sina begränsningar och accepterar att vissa perioder i livet är det helt enkelt svårt att stå på helt egna ben.

– Oatly iMjölk höjer kaffet till nya nivåer.❤️

– ”Irish cream”-smaksatt kaffe kan vara årets bästa upptäckt (tack Matilda!).

– Till och med jag kunde lära mig att åka tunnelbana till slut.

– Om du dras med spöken från ditt förflutna så är det bättre att möta dem, acceptera dem och bryta ner dem för att sedan ta babysteps framåt. De kommer alltid att finnas med dig, men de ska inte få ha makt över dig. Du ska äga dem och veta att de har gjort dig lite, lite bättre eftersom du blivit visare av erfarenheterna.

– Rostad fruktkuse + kokt ägg + drottkaviar = världens godaste grej.

Bokslut pt.3

Jag driver någon slags tes som bygger på att för att komma över något så måste man genomleva fyra årstider utan det eller efter att det – vad det nu må vara – hänt.
Man måste se sig själv leva vidare utan det. Under vinterns mörka nätter. När knopparna slår ut på våren. Med sommarsolbränd hud. När höstens löv bäddar in gatuhörnen.
Och sedan, när man har sett sig själv klara allt det där utan den eller det som man inte längre har – då är man framme och det är dags för bokslut. Vad har jag lärt mig? Vad har jag saknat? Vad har jag glömt? Vad har förvånat mig mest? Och man kan framförallt beskåda sig själv utifrån och se att man lever än. Att mitt liv är mitt liv är mitt liv och det är jag som äger det. Jag definieras inte av något eller någon annan än mig själv. Och du kan veta det här redan från början, men det framstår så bländande klart efter dina 4 årstider att du nästan måste blunda.

Är inte det en vettig teori? Jag tror på det.