Eureka!

Det ”tvångsbeteende” som din kropp fastnat i, i form av nagelbitande eller hårpillande, kan de facto vara ett tecken på att du är perfektionist, enligt några forskare vid University of Montreal.
(källa)

Själv är jag ju både nagelbitare och hårpillare (flätar hårtestar utan att tänka på det när jag tänker). Det måste ju göra oss som är både och till SUPER-PERFEKTIONISTER? Mhm.

30.

Nu är det mindre än två månader kvar på mitt 29:e levnadsår *högtidlig stämma*.
Det var något lite speciellt med 29. Dels så matchar ju åldern min födelsedag (29/5) och dessutom så var jag av någon för mig fortfarande väldigt oklar anledning lite fascinerad av att vara 29 år när jag var liten. Ni vet när man lekte familj (mamma, pappa, barn) på dagis? Jag ville alltid vara en av två saker:
A) En schäfer som lystrade till namnet Chefen (jag tyckte att det var supercoolt eftersom de två orden låter väldigt lika när man säger dem, vilket obvi fortfarande gäller! Duuuh)
eller B) en storasyster som var 29 år.
En 29-årig storasyster var liksom den mänskliga motsvarigheten till en schäfer vid namn Chefen på coolhetsskalan när jag var runt 5-6 bast.

Jag har svårt att titta på bilder från tio år tillbaka. Det var ett år som var väldigt… jag vet inte… händelserikt känns som fel ord efter de senaste två åren i mitt liv. Men det var väl som livet är för de flesta i 20-årsåldern, antar jag:  Man liksom driver runt och försöker klura ut hur fan man ska få livet att sätta igång ”på riktigt” och har hybris deluxe mest hela tiden, medan man känner någon slags panik över att inget riktigt är som man trodde att det skulle vara när man blev ”vuxen” (tillåt mig pausa för inflikandet av ett ”hahahahahahahahhhhaaahhahahahahhahah” här bara). Men framförallt så får jag ångest av att se hur jag såg ut!!!!! Min första sommar på DG så gick jag upp i vikt, men viktökningen hade redan startat under våren, då jag befann mig i ett förhållande där huvudsysslorna var att festa samt äta chips och dip, i princip. Och pizza. Och det syns på bilderna från 2006, om man säger så. Jag vet ju dessutom att jag inte mådde bra under den tiden heller, till stor del beroende på att jag inte kände igen mig i den där stora, tunga kroppen.
Så, bara därför måste jag liksom slänga in en bild från sommaren efter, när jag hade gått ner 15 kg och hade ett bättre år på alla sätt och vis.

20s-trio

ANYWAYS. Mitt 29:e år (29-årig storasyster! #lifegoal ACHIIIIEVED. Boom. Jorå! Såatteehhh!) har verkligen bjudit på lika mycket mörker som bländande ljus. Jävlar vad jag ändå tar med mig mycket från de 10 månaderna som varit sedan jag sa hejdå till mitt milt kaotiska 28:e år! Jag tar med mig det bästa och lämnar kvar det dåliga där det hör hemma; bakom mig, paketerat och processat för arkivering.

Jag ser faktiskt fram emot att fylla 30. Jag är där jag vill vara. Hade jag gjort saker annorlunda under de senaste två åren så hade jag högst troligen haft något av en ålderskris, men jag känner mig lugn. 30 år. . . Ja jävlar. This too shall pass.

Ytlighet kan vara det fulaste jag vet

Alltså. Det är klart att i princip alla bär på ett visst mått ytlighet och det är väl inget fel med det egentligen. Vi är människor, arten som UPPFANN ytligheten. Större delen av oss skulle ljuga om vi påstod att det första intrycket av en person inte är grundat till stor del av hur personen ser ut. Lyckligtvis så kan man i regel se förbi det. Jag hoppas att det är den större skaran av oss? Det måste det väl vara?

Jag har länge känt att ytlighet på många sätt är kopplat till mognad. Omogna personer har en tendens att vara ytliga. Så vass är min djupa iakttagelseförmåga. Grejen är att jag på senare tid har börjat reflektera över det här mer på allvar. Gjort noteringar om hur ytligheten någonstans går över en magisk gräns för vissa och hur den en dag börjar hämma dem. Man inleder aldrig några förhållanden eftersom man har en bild av hur personen man en dag ska falla handlöst för och få vackra, perfekta barn med och bara i största allmänhet ha en perfekt tillvaro med ska vara. Hur han eller hon ska se ut, tänka, vara, klä sig. Man söker inte jobb som skulle kunna vara hur bra som helst för att de inte verkar tillräckligt kul eller coola på pappret. Alltså. Det är helt stört ju. Sättet som många begränsar sitt eget liv på eftersom de tror att de kan bestämma hur saker ska bli. Okej, jag har hört många lyriska uttalanden om affirmationer, men det här är inte det. Det här handlar om en osund fixering av vad man tror sig veta att man vill ha. Men alltså på riktigt, jag känner en så stor frustration gentemot sådana här människor.

För de har liksom helt missat hela grejen. Jag får lust att ruska om dem och leverera en sanning som jag önskar att de kunde ta till sig och därefter sätta igång att leva istället för att bry sig så förkrossande mycket om vad de kan tänkas göra för intryck på andra och om deras garderob är korrekt sammansatt och creddig.

Livet GÅR inte att planera och bestämma över. Sorry, men det är något alla som lite tveksamt börjar kalla sig vuxna har fått inse eftersom de har fått erfara just det. Saker händer som påverkar en och som MAN INTE KAN STYRA ÖVER. Känslor ändrar karaktär, uppfattningar om vad man gillar och tycker är snyggt ändras, vänner kommer och går (och det kan vara något fint och inget dåligt alls) och ens hälsa kan förändras. Du kan till och med gå ut genom dörren en morgon, bli påkörd av en buss och aldrig mer komma hem. Eller så gör någon som står dig nära det. DU KAN INTE STYRA LIVET. DU ÄR LIVETS BITCH.  Okej? Så sluuuuuta, sluta, sluta se mer på inredningen på ett fik än på personen som du träffar där. Sluta tänka att det tyder på dålig smak att han eller hon inte har något emot plaststolar framför dyra designvarianter. Och ge folk en chans, även om de har andra åsikter än du. (Okej, då menar jag liksom inte att du måste lyssna i en timme på någon du tycker ser halvtrist ut som berättar om sitt arbete med SD’s valkampanj, i dylika lägen stöttar jag alla beslut att avbryta samtalet, men ni hajar vad jag menar va?) Ja. Så säger vi. Ge alla och allt en chans. För ärligt talat så är det svårt att känna någon jättestor sympati för någon som inte inser att det är hen själv som begränsar hennes eller hans liv.

Åh Britney… ♥

bild via bitterblondin

Jag vet inte riktigt vad jag ska säga om Brit´s outfit på bilden ovan, det känns nästan som om hon slår något rekord. Jag tror det är joggingskorna och strumporna som hon bytt ut de sedvanliga uggsen med som gör det. Annars är det ju en ganska regelrätt Britney-på-stan-outfit: Linne med synliga bh-band kombinerat med ett par pyjamas(?)shorts. Och så förstås hennes karaktäristiska hårtofs mitt uppe på hjässan. Jag vet inte om det är ett erkänt uttryck, men jag har kallat den där uppsättningen för en ”Britney-tofs” sedan typ 2003. Tror inte att jag är ensam om det. 
Nu kanske det låter som om jag rackar ner på Britney, men det är faktiskt motsatsen jag vill göra. Säga vad man vill om henne, men hennes privata klädstil har nog ingen stylist ens fått komma i närheten av. Och det tycker jag att hon ska ha cred för! När jag ser paparazzibilder av henne på stan med fula fyrkantiga solglasögon (trendig stil anno 2002), slitna uggs, smutsiga mjukiskläder och så hennes tofs… då kan jag sucka lättat och veta att vissa saker förändras aldrig. Att ”Big bang theory” är fruktansvärt överskattat, OLW´s ostbågar är de godaste, Hitlers mustasch är ett tecken på ondska och så Britneys privata klädstil. Några fasta punkter att förankra sina värderingar i, liksom. 

Förstå hur mycket SKIT hon fått för sin tofs genom åren! Och ändå håller hon fast vid både den och sin stil. En av anledningarna till att man måste förlåta henne för de senaste årens skivor. Dessutom verkar hon ju ha kommit något magiskt på spåren: bilderna under är från slutet av 2004. Ser hon en dag äldre ut på bilden från häromdagen? NEJ! 

via google

Det här med att sova riktigt, riktigt gott.

I love my bed!

… Det gjorde jag inatt. Jag drömde massor, men det var ganska roliga drömmar (och ett resultat av att jag är gaaanska mycket på instagram – jag drömde att jag befann mig i miljöer jag sett där, haha) som kändes som evigheter. Och när Tobbe gick upp somnade jag om på en halv sekund, vaknade som i en dimma efter en halvtimma och var sådär skönt fast samtidigt lite läskigt förvirrad. Trodde att jag hade stängt av mitt alarm på något sett, men det hade inte ringt än. När Tobbe sen sa hejdå ytterligare en halvtimma senare så hade Puff sedan länge lagt sig uppe vid mitt huvud och vi somnade tillsammans om och sov som två stockar genom minst 3-4 snoozningar av mitt alarm som jag inte har något minne av att ha hört what so ever. 
Inte ens när jag väl kommit upp och ut på min morgonpromenad före frukost – I SNÖN – så kände jag mig riktigt vaken. Först borta vid Kullsta (typ 10 minuters promenad för er som inte bor i Nynäs) började jag känna att ”okej, jag drömmer nog inte det här, jag ligger nog inte kvar i sängen egentligen, trots allt”. Haha. Lite störd känsla, men så skönt. Hur ofta sover man egentligen sådär supermegajättemagiskt gott? Sådär så att istället för att det känns som om man bara lagt huvudet på kudden och blundat i någon minut när alarmet ringer så har det känts som om man sovit det dubbla timantalet än det man har? Magiskt.
Glädjen av en riktigt god natts sömn är faktiskt lite underskattad, om ni frågar mig. Haha.

”Typer, klasser och objekt”

Jo. Det är kapitlet jag har uppslaget i boken jag har bredvid mig. Jag gillar programmering2 just nu, för nu i början är det mesta repetition och då får man ju känna sig smart och duktig som redan kan 80-90% av det vi går igenom. NÅVÄL, det lär inte vara länge till.;)

Jag kan ta det ganska lugnt idag, fick iväg båda mina inlämningsuppgifter för veckan igår så jag börjar titta lite på vad vi ska göra nästa vecka och så tänkte jag avsluta tidigt och ta helg.☺

Jag har pratat med tre nu på morgonen också och meckat lite med mina abonnemang. Det blir en ny telefon och ett nytt modem till mitt mobila bredband (äntligen kom jag ihåg att ta tag i det!). Jag älskar min SEM Arc sååå mycket, men den tär på mitt tålamod väääldigt ofta numera. Jag fattar inte vad det är med mig och mina telefoner – de har en levnadstid på runt 1,5 år sedan börjar de sakta die on me.
Samtidigt vet ni ju att jag är tekniknörd – en ny telefon är typ det roligaste som finns. Den här telefonen hade jag tänkt ha ett tag till egentligen, eftersom BlackBerryn stendog tidigare än beräknat. MEN eftersom jag typ är ett med min lur så måste jag kunna lita på att den gör det jag vill att den ska göra. Den får inte ta bort ljudet från spotify när jag är ute och går, tex. Jag får en mindre hjärnblödning av frustration då. Jag lovar – stressnivån i min kropp de stunderna (som har varit typ varje pw de senaste veckorna) är inte hälsosam. Jag kan typ känna hur det susar i huvudet för att jag blir så arg. Hahaha.

Oh well. Nu, om när det händer de närmaste dagarna, så kan jag trösta mig med att en Samsung Galaxy S3 är på väg till mig:) (Jag tror killen jag pratade med var övertygad om att jag hittade på att det var fel på min telefon för att jag ville ha en iphone5, när han föreslog den och jag sa nej kunde jag riktigt höra hur han faktiskt började tro mig, hahah.)
Dessutom ska jag få en modern variant av mobilt modem, så jag slipper den förbannade DONGELN (anno 2008) när jag väl använder det.
Jag tycker alltid att jag får bra hjälp och service av Tre, inget är omöjligt och de är ärliga och tydliga med vad som gäller (iofs är jag bra på att fråga om sådant jag vill ha förtydligat också) och eftersom jag själv jobbar med kundservice så är det sådant jag uppskattar☺
  Jag kan verkligen ruttna ibland när jag går in på deras facebook-sida och allt folk gör är att klaga och skriva konstiga saker om kundservicen och själva produkten som oftast känns misstänkt ogrundade. Jag vet inte… Ibland undrar jag om mänskligheten är uppdelad i två typer (utöver de som har en iphone och de som inte har det): De som tar sig tid att framföra sin åsikt till VARENDA tänkbar sak som de inte gillar och de som bara tar sig tid att framföra den när de verkligen uppskattar den.
Jag kan känna att den senare delen (ja, jag räknar mig själv dit, hehe) kanske inte lägger lika mycket tid på det, men när vi väl gör det så är det trovärdigt. Förstår ni min tanke? Det finns en jävla massa saker jag inte gillar, men jag pratar hellre om det jag tycker om, vill rekommendera och framhäva.

För att återvända till mitt abonnemangsmeckande så blev iaf summan av kardemumman att jag kommer undan en hundring billigare i månaden fast med typ samma tjänster och en bättre (eftersom den är ny och pigg) telefon. Det var inte ens vad jag var ute efter, men jag klagar inte!

Tankar i halvtid (på året).

Imorgon är det juni. (!)
Herrejesus. Året går m a o in på halvtid. That´s crazy. Jag har ju knappt vant mig vid att skriva den där 12:an på bankningslapparna på jobbet? Det var nyår för typ två veckor sedan? Och häromdagen fick älskade lilla Bertil somna in?

Nej. Det var ju visst inte så. Vilket omtumlande år 2012 har varit ändå, so far! Ett år för nystarter och avslut. Gripande härligt och olidligt smärtsamt. Livet tar helt enkelt i lite extra, sparkar ifrån med all kraft längst ner från bottnen och flyger upp högt över ytan.
  Jag tror att livet går lite i cykler. Vissa år känner man på sig att jävlar, det här blir ett år fyllt av milstolpar. Senast jag hade den här känslan var 2007. Det hände mycket då och det händer mycket nu. Känslan av att veta att jag kan släppa taget och dras med är uppfriskande och befriande och jag känner mig väldigt lyckligt lottad just nu. Jag har så mycket att vara tacksam för. Och en stor del av glädjen ligger i att mycket av det – långt ifrån allt, men mycket – har jag ordnat för alldeles själv. Att finna sig själv tar tid och jag har snubblat och tagit mig upp om och om igen, och nu står jag här med omplåstrade knän och armbågar och ett leende som går inifrån och ut.
  Och jag vet att mycket kan raseras i ett litet ögonblick, men JAG  och det jag står för inför mig själv: Det kommer att vara oförändrat. Och det är ju just den vetskapen som jag ska vika ihop, lägga ner i en ficka och plocka fram när det kommer motgångar och tuffa tider.

Jag fick höra av en person förra veckan att jag befinner mig utanför en grupp och att jag behöver ta mig in och ta min plats, ta mitt ansvar i den. Saken är bara den att min plats är utanför gruppen och det är inget fel i det. Jag måste inte vara i centrum för att fungera väl med andra och mig själv – jag är mitt eget centrum och det har jag alltid varit. Jag har aldrig tillhört någon specifik klick, utan varit den som kan flyta mellan de olika grupperna och trivas lika bra överallt. Det är ingen svaghet i mina ögon, det är en av mina största styrkor. Så, med all respekt till personen som sade detta, så har jag efter lite fundering kommit till slutsatsen att det inte stämmer.

Nu har jag flummat loss alldeles för mycket och jag har faktiskt jobbhelg på g, så jag ska sova nu. God natt mina små kycklingar!♥

Några avslutande väl valda (not) ord.

Åhhh vad jag ser fram emot en förändring. Det kommer att bli magiskt och jag är SÅ JÄVLA LADDAD.
Vissa vet redan vad det rör sig om men jag försöker hålla det lite low key tills det är mer uppstyrt och ”på riktigt”. Ni kommer få veta sedan, förstås. Jag är livrädd för att jinxa något men kan ändå inte helt hålla käften om det, haha. Sorry.

Jag beställde precis den här bok-boxen. Har velat ha de där böckerna i flera år, men så har jag glömt bort att beställa dem hela tiden – fram till nu! Ser fram emot den leveransen. 🙂

Nu säger Puff åt mig att gå och lägga mig, så det ska jag göra. Jag hör Tempur-kudden ropa mitt namn också, den ba: ”Jeeeessssssssssicaaaa! Jeeeeeessssiiiicaaa! Komsi komsiii!”

Och förresten, det här med sommartid… Alltså. Varför? ORKA! Kör vintertid året runt istället… eller sommartid… vilket det nu är som forskarna menar är den ”korrekta” tiden att leva efter. Man blir ju bara dum i huvudet av det här hattandet. Just när man är på väg upp ur vår-tröttheten – då ska man tvingas gå upp en timma tidigare på morgnarna. WTF????????? Det spelar ingen roll om jag går och lägger mig vid samma klockslag som annars, jag är lika efterblivet trött ändå nu. Gaaaah. Förr om åren (i min ungdoms dagar) kunde jag inte bry mig mindre – bortsett från om man var på krogen och oroade sig för att de skulle stänga en timma tidigare eller hoppades på att de höll öppet en timma längre – men de senaste åren har det verkligen SUGIT APRÖV varenda gång det är dags för sommartid.

Oh well. Nu går vi och lägger oss, vänner. Jag jobbar 17.00-21.30 imorgon (kasst) så jag har åtminstone sovmorgon. GONATT!♥