Vi åt en sen frukost idag, såpass sen att det faktiskt är mer korrekt att kalla den brunch. Jag hade öppnat upp köksfönstret och glasen på balkongen och nedifrån vägen och centrum hördes hojtandet och tutandet från studentflaken.

Jag får alltid en så bitterljuv känsla i kroppen när jag tänker på studenten, alltså min egen. Det var en underbar dag på många sätt, men jag – liksom så många andra – vaknade upp med en känsla av ”WTF SKA HÄNDA NUDÅ?!” dagen efter.
Jag blir faktiskt illa till mods av att minnas det. Önskar att jag den dagen hade kunnat få se som en skärmdump av mitt liv idag, fått KÄNNA hur mitt liv är idag. Bara i en sekund. Det hade räckt: varit lite svalkande balsam på min oroliga, ängsliga, tonårsångest:iga och så jätte-jätte-vilsna själ. [insert tonerna av Anna Ternheims tolkning av ”Shoreline”]
(lyssnade faktiskt på den på repeat dagen efter studenten, i sann emo-anda)

Jag är definitivt inte avundsjuk på dem, men jag gläds åt deras glädje. Det är något så oskuldsfullt och naivt i den – livet har helt enkelt inte hunnit vara en utmaning för de flesta av dem än. Och det är bra. Det är en av fördelarna med att växa upp i ett land som Sverige.

När jag tog studenten:
– var jag ihop med en kille som inte var snäll. Han var faktiskt en jävligt oskön snubbe, enkelt uttryckt.
– hade jag just färgat håret mörkt igen efter att ha varit blond sedan sjätte klass.
– doftade jag av Britney Spears första edp ”Curious”.
– rökte jag. Inte bara feströkte alltså, utan jag var en rökare. Ugh.
– var jag arbetslös hela sommaren. Därefter jobbade jag som diskplockare på Storpub i Nynäs en gång i månaden medan jag pluggade på komvux.

Inte mycket är som då, nu. Tack gode gud. Det mesta känns ju liksom ganska naturligt att det inte är detsamma idag.
Vi pratade om det där med att jag var ihop med en så sjukt oskön snubbe och att det ju är något som är ganska vanligt för tjejer i den åldern, det där att finna sig i att behandlas illa och förminska sig själv i ett förhållande. Jag kan ju bara tala för mig själv, men jag kan ju se ett samband mellan att jag själv kände mig så vilsen just då (”Vad ska jag göra när jag blir stor?”, ”Vem är jag egentligen?”, ”Vad håller jag på med?” etc) och det faktum att jag var med någon som a) var 5 år äldre (”vuxen” i mina ögon vid det tillfället. HA. HA. HA.) och b) ansåg sig ha rätt att bestämma åt mig vad jag hade för åsikter och vad jag ville och borde göra med mitt liv.

Det var ju enkelt. Om jag inte själv vet vad jag vill så kan jag ju lika gärna låta någon annan berätta det för mig.
Weeeell… Det visade sig ju relativt snabbt ändå att så inte var fallet. Men jag var ändå ihop med honom i exakt ett år. Synd på ett säkert annars trevligt år.

Det är många, många år sedan jag använde ”Curious” sista gången. Men det var min signaturdoft ett tag och jag tycker fortfarande om den – bara inte på mig. Men när jag känner en dust av den komma mot mig från någon på tuben eller på stan så blir jag glad och nostalgisk. Den påminner mig om en tid som är behagligt avlägsen.

Rökningen, komvux, diskplockningen. Det är de där lite trista, grå sidorna av livet. De som mest är utfyllnad och inte ger något specifikt innehåll. Mixen av de tre sakerna tillsammans ger mig lite lätt ångest. Överlag när jag tänker på mitt liv mellan studenten och fram till sommaren året efter, när jag började på DG, så ser jag det framför mig i grått. Men ärligt talat har minnena från den perioden bleknat. Det är trots allt över 10 år sedan. (HERREGUD.)