BÖÖÖHH.

Idag väger jag ett kilo mer än vanligt pga VÄTSKEANSAMLING. Tjohooo. Gotta love that MENSTRUATIONSCYKEL.????????

2016-03-10 11.03.32

Något jag har lärt mig är att sådana här dagar, när jag känner mig SUPERFUL (andra kul grejer med ägglossning: Acne-attack, omväxlande supersugen på sött och salt, ont i nacken, huvudvärk) så hjälper det att, trots att det känns som ett fucking mission impossible, göra mig iordning och piffa till mig. Ie fixa håret, sminka mig, ta på mig något annat än de där t-shirtarna som jag har när jag bleker håret. Det är lite som att man genom att lura ögat att man är snyggare än man egentligen är så lurar man den där lilla grejen man har i knoppen också (hjärnan). Det är ju ändå något som är HELT JÄVLA MAGISKT med att vara tjej – om vi nu tvunget och ofrivilligt ska påverkas av utseendehets under hela vår uppväxt så kan vi åtminstone använda våra kunskaper till att gå från vattenlik till sjöjungfru på en halvtimma i badrummet. Vad kan killar göra när de har fula dagar? På sin höjd dra på sig något snyggt och hoppas att omvärlden ska fokusera på det istället för deras bakissvullna plyte eller dylikt.

Jag läser Caitlin Moran’s ”Konsten att vara kvinna” för andra gången just nu. Första gången jag läste den var i Italien. Jag var EN ANNAN PERSON (herregud, mycket VERSALER idag. Det är för att jag KOKAR inombords – på gott och ont, bör inflikas – pga *hänvisar till inläggets inledning*?) då. Ett annat skede i livet, en annan roll i livet, en annan livssyn. Jag roades av den. Tyckte den var vettig. Drog uppriktig lärdom av den. Men nu upplever jag samma känsla av att läsa samma bok, fast ändå inte ALLS samma bok som jag upplevde när jag läste om ”Glaskupan” i höstas (och den har jag läst betydligt fler än två ggr, som ångestladdad tonåring). Nu tycker jag att den är VETTIG. Alltså. Allt hon säger är så SJÄLVKLART för mig nu. Älskar Caitlin Moran.
Har ni inte läst ”Konsten att vara kvinna” – GÖR DET!! GÖÖÖÖR DET! Den är skitkul! Smart! Och sätter ord på så mycket tankar som du säkerligen burit på men inte kunnat få ur dig ordentligt!

”Do you have a vagina? And do you want to be in charge of it?
If you said YES to both, then congratulations – you’re a feminist!”
– Caitlin Moran

Snart behöver jag lite miljöombyte! + Lite (eller ganska mycket) tankar om att utvecklas

tea and honey, honey
Jag plockade fram mina fina tekanna från Disaster designs igår kväll, diskade av den och bara tindrade med ögonen när jag höll den i mina händer. Ni vet när man nästan har glömt bort att man har något fint och blir påmind om hur glad man är över det så att det känns som att det är nytt? ?✨

Idag börjar jag bli rastlös av att bara vara hemma. Daniel är borta till på fredag och vi har som jag nämnt inga föreläsningar, så jag har liksom inga ärenden eller skäl att åka till stan direkt. Dock så känner jag att jag behöver lite miljöombyte nu. Imorgon har jag bestämt mig för att gå och sätta mig på ett café i några timmar efter frukost. Om jag inte till och med får för mig att åka till skolan… Men tror inte det, tanken på pendeln känns halvlockande just nu, ärligt talat. Hehe.?

Jag fattar inte hur jag kunde få så mycket gjort när jag pluggade helt på distans? Nu känner jag mig instängd och blockerad av att ”jobba hemma” för många dagar i sträck. Då visste jag inget annat iofs. Men om jag skulle resa tillbaka i tiden och upplysa past time Jessica om att hon skulle längta in till Stockholm av ren rastlöshet, så skulle jag tro att det var ett skämt. För att ge en bild av vilken helomvändning jag gjort, ta det här exemplet: Jag tror att det var 2012 eller 13… Något år var jag iaf inte inne i stan på hela året. Det är ju för fan helt sjukt när man ändå bor såpass nära (även om det känns längre och längre bort ju fler dagar i veckan du spenderar på pendeln)! Men jag hade inte behovet  eller lusten och reflekterade inte ens över det då. Jag hade vad jag trodde mig behöva, liksom.
Men det är väl grejen med att växa upp, utvecklas och typ… bli ”vuxen” (sägs alltid med lite trevande röst, och med en sådan där liten höjning på slutet, så att det blir som en fråga): Du växer ur dina comfort zones och skapar nya. Inser att inget är skrivet i sten och att den du var i tjugoårsåldern absolut inte behöver – borde nog inte, faktiskt, åtminstone i mitt fall – definiera vem du kommer att vara i all evighet, tills du tackar för dig och dör. TACK OCH LOV!

Jag tror att min familj fortfarande är lite konfunderade över det här. Det är inte så konstigt. Jag menar – jag blir ju själv lite förbluffad när jag fokuserar tankarna på det. Men jag hoppas att de förstår att allt som ändras och allt jag gjort och gör har varit för att jag behövde det och för att jag inte var genuint lycklig som det var innan. Det kanske verkade så. Jag övertygade ju mig själv om det i perioder. Och ändå så vad det något som inte stämde, som skavde.
Alltså. Livet är aldrig perfekt, till och med Kim Kardashian behöver spendera långa stunder på toa ibland, så att säga. Naiv är det sista jag är. Men livet ska inte vara en ständig kamp för att  hålla sig lycklig. Det ska det inte!! Vissa saker ska liksom komma naturligt. Förstår ni vad jag menar? Ibland är man lycklig och mår bra. Man bara mår bra och reflekterar kanske inte ens över det. Och ibland har man perioder där allt inte är på topp och då känner man sig sämre. Men om du hela tiden under de där bättre perioderna aktivt anstränger dig för att vara lycklig  – är det verkligen äkta glädje och sinnesro?
Jag menar inte att jag var konstant olycklig heller, verkligen inte. Men jag var inte så lycklig som jag har förmåga att vara och bli, för det var för mycket som inte var som det skulle och som inte kändes rätt innerst inne. Det jag har börjat göra är helt enkelt att faktiskt lyssna på vad min magkänsla säger mig. Jepp! DEN GAMLA KLASSIKERN! Jag lyssnar – och sedan försöker jag faktiskt följa den också. Allt kommer att lösa sig. Jag vet det nu, eftersom jag har tagit mig ur ett spår som jag trodde var det enda jag hade.

Det var mycket och många faktorer som gjorde att jag stannade och dröjde mig kvar i den lilla världen jag hade ordnat åt mig. Men ALLT har förändrats. Och det började med mig. Jag har inte anpassat mig efter förutsättningarna, tvärtom. Jag anpassar dem efter mig, för första gången! Kanske tvingade jag mig själv att bli vuxen på det sättet. Min familj har nog haft bilden av mig som extremt… insnöad på hur saker ska vara och bli. Därför har jag förståelse för att det är förbryllande när jag helt plötsligt börjar ändra på saker. Stora saker, som att bryta upp ur ett långvarigt förhållande och som att planera att flytta närmare stan. Men jävlar vad mycket lycka jag ser i min framtid nu, jämfört med tidigare, när jag behövde anstränga mig och måla upp bilder i mitt huvud. ?

Haha, mamio vad text det blev! Sorry. Puss på er iaf!❤️‍?‍

Högt & lågt

Saker jag lärt mig under 2015: 

– Du är aldrig så ensam som du kanske tror att du är ibland. Tvärtom! Om du hör av dig till någon och bara skriver att du saknar honom/henne så kommer du att få kärlek tillbaka, jag lovar.

– Om något skaver: Varför låter du det göra det? Detta innefattar i urval:
* vänner som faktiskt inte är några vidare vänner – Hejdå!
* puckon som delar idiotiska inlägg och åsikter på sociala medier – Avfölj! Ta bort som kontakt!
* saker som skapar någon slags onödig stress i dig utan att du egentligen vet varför – Avfölj! Avböj! Säg upp!

– Det är HELT OKEJ att be om och ta emot hjälp. Det är inget att skämmas över att man inser sina begränsningar och accepterar att vissa perioder i livet är det helt enkelt svårt att stå på helt egna ben.

– Oatly iMjölk höjer kaffet till nya nivåer.❤️

– ”Irish cream”-smaksatt kaffe kan vara årets bästa upptäckt (tack Matilda!).

– Till och med jag kunde lära mig att åka tunnelbana till slut.

– Om du dras med spöken från ditt förflutna så är det bättre att möta dem, acceptera dem och bryta ner dem för att sedan ta babysteps framåt. De kommer alltid att finnas med dig, men de ska inte få ha makt över dig. Du ska äga dem och veta att de har gjort dig lite, lite bättre eftersom du blivit visare av erfarenheterna.

– Rostad fruktkuse + kokt ägg + drottkaviar = världens godaste grej.

Bokslut pt.3

Jag driver någon slags tes som bygger på att för att komma över något så måste man genomleva fyra årstider utan det eller efter att det – vad det nu må vara – hänt.
Man måste se sig själv leva vidare utan det. Under vinterns mörka nätter. När knopparna slår ut på våren. Med sommarsolbränd hud. När höstens löv bäddar in gatuhörnen.
Och sedan, när man har sett sig själv klara allt det där utan den eller det som man inte längre har – då är man framme och det är dags för bokslut. Vad har jag lärt mig? Vad har jag saknat? Vad har jag glömt? Vad har förvånat mig mest? Och man kan framförallt beskåda sig själv utifrån och se att man lever än. Att mitt liv är mitt liv är mitt liv och det är jag som äger det. Jag definieras inte av något eller någon annan än mig själv. Och du kan veta det här redan från början, men det framstår så bländande klart efter dina 4 årstider att du nästan måste blunda.

Är inte det en vettig teori? Jag tror på det.

Förra hösten.

Jag pluggar och älskar det, jag lär känna nya människor, nya underbara favoritmänniskor som tränger sig in i mitt hjärta som jag trodde var trångt nuförtiden, jag dricker mer och framförallt oftare än vad jag gjort på många år, jag är vilsen, jag är hittad, jag tvivlar, jag är säker, jag skrattar, jag gråter, jag åker tåg och strövar runt på gator som jag inte har någon aning om vad de heter, jag lyssnar på musik på högsta volym och har blivit totalt beroende av kaffe igen efter så många års uppehåll, jag försöker bena ut tusen tankar och känslor och intryck varje dag (känns det som) och jag lever. Jag lever och andas och försöker att leva i nuet eftersom det är så lätt att snubbla bakåt eller framåt och innan man vet ordet av så är nuet dåtid och man undrar varför man inte tog tillvara på ögonblick, upplevelser och stunder med vänner.”

– utdrag ur min dagbok på ett annat forum från den tredje november förra året.

Tänk vad skönt det är ändå, att se tillbaka på tiden före något som skakade om hela ditt väsen – efter att du tagit dig igenom det.
Jag känner mig bara sådär fint tacksam och… fridfull i själen på ett sätt jag inte gjort på länge. Hösten alltså. *drömsk blick ut genom fönstret med hakan vilande i handflatan*

/ Like how a single word/ can make a heart open/ I might only have one match/ But I can make an explosion/

Okej. Totalt seriöst plyte här nu. Jag började grina så jävla hårt när jag hörde den här låten första gången (bortsett från att ha hört delar av den på Taylor Swifts instagram, där hon skrålade den backstage på någon av hennes konserter).
Ni vet när man bara vill fulsjunga SÅ JÄVLA HÖGT och du känner dig kär varje gång du hör introt? Waaahhhhhhhhhhh.
Den bara träffade exakt rätt vid exakt rätt tidpunkt. Alltså. THIS IS MY FIGHT SONG!! TAKE BACK MY LIFE SONG! PROVE I’M ALRIGHT SONG!!

… and I don’t really care if nobody else believes
Cause I still got a lot of fight left in me.

/Out of the woods/

Augusti är min månad i år, jag känner det i själen. Cirkeln sluts liksom här. För det var i augusti förra året som jag började känna på mig att det barkade åt helvete med det mest grundläggande i min tillvaro och även om jag inte erkände det ens för mig själv där och då, så visste jag det. Det var som att vänta på att en bomb skulle brisera. Eller en annalkande storm. Det ÄR verkligen så. Precis som det beskrivs i böcker och filmer. Tiden tycks gå snabbare och snabbare tills den rusar fram och plötsligt finner du dig stående i en återvändsgränd; du kommer inte att kunna gå vidare om du inte möter det du försökt fly.
Jag var så rädd. Framtiden var plötsligt suddig. Jag hade under en väldigt lång tid haft åtminstone konturerna för den skarpt utritade, men nu var det som om jag på eget bevåg gjorde ett våldsamt drag med handen över dem, smetade ut och omintetgjorde dem.
Jag har inte ångrat mig en enda gång, oavsett hur skrämmande känslan av att vara fritt fallande var. Det fanns stunder då jag tvivlade, ja. Och är det något som kan knäcka en så är det inte rädsla, utan tvivlet. Stunderna då du blir lamslagen och bokstavligt talat inte vet hur i helvete du ska gå vidare från den här punkten och om det är rätt att följa magkänslan eller om den ljuger. Tvivlet var värst. Däremot så visade sig allt det jag var rädd för vara ofarligt. Det tog ett tag innan jag förstod det, men nu vet jag.
Så. Augusti! Be nice to me.

The monsters turned out to be just trees.

Ytlighet kan vara det fulaste jag vet

Alltså. Det är klart att i princip alla bär på ett visst mått ytlighet och det är väl inget fel med det egentligen. Vi är människor, arten som UPPFANN ytligheten. Större delen av oss skulle ljuga om vi påstod att det första intrycket av en person inte är grundat till stor del av hur personen ser ut. Lyckligtvis så kan man i regel se förbi det. Jag hoppas att det är den större skaran av oss? Det måste det väl vara?

Jag har länge känt att ytlighet på många sätt är kopplat till mognad. Omogna personer har en tendens att vara ytliga. Så vass är min djupa iakttagelseförmåga. Grejen är att jag på senare tid har börjat reflektera över det här mer på allvar. Gjort noteringar om hur ytligheten någonstans går över en magisk gräns för vissa och hur den en dag börjar hämma dem. Man inleder aldrig några förhållanden eftersom man har en bild av hur personen man en dag ska falla handlöst för och få vackra, perfekta barn med och bara i största allmänhet ha en perfekt tillvaro med ska vara. Hur han eller hon ska se ut, tänka, vara, klä sig. Man söker inte jobb som skulle kunna vara hur bra som helst för att de inte verkar tillräckligt kul eller coola på pappret. Alltså. Det är helt stört ju. Sättet som många begränsar sitt eget liv på eftersom de tror att de kan bestämma hur saker ska bli. Okej, jag har hört många lyriska uttalanden om affirmationer, men det här är inte det. Det här handlar om en osund fixering av vad man tror sig veta att man vill ha. Men alltså på riktigt, jag känner en så stor frustration gentemot sådana här människor.

För de har liksom helt missat hela grejen. Jag får lust att ruska om dem och leverera en sanning som jag önskar att de kunde ta till sig och därefter sätta igång att leva istället för att bry sig så förkrossande mycket om vad de kan tänkas göra för intryck på andra och om deras garderob är korrekt sammansatt och creddig.

Livet GÅR inte att planera och bestämma över. Sorry, men det är något alla som lite tveksamt börjar kalla sig vuxna har fått inse eftersom de har fått erfara just det. Saker händer som påverkar en och som MAN INTE KAN STYRA ÖVER. Känslor ändrar karaktär, uppfattningar om vad man gillar och tycker är snyggt ändras, vänner kommer och går (och det kan vara något fint och inget dåligt alls) och ens hälsa kan förändras. Du kan till och med gå ut genom dörren en morgon, bli påkörd av en buss och aldrig mer komma hem. Eller så gör någon som står dig nära det. DU KAN INTE STYRA LIVET. DU ÄR LIVETS BITCH.  Okej? Så sluuuuuta, sluta, sluta se mer på inredningen på ett fik än på personen som du träffar där. Sluta tänka att det tyder på dålig smak att han eller hon inte har något emot plaststolar framför dyra designvarianter. Och ge folk en chans, även om de har andra åsikter än du. (Okej, då menar jag liksom inte att du måste lyssna i en timme på någon du tycker ser halvtrist ut som berättar om sitt arbete med SD’s valkampanj, i dylika lägen stöttar jag alla beslut att avbryta samtalet, men ni hajar vad jag menar va?) Ja. Så säger vi. Ge alla och allt en chans. För ärligt talat så är det svårt att känna någon jättestor sympati för någon som inte inser att det är hen själv som begränsar hennes eller hans liv.

/Come join the murder/

Ibland känns livet sådär som i det allra sista avsnittet av SoA, när Jax slutligen tar av sig sina vita Jordans och drar på sig ett par svarta mc-boots.
Man vet att tung skit måste göras. Så man förbereder sig på att köra rätt in i det.

När jag ska göra jobbiga grejer brukar jag alltid försöka fokusera på känslan efteråt, lättnaden när det är avklarat. Det är belöningen, liksom. Jag är där nu. Redo att (till skillnad från Jax) ta på mig mina vita sneakers igen.

/Come join the murder/ Soar on my wings/ You’ll touch the hand of God/ And he’ll make you king/
– The white buffalo & The Forest Rangers, ”Come join the murder”