3 tankar i mitt huvud just nu:

bilder via bl a weheartit… minns inte alla:/

Ett: Som jag sa till Tobbe tidigare idag; Jag längtar inte efter att flytta från vår lägenhet – vårt nuvarande HEM, men jag längtar efter att flytta till något nytt. Ni förstår, va? Det är inte det att jag inte trivs med vår lägenhet, tvärtom tycker jag hemskt mycket om den, mer än någonsin nu när den börjar kännas någorlunda ”klar” liksom. Inredningsmässigt, vill säga. Men jag ser fram emot att flytta till något nytt, när vi hittar det som känns rätt för oss. Nästa plats att sticka ner bopålarna på, liksom.

Två: Ni vet folk som skyltar med att de ”rensar sin vännerlista” på facebook? Och när de har gjort det så skriver de en självgod statusuppdatering á ”Rensar vännerlistan, det behövdes verkligen – om ni läser detta så är ni uppenbarligen kvar! Höhöhö”. Ni vet dem?
Folk som skriver sådana statusuppdateringar vill JAG ta bort från MIN vännerlista.

Tre: Just nu så gör jag ironiskt nog något av en mental dylik rensning bland människor jag hyser förtroende för. Det finns så mycket falskhet därute… Utan att drabbas av total paranoia så vill jag bara försöka utröna vilka som faktiskt skulle hålla min rygg så som jag skulle hålla deras om det blåste hårda vindar. 
Jag är en sådan person som utgår från att människor jag lär känna är snälla och godhjärtade. Vilket i sin tur är ganska fantastiskt med tanke på att jag är en person som jag vet att vissa bara inte kan låta bli att störa sig på. Hahaha, jag vet att det låter löjligt, men det är sant! Jag har haft min beskärda del av skitsnack genom åren, jag lovar. Som tur är bryr jag mig oftast inte. Jag blir lite irriterad kanske, men sedan går jag vidare. OM det nu inte visar sig att det är från någon som jag faktiskt litar på. Då blir jag illa berörd. Omskakad. (not stirred)
Som tur är har detta inte hänt många gånger. I synnerhet inte sedan gymnasiet, för när man växer upp lite så blir man ännu bättre på att se människor för vad de är och vad de gör och uppskatta de små detaljerna i deras personlighet som gör dem så vackra. Eller fula.
Som jag sa till finingarna Natha & simon när vi hade vinkväll senast; Jag tror att jag är en sådan som man antingen älskar eller hatar… Men ger man mig lite tid så gillar man mig ganska bra. Haha;)
Anyways; Med risk för att låta som en hemlig agent så har jag skäl till att ifrågasätta vissa förtroenden just nu. Och det är tråkigt. Men nödvändigt.

Nu ska jag sova! Över å ut.

Det är bra att glädjas över de små sakerna!

klicka för större!
1) Vårt Xbox 360 250GB . Isn´t she a beauty? Detta är kärlek på hög nivå. (om ni undrar vad lurvet i vänstra kanten på bilden är så är det Lizzies huvud – hon ville också beskåda och fascineras över underverket)
2) När Jenny, Jens & Jollis var här på middag förut så klagade jag på att svampen i min sås fastnade i min visp hela tiden. Då sa Jenny ”Du får skaffa en ballongvisp!”. Jag hade inte ens tänkt på det, jag tänkte mer att vad är det för skillnad på en visp och en visp? Men nu förstår jag. Nu förstår jag alltihop. Med vispar. I en ballongvisp fastnar inte svampen. Ett av livets stora uppenbarelser drabbade mig.

Som ett trollslag hade Kvantum specialpris på just sådana förra veckan. Jag fick en rosa. Yaaay.

3) Jag är ju lite fixerad av sockerskålar också, utöver tekannor och koppar. Nu har jag bytt från Ikeas ”Ödmjuk” till Price & Kensingtons ”Amelia” som jag köpte på Kränku (i Visby) i somras. (Jag är för övrigt såååå sugen på den tekannan också. Vet att jag stod och pillade på den då i somras, men i slutändan var jag för snål – och blev påverkad av Tobbes onda öga, som alltid dyker upp när jag är i närheten av tekannor… som jag inte redan äger, alltså.)

4) Ibland kan man fynda i sin egen källare. Hur underbart är inte det faktumet? Mycket, om ni frågar mig. De här tekopparna (2 st) fick jag av Jossan i julklapp för en hel massa år sedan. (Någon gång på gymnasiet – så många år sedan.) Jag har inte använt dem så mycket, eftersom pappa har en fobi för omaka muggar (kanske är därför jag är precis tvärtom?) och bara vill ha Höganäs-muggar i köksskåpet. Han kan på sin höjd acceptera att Kerstin köper dem i lite olika färger – men aldrig enstaka. Söta pappa. ;D I alla fall så ledde detta till att jag stoppade undan mina koppar och dylikt som jag hade i väntan på den stund jag flyttade hemifrån. Och när vi väl flyttade hit så hade jag redan så mycket framme i skåpen när jag hittade lådan med de här att de fick vila därnere ett tag till. Nu har jag dock rensat lite och tagit ner lite glas som vi inte anväder – så nu fick de komma upp. Den här höga modellen på koppar är faktiskt väldigt praktisk för teet håller värmen länge i dem. Det gillar jag, jag vill att mitt te ska vara hett så länge som möjligt. Enda problemet som kan vara är att en vanlig tesked drunknar i dem – det är latteskedar som gäller.
5 & 6) Jag är så kär i de här gardinerna så att ni förstår inte. Jag blir lycklig ända in i själen av att bara titta på dem en liten stund. ÄNDA IN I SJÄLEN. Hur är det möjligt att några gardiner – som dessutom säkert är jättefula i vissa ögon – kan göra så mycket för ett rum och för en människas humör?
Jag fyndade dem för 95 pix på Bohemia i fredags (tillsammans med några jättesöta porslinsburkar som jag måste visa sen, kom jag på nu). De är från Jotex och helt oanvända, så det var onekligen ett kap. 
Åhh. Lycka. Dessutom matchar de ju mitt senaste väskinköp
De är BLOMMIGA! Och de har VOLANGER! Underbart. Fantastiskt. Förtjusande. Jag är i sjunde gardinhimlen.
7) Man borde inte kunna bli såhär glad för en dörrmatta. En dörrmatta som dessutom inte är särskilt snygg, utan mest bara väldigt – rrrryyyys – praktisk. Men jag är väldigt, väldigt glad över denna dörrmatta. Vi köpte den igår för 300 spänn på Jysk (jag trodde aldrig den dagen skulle komma då jag…. eeh… skulle låta Tobbe betala 300 kronor för en dörrmatta). Idag när jag installerade den i hallen och tog bort mattan som vi haft där tidigare så förvandlades vår ganska fula och röriga hall till en mer harmonisk och välordnad plats, bara sådär. Åh vad bra. Jag är så lycklig idag. 😀

LONDON IS HANGIN UP

Saker som stör mig lika mycket varje gång jag kommer att tänka på det: 
Att alla som ska åka till London döper blogginlägget innan de åker till London till ”London calling”. Prettot i mig undrar om de överhuvudtaget vet att det är en album/låt-titel med The Clash? Och så undrar jag hur så kreativa människor (som många av dem är) inte kan komma på något annat som omväxling.

Härmed lovar jag att komma på något annat att döpa inlägget till än ”London calling” om vi åker till London.
Jag säger inte att det kommer vara mer kreativt. Jag säger bara att jag aldrig tänker döpa ett ”Jag ska till London-inlägg” till ”London calling”.

Vardagsbetraktelser: Roligt konstaterande.

… skriver ett roligt inlägg om sakerna illustrerade på bilden. Det vill säga saker som får tjejer att känna sig superfina men som killar – för att dra alla lite orättvist över en kam – i allmänhet hatar.
Hahaha. Visst är det lite knasibas egentligen? Gud som vi piffar och grejar och har oss…

Jag kommer osökt att tänka på den gång jag kan minnas att jag fick allra mest uppmärksamhet och komplimanger på krogen. Vad hade jag på mig? Ett par svarta, utsvängda jeans och en liten t-shirt. Jag hade inte ens planerat att gå ut.

Grejen är väl att numera tror åtminstone jag att vi klär oss mer för oss själva än för pojkarnas skull. Och det är bra! Det tyder ju på en befriande säkerhet och självtillit. Och så är det ju onekligen så att om man känner sig fin – då är man fin.

Vardagsbetraktelser: I bilen med Tobbe

 – Vet du vad jaaaag ska göra nästa onsdag?
 – Nä…?
(paus)
 – Tatuera mig!
 – . . . n ä ä ä…
 – Neeeeeheheeeej jag skoja bara! Jag och Jenny ska till Ikeaaa!!
 – Ska ni? Jahaa.

Det gäller att sälja in idén på rätt sätt. Genom att skrämma honom med att jag skulle tatuera mig igen (Tobbe har lite samma medeltida inställning till tatueringar som pappa har. Även om han inte har något emot dem när de väl är där, liksom. Men som sagt, en aning medeltida där ja.) så låter ju ett Ikea-besök väldigt milt och bra. Dessutom gör lättnaden att han inte fokuserar på att jag kommer släpa med mig en massa – ENLIGT HONOM – onödiga småprylar hem. Hehehe.

Vardagsbetraktelser: Snö post vintern 2009/2010

Jag längtar till det här.
Inte riiiktigt än kanske, men snart. Om ganska exakt en månad kan snön få lägga sig som det där fluffiga täcket över marken igen och alla synder från vintern som var kommer att vara förlåtna – förutsatt att den behärskar sig en aning i år, vill säga. Förhållandet är fortfarande lite skört, det är det och det ska jag inte sticka under stol med. Känslan av bly i magen när vi satt fast med bilen i snön uppe vid Gröndalskolan och var avskurna från vårt område var inte den trevligaste jag upplevt direkt. MEN känslan när vi väl kom hem och jag fixade te och kröp upp i soffan, njöt av att min påbörjade julsemester och tittade på ”Jul med Ernst” vid midnatt med meterhög snö utanför… Det var fint.
I april trodde jag aldrig att jag skulle vilja se snö igen, men jo. Faktiskt. Men det räcker tamejfan om den bara ligger från första till sista december.

Vardagsbetraktelser: Om man ändå bara blir arg

Jag har funderat på en grej. Om man bara blir ledsen eller irriterad av att läsa någons blogg eller prata med någon eller vad som helst, varför fortsätter man göra det då? Varför lägger man inte bara av?
Jag har börjat detoxa mitt internetanvändande. Ett bra steg i den detoxen var för någon eller ett par månader sedan när jag dolde en persons feed på facebook och slapp se personens puckade och desperata statusuppdateringar som jag ändå bara fick ”Kissie-känslan” av. För er som inte har hängt med eller inte minns när jag skrev om detta (det var läääängesen nu) så handlar det alltså om den där känslan som man t ex får när man går in på en viss blogg vars innehavare börjar på K och slutar på issie; Man känner sig smutsig, äcklad och lite nersolkad – som om ens hjärna utsätts för övergrepp. Och ändå gör man det… Läser alltså.
 Med andra ord så gjorde det lilla klicket på fejjan som innebar att jag slapp bli påmind om den här personen att mitt surfande blev så mycket mer behagligt. Det är små saker som detta som gör ens liv så mycket bättre – för varför, OH VARFÖR, ska jag låta energitjuvar ta upp min tid? Det är ju bara Så. Jävla. Dumt.

Idag jobbade jag med Natha. Det händer inte så ofta och det är synd för hon är en energiladdare! 🙂 Jag blir alltid glad när jag har jobbat med henne. Lilla nathapatta… Eller BigBoobs, hennes agentnamn! Hahahahaha. Mitt är JäGermeister…
Nu ska jag sova, imorgon ska jag tvätta (igen) och på torsdag kommer ”hustomten” hit och fixar handtagen till våra undre köksskåp (OMG I CANT BELIVE IT). Ohjääh. BISOU sötjävlar! 🙂

Vardagsbetraktelser: Tisdags-antidote

Drover, my man!
Jag hörde genom min halvslummer att de pratade om att tisdag är veckans deppigaste dag imorse på Vakna.
Tur att jag har det perfekta botemedlet! Det här klippet kan rädda de flesta deppiga stunder. Det är fysiskt omöjligt att se det bara en gång. Det blir alltid minst tre.
Seså, inget tisdagsdepp nu alltså.

Vardagsbetraktelser: TV-utbudet på jobbet VS hemma

Jag insåg nyss att jag är skadad av att ha suttit så mycket ute i vår fraktkur på jobbet (i synnerhet de senaste 1,5 åren). Där har vi kanal 1,2, 4 och 6 att glo på.
Därför tittade jag på klockan nu och tänkte
”Hmmm, nu är det Hem till Gården… Det funkar ju att vika tvätt till. Och SEDAN ÄR DET SUPERNANNY – som jag redan sett, but still!!”.
Sedan slog det mig att jag är hemma och har i princip… de flesta kanaler man kan komma på. (Utöver Canal+. Jag önskar att vi hade Canal+. Deras filmutbud är mycket bättre än TV1000´s x antal kanaler, vilka ingår i vårt Viasat-paket.)

 Jag kan välja och vraka! Jag behöver inte vika tvätt till Hem till Gården! Och jag behöver inte titta på ”The World According to Jim” (som jag hjärntvättats till att bli road av numera, från att från början tyckt det var ganska pinsamt och efterblivet) om jag inte vill, för jag är inte inloggad i en bokningdär det inte ringer. Jag är hemma. HEMMA.
Ahhhh. Vardagslyx.