Några avslutande väl valda (not) ord.

Åhhh vad jag ser fram emot en förändring. Det kommer att bli magiskt och jag är SÅ JÄVLA LADDAD.
Vissa vet redan vad det rör sig om men jag försöker hålla det lite low key tills det är mer uppstyrt och ”på riktigt”. Ni kommer få veta sedan, förstås. Jag är livrädd för att jinxa något men kan ändå inte helt hålla käften om det, haha. Sorry.

Jag beställde precis den här bok-boxen. Har velat ha de där böckerna i flera år, men så har jag glömt bort att beställa dem hela tiden – fram till nu! Ser fram emot den leveransen. 🙂

Nu säger Puff åt mig att gå och lägga mig, så det ska jag göra. Jag hör Tempur-kudden ropa mitt namn också, den ba: ”Jeeeessssssssssicaaaa! Jeeeeeessssiiiicaaa! Komsi komsiii!”

Och förresten, det här med sommartid… Alltså. Varför? ORKA! Kör vintertid året runt istället… eller sommartid… vilket det nu är som forskarna menar är den ”korrekta” tiden att leva efter. Man blir ju bara dum i huvudet av det här hattandet. Just när man är på väg upp ur vår-tröttheten – då ska man tvingas gå upp en timma tidigare på morgnarna. WTF????????? Det spelar ingen roll om jag går och lägger mig vid samma klockslag som annars, jag är lika efterblivet trött ändå nu. Gaaaah. Förr om åren (i min ungdoms dagar) kunde jag inte bry mig mindre – bortsett från om man var på krogen och oroade sig för att de skulle stänga en timma tidigare eller hoppades på att de höll öppet en timma längre – men de senaste åren har det verkligen SUGIT APRÖV varenda gång det är dags för sommartid.

Oh well. Nu går vi och lägger oss, vänner. Jag jobbar 17.00-21.30 imorgon (kasst) så jag har åtminstone sovmorgon. GONATT!♥

You´ll always find your way back home

På bilderna: Lizzie nu ikväll, i sann prydnadskatt-anda samt moi, på jobbet tidigare idag.
När jag har en pissig morgon och humöret bara är surt, surt, surt när jag kliver ut genom porten för att gå till jobbet – då sätter jag på Hannah Montana/Miley Cyrus på Spotify:en. Ibland är Disneychannels skapelser det enda som duger, liksom. Jag vet inte varför, men oftast hjälper det. Det är så lättillgängligt men ändå peppande liksom. Glatt. Motsatsen till surt.

Ni fattar.

Nu har jag bestämt hur jag ska ha semester i år. Lite senare än förra sommaren blir det, jag vill vara klar med högsäsongen när jag går och komma tillbaka när den är över. Sååå om det blir som planerat så flyr jag fältet innan Stockholmsveckan drar igång, haha. 🙂
Jag är sugen på nya tatueringar. Jag har typ fyrtio olika små idéer känns det som. Vissa är motiv och vissa är ställen jag vill ha något på. Gaaah. Det är inte bra att ha sin tatuerare närvarande på sin arbetsplats – man blir påmind om det hela tiden då jue!
En grej jag tänkte på när jag gick till jobbet för någon vecka sedan: Är det inte ironiskt att de vita strecken på övergångsstället blir röv-hala när det blir kallt? Borde inte de vara typ antihalk-behandlade, liksom? Jag vet inte hur många gånger jag hållit på att ramla när jag går över Nynäsvägen nu i vinter.

Hej. Jag älskar mitt liv.

Jag satt och funderade på vad jag skulle kunna blogga om idag. Det har just inte hänt något, för jag jobbade ett Dolly Parton-pass (9-5), gick hem via stan när Bee bytte av mig i frakten och köpte med mig en vaniljlatte att förtära under vägen. Kom hem och landade i soffan, eftersom det är repriser av avsnitt vi redan sett av Byggfällan så tittade Tobbe på Simpsons med mig istället idag (måndagskvällarna har blivit lite av vår tv-kväll tillsammans med Sveriges Mästerkock-timman på onsdagar). Åt youghurt och tog kort på Puff när han satt på golvet nedanför och tiggde. En vanlig dag. Ingen särskilt bloggvänlig dag, sedd ur händelserikedomens vinkel, så att säga.

Och så gick jag in på Charlotta Flinkenbergs blogg och hamnade på det här inlägget, som ledde mig till den här bloggen. Och då kändes min dag väldigt betydelsefull, på något sätt. Jag har inte ont någonstans, jag är inte sjuk, jag orkar jobba och jag behöver inte skriva avskedsbrev till min familj. Herregud. Jag kan tycka att jag ändå är bra på att uppskatta de små sakerna i vardagen, men ibland är det bra med en realitycheck.

Jag har träffat Linda som varit här och hälsat på sina föräldrar. Jag tror att vi båda förstår att det var sista gången som vi ses, ingen av oss sa något om det. Det är så fruktansvärt svårt med avsked. Tack fina Linda för att vi kunde ses i helgen. Kom ihåg att jag håller tummarna, hårt!! 

Avsked. Vilket sorgset och tungt ord det är ändå.
Hennes mans avslutande ord i det sista inlägget får mitt hjärta att brista. Älskling, jag hoppas du tycker det blev bra. 
Det tror jag hon tycker.

Ett behov av att behöva.

Min nya grej som jag tänker införskaffa till hushållet är en kaffemaskin. Typ en cirkelformad Dolce Gusto, kanske (den vita är så snygg och skulle bli muy, muy tjusig i vårt svarta kök). Fast det voooore ju nice med en sådan där lite mer värsting som har ett sånt där flashigt rör som man skummar mjölken till ens latte med… Men då klättrar man snabbt uppåt i siffror.

Det är konstigt det där med hur ett behov kan uppstå som ur tomma intet. Hur man en dag kan vakna och bara inte vara kapabel till att förståååå hur man har kunnat leva utan en viss pryl.
Det lustiga är att jag gillar det, på något vis. Formad och uppväxt i ett konsumtionssamhälle så finner jag någon märklig slags trygghet i att behöva något jag inte behövt förut. Som om jag har satt fingret på något som gjorde att mitt liv inte riiiiktigt var komplett men att jag nu kan inleda mitt mission för att fullända det.
Alltså: En Nescafe Dolce Gusto. Det var DET jag saknade i mitt liv! Jag som inte ens visste att något saknades imorse!

”Minnet är bra men kort, hö hö hö”

Jag gick vändan MOT centrum idag när jag gick ut (istället för att börja åt det hållet och avsluta med att handla på Willys, kanske bör förklaras) eftersom att jag skulle hämta ut mina lila tassles (TASSLESSSS!! OH OH TASSLES!!) som kommit från ellos nu. Och visst var jag på Konsum, javisst. Köpte skinka och julmust. Men halvvägs hem, med påsar från Konsum, Konditoriet (lunch) och Hemtex så slår det mig att inte fan har jag hämtat ut mina tassles inte. Gaaaahhhh.
Jag orkade inte gå tillbaka för att återigen kämpa mot motvinden med mina kassar så det fick vara. Får ta det imorgon om jag inte får ett ryck och rullar nerför backen och hämtar dem ikväll. Men hur irriterande är det inte när man glömmer det ursprungliga skälet till att man befinner sig på ett ställe? Svar: Mycket.

bild via google


Stora, betydande händelser.

Jag har hittat 4 ljus som jag trodde att jag hade råkoll på, men som jag upptäckte igårmorse att jag inte alls hade råkoll på. Det är alltså såna där lite tjusigare fancypants-ljus i olika färger som man kan köpa per styck på Hemtex (allt vardagligt till hemmet som kan köpas per styck tycker jag är fancypantsy), som jag visste att jag hade tagit tillvara på för att undvika att de hamnade i någon av ”salig mixjävel”-lådorna på vinden (okej, det är bara en låda som det faktiskt står så på, men tro mig – de är fler). Vi har ju fortfarande ingen lampa över matbordet, så igår morse när ljuset på bordet behövde bytas insåg jag alltså att de inte var där jag trodde de var.
Som ni som läser bloggen regelbundet nog vet så tycker jag inte om att tappa bort saker. Det grämer mig å det grövsta. Äter upp mig inifrån. Och allt sånt där, ni vet. Jag gillar det verkligen inte.
Jag gick och funderade på var fasen de kunde vara hela gårdagen.
Jag gissade att de trots allt lyckats nästla sig ner i en av de där lådorna, så jag gick upp på vinden och letade men där var de inte. Så kommer jag ner igen. Frusen och irriterad. VAR FAN ÄR LJUSEN?
Och så får jag en idé. Jag stegar fram till skrubben i hallen med Bekväm-pallen i högsta hugg (jag är sååå kär i denna skapelse, måste jag bara inflika. Jag hade haft glädje av den redan i den gamla lägenheten, men i den här där det är så högt i tak så är den oumbärlig för att komma åt saker i köket, garderoberna, ovanpå tvättmaskinerna och i skrubben). Att ta sig in i skrubben just nu är att ingå en kamp med typ 10 ihopvikta flyttlådor som vilar där för tillfället. I övrigt är skrubben faktiskt uppstyrd, men de där förbannade lådorna gör det till ett äventyr att försöka få fram något därinne. I alla fall så lyckas jag klättra upp på palklen därinne – och TA-DAAH! Där är de! Nerklämda i kassen med julpapper och diverse prylar till inslagning som hänger högt upp på väggen.
Aaaahh! Känslan när man hittar något som man sökt! Man blir ju så NÖJD. Bröstar upp sig och tycker man åstadkommit stordåd. Jomenvisst.

För en stund sedan hände en annan ovanlig sak. De ringde från Aller media.
När vi adressändrade så får man ju kryssa i olika företag och sådant som man vill ska bli notifierade av ens adressändring och då kryssade jag i Elle, eftersom jag prenumererar. Tydligen så var det en intresseanmälan snarare än informationsdelning.(?)
Såhär lät nämligen samtalet, på ett ungefär:
 – Hej Jessica, det här är – insert killnamn som jag ej minns – på Aller Media. Du har visat intresse för vår tidning Elle!
 – Jaa, jag prenumererar på den.
 (förvånad paus)
 – Jahaaaa, så du ÄR prenumerant? Jaaaja, för vi har fått information om att du visat intresse för Elle i och med din adressändring.
 – Jaa, jag fattade det som att de skulle få min nya adress då… Eftersom jag har en helårsprenumeration som jag förnyar med jämna mellanrum.
 – Ja dåså, då ska du få fortsätta ha en trevlig dag!

Hur ofta HAR man redan det som de ringer och vill få en att köpa?? Hahaha. Att flytta innebär så mycket festliga, oväntade saker.

Sådärja, nu har jag delat med mig av dessa två betydelsefulla händelser. Nu är frågan; Ska jag montera lådan eller kolla på Bonde söker fru (som jag missade när jag jobbade i onsdags) först? Duscha är ingen idé före lådan, för blir man inte varm av slitet så blir jag det av att jag blir så frustrerad. Fast det gäller iofs mest Jysk´s grejer. Fan vad jag hatar Jysk´s monteringsinstruktioner. Det gör för övrigt även många av de som jobbar på Jysk, det vet jag genom mycket säkra källor. 😉

Ibland spelar det ingen roll vad man säger

… allt kan sägas emot. Och hur ska man orka ha en diskussion när man knappt orkar ta fram tillräckligt med ord för en vanlig middagskonversation ur vokabuläret?
Tidiga jobbmorgnar bidrar knappast till några större framgångar för någon inblandad part, liksom.
Men hur svårt ska det vara att ta in vad någon har sagt och förklarat upprepade gånger? Och varför ska man dumförklara personen som man inte ens bevärdigat med att lyssna ordentligt på genom att vilja få det att framstå som att hon/han är naiv? Var är respekten i det förhållningssättet egentligen?

Just nu så har jag en mindre period av ett väldigt stort behov av att be folk att sluta avbryta, sluta börja tänka på vad de ska säga innan jag ens har pratat klart och att istället faktiskt ta in vad det är jag säger.
Ja, jag önskar rent allmänt att vissa bara kunde [hålla käften och lyssna] istället, för att tala klarspråk.
Det kan bero på sömnbristen, men just nu är jag bokstavligt talat fysiskt utmattad av bara tanken på att föra ett längre samtal med någon som ändå bara har förutsatt sig att ha ett motargument till allt jag lägger fram.
Så. Fruktansvärt. Tröttsamt.
Snälla, kan vi inte enas om att vi blir bättre på att respektera andras vilja att bli hörda – på riktigt?
Det skulle göra mig så JÄVLA glad. Just sayin.

Nu tänker jag gå och lägga mig. Och imorgon ringer inget alarm vare sig 04.20, 04.40 eller 05.10. Det lär dröja till nästa gång:D Underbart.

Det är inte bara jag som blir äldre

… tittade precis in på Style Rookies blogg för första gången på åtminstone 1½ år och noterar att hon fyllt 15! Och har blivit så söt!! Jag minns när hon var 13 och bokstavligt talat såg ut som en liten tant med ful frisyr och gråfärgat hår… Håhåjaja.
Jeeeesus, tänk att fylla 15.

Insåg just att det är 10 år sedan jag fyllde 15. Jag. Är. Så. Gammal.