SEPTEMBER!

HEEEEEJ!!
Så lycklig att det faktiskt är september nu. Och jaa, känner nästan lite dåligt samvete gentemot alla sommar-lovers därute, men alltså nu har ni haft ert, nu är det dags för oss som älskar våra stickade tröjor, PSL och mysiga doftljus att få ha vår tid, okej?

Daniel fyller år idag ❤️ Han fick frukost på sängen och hans mami, papi och lillebror har varit här på em och fikat. Mysigt!!!

Jag kom tillbaka från min löptur för snart 40 minuter sedan och sitter vid köksbordet och slösurfar, planerar julbloggsinlägg (jag testar något nytt tillsammans med ett gäng andra grymmisar till julbloggare i år!), lyssnar på Säker stil-podden och dricker smoothie. Är lite bummed out på det faktum att vi inte har 11:an för tillfället pga ComHem VS Discovery-gate. De brukar ju leverera min mysfix på söndagskvällarna!! Antingen med Bachelor/Bachelorette eller med en cheesy, totalt förutsägbar Hallmark-film. Nåväl. 🤷🏼‍♀️

Ska hoppa in i duschen nu. Tjoflöjt!

Höst!! Hurra!

Jag har haft en… hm… Lite rörig vecka. Fast röran var mest i mitt huvud just den här veckan, hehe. Det berodde främst på att jag var tvungen att ta mig en ordentlig funderare och på sätt och vis omvärdera min PLAN. Ni vet, den där planen som man nästan har utan att man riktigt vet om det själv?
Jag var tvungen att fatta ett beslut – ett JÄTTEHÄRLIGT och FANTASTISKT beslut, ska tilläggas – och när jag står inför så stora val som det här var, så får jag EXTREM ångest. För ärligt talat: När du har två exakt lika grymma alternativ, hur i helvete väljer man?! Svaret är magkänslan, jag vet, jag vet.
Fast det var närapå omöjligt att känna av vad den sade den här gången. MEN nu har jag gjort mitt val och det känns skönt, främst för att den där fasen när man går i valet och kvalet är vidrig. Och nu kan jag äntligen bara slappna av och fokusera på fortsättningen. Hurra!!

Mina tankar har en tendens att hamna i något av en domino-situation när de väl har satt igång de stora kugghjulen. Därför har den här veckan varit en sådan där när man ifrågasätter saker, gärningar och relationer för min del. Vad behöver jag i mitt liv för att känna mig tillfreds och lycklig? Vad skulle jag må bättre av att – i brist på bättre uttryck – plocka bort?

Alla har vi väl relationer som i princip bara finns där för att de alltid gjort det. När man får ut absolut noll och inget av dem: Varför har man kvar dem? Det känns som det oftast rör sig om barmhärtighet. I tio års tid har jag aktivt hållit avstånd från någon, ändå känns tanken att säga rakt ut till den här personen att jag klarar mig alldeles utmärkt utan den som en onödigt grym handling. Att dennes vara eller icke vara i mitt liv idag gör varken från eller till.
… BORTSETT från de stunder när man hörs av och man blir påmind om hur långt ifrån den här personen man är idag. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag är inte den tjejen som den här personen var vän med, längre. HERRE-MIN-GUD vad jag INTE är henne längre. När jag tänker på det… Jag talar inte ens på samma sätt längre. Min integritet har växt medan mitt tålamod för vissa beteenden har krympt.
Den här veckan kände jag hur jag stod på kanten och tvekade, för vad är egentligen värst: Att låtsas ha kvar något som inte längre finns för att du inte vill såra någon, medan åren går… eller att vara bryskt uppriktig?

För att avrunda med något lättsammare:
Höjdpunkterna på veckan var FRUKOSTKLUBB med några av mina älsklings-fendrar, TAYTAY:s nya SINGELSLÄPP och kräftskiva med Daniels familj igår. 💖 🎉

 

”I am no longer accepting the things I cannot change. I am changing the things I cannot accept.”
– Angela Davis

✨ | I KNOW GOOD THINGS ARE COMING | BECAUSE I’M MAKING THEM HAPPEN. | ✨

”So please ask yourself:
What would I do if I weren’t afraid?
And then go do it.”
– Sheryl Sandberg

Augustis första dag 2017 har levererat. Känner mig tokglad och PEPPAD till tusen på MITT NYA JOBB! 🎉⭐️

Augusti!!

Det är augusti idag och jag har en sådär "skolstart/nya tider"-vibe över mig.

Nuförtiden är det en härlig känsla, tycker jag, medan jag förr alltid upplevde ett slags vemod som bara steg i och med skolstartens annalkande. Sommarlovets sista ljuva dagar and all that jazz.

Framförallt i år så har jag längtat efter den här starten! Jag är såååå OVER WITH sommaren nu. Eller… Åtminstone den vedervärdiga luftfuktigheten i kombination med värmen.
Ja. So sue me. 💁🏼🤷🏼‍♀️

På håret.

Jag plockade ut mina extensions idag – och jag kommer inte att sätta i dem eller några nya. Inte inom den närmaste framtiden åtminstone.
Mitt egna hår måste få vila nu, efter nästan 1,5 år av tyngd från löshåret. Jag är okej med det! Det känns faktiskt… Befriande.

Mina extensions har liksom blivit något av en snuttefilt, en trygghet. Jag har känt mig OÖVERVINNERLIG med dem! Men de har också tagit sjuuukt mycket av min tid – tid som jag ser fram emot att få lägga på annat. Bland annat ska det bli underbart att kunna tvätta håret utan att det ska ta timtal av torkning och fix.
LYXEN!
Jag kommer att sakna mitt långa, tjocka svall, men allt pyssel runtomkring ska bli ljuvligt att slippa. 😊😍💇🏼✨

✨/so just dance dance dance/✨

Just nu känns livet liksom… Bara ganska gött.
Och jag HATAR det uttrycket egentligen.
Men bara en enkel överblick av mitt instagramflöde ger faktiskt en rimlig sammanfattning av hur det känns just nu:

Livet är inte en hopplös gåta att lösa (jämt), utan mer en labyrint där man ibland faktiskt kan välja att bara PLÖJA IGENOM väggarna istället för att gå vilse.

Puss!

Moi ♥️ Moi

Jag har aldrig haft problem med att sysselsätta mig själv. Att vara själv har varit något jag har valt snarare än att bli lämnad åt. När någon frågar vad jag gör när jag är för mig själv och inte gör något speciellt så blir jag lätt lite ställd; Det finns ju alltid något att göra? I synnerhet i vår moderna tid (ursäkta klyschan).

Jag kan utan problem spendera en halvtimma med att sitta och like:a och sortera bilder på weheartit eller unsplash, läsa bloggar, kolla runt på webbshopar, titta på vloggar på youtube… Jag har snarare svårt att greppa hur man kan finna sig sysslolös nuförtiden? Nu kan jag ju till och med kombinera två saker jag älskar: att promenera och att läsa, tack vare ljudbokstjänster.

Jag är en av dem som uppskattar social media och möjligheten att hålla mig up to date med vad mina vänner gör och dem om vad jag har för mig – utan att behöva ha direktkontakt med dem hela tiden! Ahhh, teknikens under.

”Psychologists now believe that social media is a really
valuable tool for introverts, because it allows them to communicate
and even network on their own terms.”
– Sophia Amoruso, ”#GIRLBOSS”

Men. För ja, det finns ett sådant. Ibland tar mitt behov av att klara mig själv och vara ifred överhanden. När jag är ledsen är ett bra exempel på detta. Jag isolerar mig och orkar inte ens tänka tanken på att ha sällskap. Och det är helt okej. En stund. Ett litet tag: beroende på vad som har hänt. Men förr eller senare kommer jag alltid till en punkt då jag vet att jag borde låta mig distraheras, kliva ut från mitt dystra fort och låta mig svepas med i andras energi och välvilja.

Jag vet det här nu. Och egentligen har jag nog vetat det länge, men saker händer i livet som fördunklar och får en att glömma saker som man alltid har sett som självklara. Det är LIVET™ for you, damer och herrar.

Under en tidsrymd som varade lite för länge så fann jag mig periodvis inte lika bekväm med att vara själv längre. Snarare så kunde jag komma på mig själv med att känna mig ensam istället. Det är en dålig sak, i synnerhet för någon som älskar att vara för sig själv i vanliga fall. Det var under den här tiden som det gick upp för mig att så som jag mådde då – och hade gjort till och från sedan jag gick i gymnasiet – inte var något man måste klara på egen hand, att det var en sjukdom. Och vet ni? Sjukdomar ska man ta emot hjälp för.

Under våren har jag fördjupat mig i min självkännedom. Eller, de senaste tre åren har jag i princip tagit varje dag som ett steg i att gå till botten av vem jag faktiskt är och vad jag tycker om att göra, vad som gör mig illa till mods, vilken typ av människor jag graviterar mot, får energi utav och vilka jag mår bäst av att inte lägga mer energi än nödvändigt på.
Det handlar inte nödvändigtvis om att klippa band eller helt utesluta folk från din tillvaro hit och dit – ibland är ju det rent praktiskt inte möjligt.

Så, detta var vad jag gjorde för att fördjupa mig i min självkännedom:  Jag läste böcker om att vara introvert. Och myyyy goodness, var DET igenkänning på hög nivå!? Svar ja. Och mer än jag hade någon slags eureka-upplevelse gällande just den biten att jag är ett skolboksexempel av en introvert personlighetstyp (det var ärligt talat ingen ENORM överraskning) så upplevde jag en sådan befriande känsla av att DET ÄR OKEJ.

Det är okej att känna sig fysiskt utmattad efter att ha haft sitt ”social mode” i ON-läge under x antal timmar. 
Det är okej att längta efter att få vara hemma helt ensam från morgon till läggdags en lördag. 
Det är faktiskt helt, alldeles, superjätteokej att inte ens vilja hänga med sin allra bästa vän jämt, att inte vara tillgänglig dygnet runt, att välja sig själv framför andra och annat när man känner att man behöver det. Eller inte ens behöver, utan bara vill det.

När det kommer till förhållanden och relationer generellt så dras vi ju till människor som vi känner förstår oss. Som begriper sig på den lustiga lilla människan som vi alla är innerst inne, med knasiga vinklar och underliga vrår. Det är så enkelt, på det finaste av vis, att tycka om och uppskatta någon som ser allt det och som får en att känna sig förstådd. Men det är så lätt att gå vilse i det och glömma bort att försöka förstå oss själva.

DET är vad jag har jobbat med att göra under de senaste åren. En vanlig reaktion när jag nämner det för andra är ett par förvånat höjda ögonbryn och en spontan kommentar i stil med ”men du verkar så trygg i dig själv ju!”.
Ja, jag vet! Visst är det fantastiskt?! (Hehehe.) Men att ha stark integritet och att genuint tycka om sig själv behöver inte vara samma sak. Det ena kan vara en följd av det andra, men de behöver inte följa tätt inpå varann.
Man kan kanske sammanfatta det som att för att komma dit där jag är idag, det vill säga en irriterande harmonisk och självgod ensamvarg med skarpa sociala förmågor, var jag tvungen att tvivla på mig själv tusen gånger om. Men varje gång så bevisade jag i slutändan för mig själv att jag gjorde rätt – jag hade följt min magkänsla för att jag innerst inne förstod att det var vad jag behövde för att komma vidare.
Jag har lärt mig att förstå mig på mig själv bättre och bättre och därmed verkligen tycka om mig själv.

Varför har jag komponerat det här inlägget just nu?
För att sista gången jag kan minnas en stund då jag inte tyckte om att umgås med mig själv var för snart ett år sedan.
Det var sista gången jag lät tron på att någon annan inte ville umgås med mig, färga av sig på min förmåga att trivas i mitt eget sällskap. Den gången, för ett år sedan, plockade min lillasyster upp mig, tog hand om mig och såg till att jag inte kände mig ensam längre. Jag bestämde mig för att köra mitt race, efter det. Jag äääälskar att umgås med dem jag håller av, men jag älskar min egentid också. Båda sakerna är lika dyrbara för mig. Men jag behöver mer av det senare. Och det är okej!

Umgås bara med dem du tycker om – och se till att du själv är en av dem.

Puss!